onsdag 29 oktober 2014

Historien om den turkosa väggen

Camsan skrev just om giftfria målarfärger. Och jag frågar mig: varför kom inte jag att tänka på att det finns giftfria målarfärger att köpa?

Anyway, nästa gång ska jag komma ihåg det.

Ja, nu ska ni få läsa historien om den turkosa väggen i vårt hem.

Den turkosa väggen


Det var en gång ett plåtskåp.



Plåtskåpet bodde i det mindre badrummet hos en helt vanlig familj. Skåpet var ganska fult, och lite opraktiskt, och fixar-målarsjälen i familjen började drömma om större, bättre ting...















Så en dag var plåtskåpet borta.












Under tiden gick målarsjälen och köpte en liter turkosa målarfärg. Därnäst hände något som nästan fick henne på andra tankar: burken föll ner för trapporna i bussen, locket sköt iväg som en raket och hela litern med turkosa färg spillde ut över bussgolvet. Målarsjälen rannsakade sitt hjärta och fann att hon fortfarande ville måla i turkosa. Så hon ringde den trevliga tjejen på Procolour och fick en ny burk, helt gratis.



Målarsjälen skred till verket, och målade den lilla väggen där skåpet hade stått i turkosa.


Nu var väggen nymålad och fin. Men det var inte allt som fixar-målarsjälen ville göra. Ett Ikeabesök och några fixdagar senare fullföljde hon sin plan, med borrhjälp från borrmästaren i huset:


Och snipp snapp slut, så var den sagan slut. Slutet gott, allting gott.



Epilog: Plåtskåpet fick ett nytt hem någonstans i Mellersta Finland och lever lyckligt där.

torsdag 16 oktober 2014

Eh, what?

Jaha, så foglossning redan i fjärde månaden. Plötsligt känns det inte så hett att vara kvinna, 35 år gammal och gravid för andra gången. För att hitta guldkanten på det hela lärde jag mig två nya ord: det heter liitoskivut på finska och dolor pélvico på spanska. Eller det är den korta versionen, den officiella långa versionen är "síndrome de la inestabilidad de la pelvis". Hahaha älska spanskan.

Vi var förresten på samtal med Julias dagistant i måndags, och där lyftes den här flerspråkighetsfrågan fram ganska starkt. Allt bra på ytan, hon börjar ju lära sig mer och mer finska och kan redan en massa ord. Dessutom kopplar hon redan samman ord så att det blir två ord tillsammans, ett ytterligare steg framåt. Hon började i augusti och nu skriver vi oktober, så på två månader har det hänt ungefär så mycket som jag väntade mig.

Men jag märkte på dagistanten att det här nog är lite jobbigt för dem trots allt. Bland allt det positiva medgav hon också att de i början inte riktigt fattade varför Julia hade flyttats från svenskspråkig dagvård till finsk, och var oroade över hennes språkutveckling då hon har två hemmaspråk som varkendera är finska. Mot slutet av samtalet frågade hon trevande om vi hade tänkt klart vilket barnets starkaste språk ska bli, och att månne det skulle vara bäst om det blir finskan, då vi bor i Finland. Åhå. Livet som missförstådd minoritet, del 576. Jag förklarade lugnt och positivt att vi absolut anser att en människa behöver åtminstone ett språk som hon kan uttrycka precis vad som helst på, alla sina känslor och tankar, men att vi nog har tänkt att svenskan ska bli hennes "starkaste" språk eftersom det är ett av hemmaspråken och hon kommer att gå i skola på svenska. Och att vi givetvis har målet att hon ska lära sig en stark och bra finska, ungefär en lika bra finska som vi båda föräldrar har och som hon nu har samma förutsättningar att få.

Sen valde jag att inte säga något om att jag själv har svenskan och spanskan som helt jämnstarka känslospråk, och att jag nog avser göra allt jag bara kan för att spanskan ska vara ett verkligt modersmål för Julia. Det finns kanske en gräns för vad en människa kan begripa, särskilt om man själv inte har en flerspråkig livserfarenhet att utgå ifrån.

Det är lustigt, denna välmenande samhällsomsorg som vi har och som är avsedd att finnas där som stöd om man har problem och behöver hjälp, den kan istället bli något som ingjuter osäkerhet och otillräcklighetskänsla i familjer där allting är bra. Fast det funkade inte på mig, jag känner fortfarande att allting är som det ska, att vi gör rätt i att lära vårt barn två starka känslospråk och att låta henne lära sig ett tredje språk, majoritetsspråket i landet där vi bor, från tre års ålder. Jag tyckte mest synd om tanten som såg det som ett potentiellt problem. Men det hör säkert till hennes jobb att tänka så.

onsdag 8 oktober 2014

Dagens

Dagens nyhetstelegram:

En vägg i vårt hem är nu turkosa. Det väntade ni er inte, va? Bilder följer.

Jag ska prata med en psykolog för första gången i mitt liv idag. Som tur har jag sett hur man gör på TV, annars skulle spänningen ta kål på mig.

Det är bara några dagar kvar tills vår dotter fyller tre. Vi kommer att fira denna händelse med tårtbak, städning, ballongblåsning och räkning av sittplatser i vårt vardagsrum. Ja, och kalas på söndag förstås.

Jag har jobbat för mycket under hösten och måste nu jobba lite extra mycket för att kunna betala två jättefeta förskottsskatterater i november och december, Ingen god gärning går ostraffad. Som tur har jag min järnhårda Excel-ekonomitabell, som fixar det mesta. Och jag är fortfarande min egen chef. Och det känns fortfarande bra.

Jag har två konserter på kommande och ingen klänning som passar min växande mage. Det här, som ni säkert förstår, är ett PROBLEM. Men problem är till för att lösas, och jag tänker lösa det med hjälp av en sömmerska. Bara det inte blir för dyrt.