Uppförsbacke

Den här veckan blir Veckan Då Heidi Lärde Sig Två Skitsvåra Sånger. Sådär, nu är det bestämt och kan inte tas tillbaka. Det går inte på talang den här gången, det går på slit och stret och jag är inte van vid att måsta varken slita eller streta. Min blogg heter ju Prinsessan Heidi, för farao.

Fast jag håller faktiskt på att lära mig disciplin med övandet. Någon nytta måste man ju ha med att vara över trettio. Jag vill kunna de här sångerna nu. Inte för att vi har konsert efter sportlovet (okej, pikilite därför) utan för att jag vill kunna dem, punkt. Jag vill göra dem mina och sjunga som om det vore JAG som bara improviserar fram allting. Hur mycket musik därute är inte bara ett enda solfande. Totalt ointressant. När musik är tankar och känslor och inte bara prasslande noter, då tänder jag till. Det låter så lätt. Men fattar ni hur svårt det är? Jag tror att de flesta av er gör det.

Komplimangfail

Det var eoner sedan någon visslade åt mig men idag hände det, på perrongen i Hfors. Herren i fråga var i femtioårsåldern typ, och antagligen helt snyggt saltochpepprig under baskern eller vad han nu hade på sig. Vet inte, bryr mig inte. Jag skulle kanske ha vänt mig om och belönat honom med ett kokett leende (jag är helt för uppskattning mellan kvinnor och män, bara det görs med respekt och raffinemang), MEN: han begick tyvärr Det Kapitala Visselmisstaget: han visslade åt mig som om jag vore en hund. På allvar, snygg kvinna-vissling här, hundvissling här. De är diametralt motsatta. Det ska INTE låta som: Här, Fifi, här! För fan. Män i detta land. Att jag kan bli irriterad.

ge mig ett E, ge mig ett V, ge mig ett I...

Nästa veckoslut kommer jag att vara helt MIA på bloggen. När jag inte har övning eller keikka kommer jag nämligen att sova eller högst sitta framför TV:n eller förhoppningsvis vara ute och motionera. Men det är nästa veckoslut. Nuuu ska jag så småningom börja ställa mig in på att ta tåget till Hesafårs och gå på fabulös konsert. Alla gillar entusiastiskt, jag känner av det.

Vad är bättre än att få gå på fabulös konsert och på köpet få träffa mycket saknade vänner? Hur har jag klarat mig så här länge utan att se dem IRL? Varför är Helsingfors typ inte i Salo? Varför har jag så sjukt mycket på gång hela tiden att jag inte hinner träffa fina kära vänner? Voffor GÖR hon på detta viset?

Inte ställa hysteriska retoriska frågor nu, nu ska jag öva på mina stycken så jag får fara iväg. Konsert!

Piggt

Så där ja! Nytt och fräscht och lite eget. Me likey!

Snömannen i Åbo

Igår såg jag Snömannen igen. Det var ett tag sen sist. Snömannen är en typ som strövar omkring i Åbo till synes utan mål eller mening, alltid ensam. Jag kallar honom för Snömannen för att han har långt, rödbrunt hår och skägg som skymmer största delen av ansiktet. Det enda som sticker ut mellan allt hår är näsan (han påminner mig starkt om en tecknad figur men jag minns inte vilken). Jag ser Snömannen nu och då i kvarteren kring Aningaisbron, han är en figur som är ganska svår att missa. Ibland bara står han och stirrar på något osynligt, ibland tar han små, långsamma steg med släpande fötter. Ibland står han i matbutiken och stirrar snett neråt tills jag har gått förbi. Han ser ut som en vilsen sömngångare som har sovit så länge att håret och skägget har bara vuxit och vuxit.

Snömannen är definitivt konstig, och lite skrämmande. När jag ser honom stå ute i kylan med bara en tunn jacka på sig och ingen halsduk får jag både impulsen att fråga honom "Är allt bra med dig?" och en stark impuls att fly därifrån hastiga tag. Sen börjar jag undra på hur snäva gränser vi egentligen drar för vad som är normalt, och hur ofattbart många som hamnar utanför de gränserna. Och vad det beror på. Flockinstinkten, den primitiva driften att stöta bort svaga individer för att flocken ska överleva. Hur går det ihop med medkänsla, empati och allt annat fint som vi gärna förknippar med människan i motsats till de övriga djuren?

