ett försök

Klockan är kvart över åtta på kvällen och vi har just lagt Sessan att sova natt. Jag fick lite inspiration att skriva om dagens Ekotorifynd medan vi tittar på TV men så fastnade Johan på en kanal med en tjej som spelade spelmansmusik på fiol och nu kan jag omöjligen koncentrera mig för hon är ganska skicklig och... Okej, och nu en dude som spelar mungiga. Saken är klar. It was not meant to be. Låt oss bara konstatera det vi redan vet: Ekotori är bäst!

experiment pågår

Denna fagra söndagmorgon har jag (som alla morgnar) stigit upp i ottan och ammat dottern. Sen har jag parkerat henne i sittern och fixat en kopp te och lite youghurt. Man kan säga att jag nästan har varit vaken vid det här skedet. Ungefär när jag har hunnit halvvägs med tekoppen har dotterns krav på påfyllning nått högsta tålbara volym. So far, business as usual.

Men sen börjar det märkas att det är söndag. Fram med Leilaboken, fram med ingredienser till scones... hej. Va? Är mjölet slut? Hur kan mjölet vara slut? VEM har senast använt mjöl? (Svaret är lite uppenbart då det minsann inte var jag). I situationer som denna ger jag lite vika för den sura bitchen som bor i mig när jag inte har sovit gott, så jag skriver en lapp med ett tydligt meddelande om vad jag tycker om saken och fäster den på kylskåpsdörren. Men sconesen då? Vill ha scones. Rota i skåpet. Premio! Högst upp och längst bak i skåpet, bakom sojabönorna med bäst-före-datum 2010, hittar jag en påse Pirkkas glutenfria mjölblandning. Det ska väl gå? Ytterst lite erfarenhet om glutenfritt mjöl här. Nå, vi testar. Blandar för säkerhets skull i lite rågmjöl och vetekli och sånt.

Sen händer något konstigt. Medan jag med ena handen nyper ihop smöret och mjölet och med andra handen leker med Sessan på mattan så spiller jag lite mjöl på mattan. Och förblir helt lugn. Blir inte genast helt Monica Geller och måste börja böka med dammsugaren över lite mjöl på mattan. Nej, inte jag. Jag sitter helt iskallt kvar och nyper färdigt. Jag. Sannerligen. What? Just? Happened? Har jag plötsligt blivit immun mot oreda och fläckar? Har jag rentav blivit rento?

Post scriptum: En stund senare i köket håller jag på att få spader när jag upptäcker en fläck av rödbetssaft på korkmattan. So that's a no, then.

ett litet mirakel har skett i England

Jag har blivit faster en gång till! Jubelskutt! En liten flicka blev det, fast hon är faktiskt inte så liten. Nästan fem kilo, eller hur det nu var. Denna klimp har då min svägerska, som nog är lite tuff, klämt fram hemma i bassäng, utan epidural. Jag måste ju beundra henne lite. Fast i samma veva konstaterar jag att detta att föda utan epidural är inget ideal eller något mål att sträva efter, så som jag ser det. Hade det varit jag hade jag nog sagt "hit med knarket" ganska fort. Nu när jag har upplevt en förlossning och vet vad jag tål. Vilket är ganska mycket, men det omfattar inte en förlossning utan ordentlig smärtlindring.

Haha, här sitter jag och bearbetar min förlossning fortfarande. Vem orkar läsa mer om detta, liksom?

...och McGyver säger: inga problem, jag har tuggummi

En anekdot:

Barnvagnen hade punktering i ena bakhjulet medan vi var i Sverige, och vi hann inte (alltså iddes inte) göra något åt saken förrän det blev dags att åka till Uppsala. Jag var lite sur på det hela och blev bara surare ju mer jag tänkte på att jag faktiskt inte hade något annat att göra i Uppsala än att vänta på J medan han var på möte, och vad skulle jag fördriva tiden med om inte en barnvagnspromenad? Alltså nog var det ju lite orimligt att förvänta sig att jag bara skulle gå omkring lite försiktigt så som vi hade gjort dittills. Och alltså nog kunde J faktiskt ha tänkt på det här och fixat det där förbenade däcket. Buttert muttrande.

Det var först i Uppsala som jag blev sur på mig själv. Hej, jag är faktiskt inte född igår och kanske jag kan fixa en punktering utan hjälp. Kanske liksom att SÅKLART jag kan. Du-uh, kan jag byta däck på bilen så torde jag klara en yttepytte liten punktering. Så jag kanske går till ICA och köper ett sånt där kit, va? Sen går jag in på mynttoaletten i gallerian och så grejar jag det, ja sillä sipuli. Okej? Verkställ.

Svetten lackar. Sablar vad det ska vara svårt att bända loss det här ytterdäcket. Men det här ska nog gå. Käckt muttrande. Verktygen är bara helt löjligt små i handen och lämnar ilskna röda märken på handflatan. Tålamod, tålamod. Snart lossnar det nog.