Vad vet jag förresten om hur Snömannen har det? Han kanske har det jättebra. Han kanske gillar att stänga ut omgivningen och försjunka i djupa tankar mitt på gatan. Kanske han inte alls fryser fast det är kallt. Kanske det bara är jag som för att tvinga in honom i något slags mönster måste tycka synd om honom. Fast det där tror jag inte på, innerst inne. Jag tror inte att allt är helt okej med honom. Men han verkar klara sig ändå.

på väg mot något nytt

Makeover in progress. Det blåser nya vindar, förändringens klockor klämtar, framtiden kallar, lägg till valfri pampig klyscha här.

dagdrömmaren

Är ni redo? Här kommer ett pinfärskt, rykande varmt och originellt blogginlägg, som lovat:

(Jag sitter och funderar. Tittar ut genom fönstret. Det är soligt idag. Jag tror jag ska äta lunch och sen gå ut på promenad. I solen. Är det inte bastudag idag i husbolaget dessutom? Jag kunde hoppa i bastun efter promenaden. Sen jobba lite till och öva på några stycken. Ikväll ska jag till Sibbe och dra uppsjungning för BD, fatta det. Evigheter sen, eeeevigheter. Kul! Borde handla också, det är slut på typ allt. Men när ska jag göra det då? Kanske ikväll efter uppsj...)

Va, jaha? Ja jo, alltså jå. Inlägget. Nästa gång, okej? Jag är hungrig. Kram på er. Hej.

Haha, jag går in på bloggen och ser direkt att de två senast uppdaterade bloggarna på min blogglista har tänkt i liknande banor som jag. Vinterhat och januariangst pretty much sums it up, yes.

För att ni nu inte ska tro att jag är en kopikatt som bara apar efter vad andra skriver så tänker jag fundera ut något riktigt originellt att skriva om tills nästa inlägg. And on that cliffhanger - dags för en kopp te.

projekt Vardag Igen

Jo körnörden här, hej. Fatta vilket veckoslut alltså. Jag ids inte tråka ut er med mitt kärleksförhållande med genren (har jag nämnt hur ROLIGT det är att tolka madrigaler på italienska?) så jag säger bara: det här kunde jag - nästan - syssla med hela tiden. Inte så lite sagt, med tanke på hur beroende jag är av omväxling. I praktiken finns det egentligen inget som jag kunde tänka mig att syssla med twentyfourseven. Men det här kommer jäkligt nära.

I praktiken vill jag inte ens försöka. Jag skulle inte klara av högvarven och sömnlösheten som kommer efter njutningen, på grund av melodier som hjärnan envisas med att upprepa om och om igen, som en missbrukare som alltid behöver mera, mera, mera. Så jag välkomnar abstinensen fram till nästa övning om en vecka. Nu är det andra projekt som gäller.

Som projekt Stor Leverans, projekt Jäkligt Svåra Moderna Stycken, projekt Städa (a.k.a. evighetsprojektet) och projekt Motionera Trots Värk. Till att börja med.

Just nu är det dags för projekt Inte Sitta I Svettiga Kläder Hela Dan.

Söndagen har börjat riktigt bra: ricottaplättar, bär och grädde plus svartvit film till frukost, följt av en lång promenad. Månne jag inte orkar öva madrigaler i fyra timmar nu.

Men seriöst, är det vettigt att tre av de fyra konserter jag har på två månader ska infalla på tre dagar i rad? Konkretare sagt söndag, måndag och tisdag om två veckor. Jag börjar bäva lite stilla inombords. Ay de mí.

Monteverdi and D'India, here I come

Min kalender påstod att jag har ledigt denna helg men verkligheten visade sig ha en annan mening. Hej och hå, nu ska det sjungas italienska madrigaler i dagarna tre. Älskar denna repertoar så jag är inte så besviken egentligen. Det betyder bara att jag igen har en ursäkt att inte städa. Jag hinner inte, för det är också jätte, jätteviktigt att vila. Så när jag inte sjunger underbara madrigaler tänker jag vila, alltså lata mig så mycket jag bara kan. Jag behöver knappast betona hur härligt det är att ha en legitim anledning att lata sig.

Fru FF

Hej, Fru Flitig och Fabulös här. Flitig för att jag idag har stigit upp klockan sju, jobbat mellan åtta och halv elva, duschat och fönat håret och lagt lite lätt smink mellan varven, cyklat till konsis på ganska hala vägar, övat "ordentligt" på det svåra pianostycket och varit närvarande och koncentrerad på sånglektionen. Fabulös för att jag har rent, svallande hår, kort kjol och höga stövlar. Och för att jag fick höra att jag är snygg idag och detta stämmer väl överens med vad jag såg i tamburspegeln på väg ut.

January is a bitch, men vissa dagar är helt okej.

Fru Dysterkvist

Glöm rastlösa ben, nu är hela kroppen rastlös. Försökte träna yoga i förrgår men fick ont. Området kring svanskotan protesterade högljutt: "Varför gör du på detta viset? Lägg av!" Nästan en och en halv vecka sen rumpan kysste betongen. Att det ska ta så himla länge innan det inte gör ont någonstans. Och att det ska vara så himla halt ute. Kan inte gå på gym för det gör ont, kan inte tränga yoga för det gör ont, att promenera gör inte ont men vill inte promenera för det är för halt. JAG BLIR GALEN!

Så jag beslöt att idag ska jag sakta och mycket försiktigt cykla till konsis. Jag cyklade av och an till butiken igår och det gick ganska bra. Förutsatt att man håller sig till de sandade områdena. Funderar på att låna J:s knä- och armbågsskydd. Jag menar, jag har redan börjat använda halkskydd under skorna och det typ fyllde årets kvot av mespoäng så nu har jag inget att förlora.

HATA plusminusväder.

Klockan är fjorton noll sju. En hel hög sidor ska översättas ännu. Det är det enda jag gör idag, att översätta. Sida. Efter. Sida. Av. Vansinnigt. Tråkig. Text.

Och när jag inte översätter? Då sitter jag och googlar stuff med ordet harakiri i sökfältet. Det säger typ allt.

frågan bakom frågan

Hahahaha... lolcats - STILL funny...

Tack och lov finns det typ femtioelvatusen såna här videor på Youtube. NÅGOT måste man göra på måndagar.

Mellan varven kan man förstås jobba. Och öva piano. Och bekanta sig med nya utmaningar:


Karln håller på och fixar sallad till middag. Jag har svårt att bestämma mig: ska jag totalslappa resten av kvällen eller öva lite till efter maten? Eller egentligen är det fråga om: vill jag gå och lägga mig med gott eller dåligt samvete? Shit, det suger ju att tänka så. Men så är det.

wtf?

Nä, alltså blev det måndag? Nu IGEN? Är det här liksom en trend som kommer att drabba oss hela resten av året också eller?

taktisk planering ger resultat

Hej. Minns någon av er en Facebookstatus jag skrev före nyår, om att jag tänker strunta i nyårsrean?

(...)

Alltså det var ju en taktik förstår ni. Taktiken heter Skriv Ett Statusmeddelande Om Att Du Inte Tänker Shoppa Medan Rean Pågår. Taktiken är helt foolproof och leverar garanterat. Resultatet är att varje gång du går i en butik i andra ärenden så praktiskt taget hoppar alla möjliga härliga kläder och väskor och stuff i famnen på dig. Just det. Det var helt planerat det här.

Ja, två hundralappar plus växel flög sin kos idag efter bion, på Wiklund (där jag aldrig brukar shoppa, trodde det var safe liksom att gå in där och handla lite vitaminer).

Det som gör mig på så gott humör just nu är att bl.a. några ljuvliga koftor har flyttat hem till mig. Och med handen på hjärtat hjälpte det också att jag såg bra ut i spegeln i provningsrummet.

Döcoola jag

Fredagkväll, pläns: Har tackat nej till inbjudan att följa med J på någotslags "mottagning" på Aboa Vetus där självaste kulturministern agerar värd. Kunde visserligen vara potentiellt lite spännande och till och med kul, men jag kan ju rycka nonchalant på axlarna och konstatera att jag kan fixa bättre program. Eller alternativt erkänna att jag ännu inte är frisk och har konsert på söndag. Rösten kommer först. Och i all ärlighet, min erfarenhet av dylika mingelfester är att de är rätt så tråkiga. Så ingen representationsfruroll för mig idag (huuuu... vilket ord dessutom, och vilka associationer det väcker). Däremot kommer jag att synas på Robert's Coffee i sällskap av en höggravid väninna strax före klockan sex. Värsta rövarlivet det här.

comebacken

"Sidu bara, e du tillbaka?" sa min inre energifilur imorse. Hon har suttit i flera veckor och väntat på att jag ska sluta lata mig. Tålmodigt, men med viss ansträngning. Hennes ögonbryn sa: "det var minsann på tiden."