(Sessan sover i korgliften som jag har placerat under handtorken. In kommer en kille i skejtutstyrsel.)

- Harru fått punka?
- Jo. Men då lagar man.
- Aajussde, det fixar du.

 Nu fasen MÅSTE jag fixa det här jädrans däcket innan han kommer ut och ska tvätta händerna. Prkl. Vid det här läget svettas jag på riktigt. Däcket vägrar rubba sig mer än några millimeter. Mecagoenlaputa, ge dig! Ilsket muttrande.

(In kommer en tjej som ställer sig vid dörren till toaletten där killen just har låst in sig. Hon börjar prata genom dörren med honom, något om att han ska komma ut. Han svarar att hon ska lämna honom ifred. Jag håller på killen.)

Sent omsider: Aarrgh... HA! Nåjaaa. Äntligen. Där har vi ringen då, och så täpper vi till avloppet med lite vessapapper och fyller lavoaren med vatten, kollar exakt varifrån det kommer bubblor, där har vi hålet. Lite lim, på med lappen, låt det torka, pilla tillbaka ring och ytterdäck, pumpa, klart. Jag gjorde det! Oujea. Seriösa mängder McGyverpoäng.

Dagen därefter var däcket tomt igen. Det visade sig att jag hade gjort minst fem fel. Men nästa gång blir banne mig ett mästerverk!

Under tiden tycker jag att jag ändå har förtjänat lite cool bakrundsmusik:

Home sweet home eller egentligen...

Tjena. Här har man varit i Svärrje i fem dagar och kollat läget hos svärmor och svärfar. De har ett bitvis lite skruttigt men heltigenom mysigt hus ute i Västra Götalands skogar, allt sedan deras dotter Svägerskan för några år sedan tipsade dem om att ett hus var till salu alldeles nära hennes, och skitbilligt. När jag säger skitbilligt menar jag ta-mig-i-brasan-billigt. Senast vi var där sov vi med pipo på huvudet första natten, nu var det inte fullt så svalt.

Hos Svägerskan, som bor flott (ojoj va flott de bor, jag är himlalite avundsjuk fast egentligen mest sjukt glad för dem. Vrålstort hus, OCH: havsutsikt från badrummet. Need I say more?) har vi tagit tjuvstart på födelsedagsmånaden. Både hon och jag fyller år i mars (och jag vet faktiskt några till som gör det) men eftersom vi råkade vara där och svärmor absolut ville fixa kalas och blåsa upp ballonger så firade vi svärsystern med tårta och allt. Kalas är aldrig fel, för tårta är aldrig fel. Tårtkalas är förresten jättenordiskt.

Utöver tårta har vi käkat semlor, dvs. fastlagsbullar, på konditori. Jag har hittills inte fattat detta med fastlagsbullar. Nuu fattar jag. Problemet var enkelt: jag har ätit knastertorra bullar med en usel liten klick mandelmassa i. Vad är poängen med såna? De drömlika läckerheter vi fick på kondis fick mig nästan att bli sur på all denna saliv som jag slösat på undermåliga tråkbullar.

Till sist har vi åkt upp till Uppsala där J har suttit på möte och Sessan och jag har tillbringat många timmar i en shoppinggalleria. På vägen till båten har vi kört vilse och diskuterat i hettade tongångar om paddans meriter som navigator, allt medan Sessan har tyckt att nu börjar det för bövelen räcka med det här eviga sittandet i den här obekväma mackapären till bilbarnstol. Slutligen har vi hittat till vår hytt, lagt flickebarnet att sova, försonat oss och inhandlat onyttigheter till kvällsmål. Samt konstaterat att det är hundra gånger värt utgiften att betala lite fler ekorrskinn om man får sova i dubbelsäng utan fulla grannar.

Hemma igen. Dator sweet dator.

:)

Hon lovar, hon levererar. Mina damer och herrar: detta inlägg ska handla om något bra, precis så som jag förutsåg i förra inlägget. Tystnad... trumvirvel... strålkastare...

Kossch! Jag har sovit gott, trallallaaa! Hostfritt fram till tjugo över fem. Sju timmar av djup, underbar sömn. In your face, hostan!

Pigga bloggen

Ah. Jag lät mig luras, igen. Inte var jag mindre förkyld sen heller. Det var bara ett stadium i förkylningen där offret luras till att tro att allt håller på att bli bättre. Så att man kanske börjar smida försiktiga planer, ser fram emot de följande dagarna och whatnot. Allt medan bobbornas masterplan skrider in i fas tre: torr hosta.

Visste ni att ammande kvinnor inte bör ta slemlösande hostmedicin? Nå nu vet ni det.

Känslan efter en natt av hostattacker och bara några timmars sammanhängande sömn är... ja, tror att jag behöver lite lolcats nu.

Nästa inlägg ska handla om något bra. Or else.