Jo. Det känns som att jag är tillbaka. Och det är farligt för jag är ännu lite sjuk. Det sista kroppen vill just nu är att vila, men vila måste den. Det är nästan tur att det ännu gör ont i höger skinka efter fallet i trappan, det hämmar åtminstone den värsta ivern.

Där gick ytterdörren, fattar ni att han kom ungefär när ha sa att han skulle komma. JAG fattar inte, trodde att jag skulle hinna skriva ett längre blogginlägg. Men nu ska vi äta skördepanna (Vår kokbok) med chorizo och baguette, fromage blanc à la Paris (Leila) till efterrätt. Med film. Jeij.

Det här har jag åstadkommit idag:

- två och en halv översatt sida (yrkesetik hit och värderingar dit och yada yada).
- en promenad i snö och halka.
- högarna av tvätt som jag vek i förrgår har flyttats från matbordet till sängen.


Dagens motto: lite är bättre än ingenting.

Som tur har jag två delar av denna megadåliga serie på hårdskivan:



Jag har inga som helst problem med de plastiga intrigerna, den kräppiga klippningen eller de patetiska närbilderna - det här är som en solsemester på TV. På italienska. Så det är samtidigt som en språklektion. Jag pluggar ju varje gång jag tittar på Capri. Bellissimo.

Den tysta dagen

Det gick ganska bra tills igår, men igår tog den slut. Rösten, då. Jag hade varit hes sedan söndagen, tänkte bara markera lite försiktigt men när man sjunger sånt som är som direkt plockat från godishyllan så glömmer man liksom bort sig.

J sov i arbetsrummet inatt för jag hostade så mycket. Klockan två fattade jag att gurgla med Emsersaltlösning. Tack för tipset JRo, det funkar verkligen!

Grymt trögt det här med att komma igång med det nya året.

Har egentligen fått nog av det här nu. Och av att skriva inlägg som bara innehåller en massa jåmande. Ska vi säga att det här var det sista gnällinlägget på en tid? Jag tycker det. Ålrajt.

Rutsch hopp pang

Broke my ass yesterday. Eller trodde det åtminstone. Det är g-l-a-s-h-a-l-t där ute och vår trappa var värre än våt tvål. Ut genom dörren, upp i luften, pang ner på rumpan. Svordomar. Hämta andan. Mer svordomar. Samtal till disponenten: hit och sanda nu hetigenast innan någon bryter nacken.

In the words of min brorsdotter Little Miss, snart tre år: I am NOT amused.

vardagen här kommer jag

Jaha, år 2011 och arbetsdag nummer ett. Månadens översättningsmeny består av ganska okomplicerad förvaltningstext med mer eller mindre förutsägbara formuleringar. På med autopiloten bara.

Det står absolut stilla i huvudet. Jag har glömt hur man gör.

Kanske det beror på den långa jul- och nyårsledigheten (-Tack, Heidi! -Varsågod) eller på att jag har importerat en rejäl förkylning från Västgötland. Planen att inleda veckan med motion, sund kost och effektivitet har hur som helst bantats ner till att inleda veckan, punkt.

Något säger mig att det nog blir bra.

lite i taget

Hej. Jag är hemma i Finland, så där i princip. Huvudet har inte riktigt fattat det ännu. Den enda kloka tanken jag har lyckats formulera för mig själv är denna: poco a poco. Lite i taget. Bebissteg. Här gäller det att inte braklanda i alla måsten. För det finns stora tunga FETA måsten, oh yes. Börjandes med sisådär åtta maskiner tvätt. Men det, kära vänner, tar vi imorgon.

Undrar just nu om det var riktigt vettigt att öppna den där King-tegelstenen igår, tre dagar före semestern tar slut. På pärmen står det "His finest epic since The stand". Åttahundrasjuttiosju sidor. Detta borde ha aktiverat något larm någonstans. Men nej, och nu är det för sent. Igår tog jag för första gången på väldigtväldigt länge med en bok in på toaletten. Då vet man att man är fast.

Under veckan i Sverige läste jag "Kan du säga Schibbolet?" av Marjaneh Bakhtiari. Gorrbra. Fast dom äter tydligen upp alla "att" i Sverige nuförtiden. Typ: "det kommer gå bra". Stackars "att", vad har du gjort för att förtjäna denna ringaktning? Nog är det lite skönt med den mer konservativa finlandssvenskan ibland.