Gården

Igår hände det: jag lät Julia vara kvar med sin nya grannkompis i sandlådan medan jag gick in och laga kvällsgröt, och efter en liten stund bestämde hon helt själv att det var dags och komma hem. Så där som man fantiserar att barnen ska göra sen när de är typ fem. Åh vad jag älskar vår lilla trygga innergård där det alltid finns andra barn och leker!

Morsdagshelgen

Glad Kristi flygare, allesamman. Vi är i Houtskär och tar lite paus från vardagsrumban. Hittills har vi hunnit med bastubad två kvällar i rad (bastu av den riktiga sorten, med vedspis och tre meter till vattnet), några promenader, sandkaksbak i sandlådan, plask vid vattenbrynet utan vattentäta kläder (man packar så smart klockan sju på morgonen, ni vet), hamburgare i en nästan öde gästhamn, pusselläggande på Hälsogården, där Julias farmor jobbar, vårstädning ute på holmen och en hel del slöande. Jag har skött en ganska stor del av slöandet, duktiga jag. Imorgon firar vi morsdag, en dag för tidigt för att vi åker hem på söndag, och jag har lagt in en beställning på gräddtårta med tjinuski och solsken. Glad morsdag, alla morsor!

Det sköna livet

Ja, alltså det sköna livet är ju tillbaka. Se föregående inlägg. Det är inte så att jag skulle ha full koll eller allt i balans just nu, men det är inte det det handlar om längre. Jag nöjer mig med att faktiskt hinna pynja på alla femtioelva saker som ska pynjas på, en i sänder och lite åt gången. Jag nöjer mig med små lediga stunder med tekopp och dator. Cykelturer i vårluft. Hemmastunder med de mina, sådana där viktiga stunder med närvaro, både i det sköna och det lite jobbiga. Jämn vardag, ni vet.

Bye bye

Mina damer och herrar: tunneln är slut nu. Flyttunneln, orkamedallttunneln. Det kommer säkert nya tunnlar i framtiden, men just nu bryr jag mig inte om dem. Skumpa har korkats på Vårdberget, glada visor sjungits med kära vänner, smaskig traktering avnjutits i gemytlig stämning ond så vaitär ond så vaitär.

Nu grejar vi här hemma en tid framåt. Men träffar också vänner och har ett liv, liksom. Har jag bestämt.

Prinsessan har blivit stor nu

Näe, den här veckan asså. Massor med jobb, massor med skoluppgifter och examensprestationer på kommande, konsert på torsdag, hemmet ännu nerpackat till största del, och så ska man ta sig till och från dagis och till och från jobbet och till och från konsis och till och från butiken... och vara superkoncentrerad och effektiv precis hela tiden. Nej nu. Stopp!

Sedan jag har blivit vuxen har jag mer och mer börjat lita på att jag faktiskt duger fast jag flyttar deadlines lite framåt och resonerar med den ena och andra instansen om varför saker och ting inte kan presteras till hundra procent just nu. Och nu är det sannerligen hög tid att göra just det.

Eller först lunch och frisk luft. Sen allt annat.

Håh.

Superhjältarna

Vet ni jag var nog hemskt orättvis mot svärmor och svärfar nyss (se förförra inlägget). Dessa människor, de är nämligen helt formidabelt hjälpsamma. Ärligt talat vet jag inte hur det hela hade gått utan dem. Eller jo, jag vet nog: inte helt smidigt och kanske till och med åt skogen. Låt mig illustrera:

Flyttdag. Hemmet är nerpackat i lådor och Ikea-kassar, det står en lastbil nere utanför vår dörr och i bostaden surrar det av folk som frågar efter instruktioner och bär ner grejer för brinnande livet, som om de tävlade på TV. Det har utlovats smörgåsar till flyttgänget, de ska bredas och plastas in. Jag är egentligen sjuk och borde ligga raklång och vila. Låter med andra ord Johan chefa över bärandet, jag fixar smörgåsarna. Men Julia då? Inga problem, henne har svärmor tagit hand om. De är ute på gården tillsammans och flickan får lunch där ute också, allt okej.

Jag har bestämt att alla mattor ska ges en omgång med piskan före de lyfts in i flyttbilen. Inget gammalt damm med till det nya hemmet, liksom. Jag säger det högt några gånger, men alla är ju upptagna med att bära. Till sist hör jag piskljud från gården och mycket riktigt – där står svärfar och piskar mattor i nästan en timme. Mattorna blir rena och jättefina, och jag blir jätteglad.

Bara några timmar senare är den gamla bostaden tömd och hela lasset har burits in i den nya. Men nu är alla svimfärdiga av allt kånkande och hungriga som vargar, det måste fixas lunch! Heej lugna puckar, svärmor har redan fixat det. Och vad är denna doft... ? Jo, det finns en plåt med bullar i ugnen. Och ser man på, svärfar har monterat ihop köksbordet så vi inte behöver äta på golvet. Efter soppan, till vilket det serveras karelska piroger och rågbröd plus två sorters pålägg, förflyttar vi oss till vardagsrummet (där svärfar redan igår monterade ihop matbordet), och pustar ut med kaffe och bulla plus en sagolik hallonrulltårta som svärmor har bakat. När resten av gänget har stuckit, mätta och belåtna, ordnar dagens två superhjältar hastigt och lustigt in det nödvändigaste i köksskåpen så att golvet blir tomt från lådor. Sen skålar vi med skumpa som svärmor köpte med sig från båten. Den råkar vara min favorit, Freixenet Cordón Rosado Brut.

Nästa dag: vi får sova ut medan svärpappisarna ger Julia frukost och underhåller henne. När vi har stigit upp går svärmor ut med flickebarnet så det finns tid för en kopp te i allsköns ro i köket, och sen sticker alla utom jag och lilltösen iväg till gamla bostaden för att städa och tömma det sista ur några garderober och ur förrådet. Eeeh alltså say what? Efter alla gårdagens fysiska påfrestningar orkar dessa snart sextioåringar åka och städa? Fast det strikt taget inte ens är så bråttom med den saken. Vid det här läget har min beundran för dem nått stratosfären och är på god väg ut i yttre rymden.

Såna svärföräldrar har jag, peeps. Los súpersuegros. Och om en yttepytteliten del av mig måhända känner sig lite överkörd ibland, så är det lika oviktigt som en fluglort mot den tacksamhet jag känner för all hjälp vi får och alltid har fått. Det är nog så att jag rent av dyrkar dem lite just nu.

Touchdown

Hej från nästan Katrinedal. Alltså det skulle vara så fint att bo bara några hundra meter längre västerut, så kunde vi säga att vi bor i Katrinedal, det låter så fint. Men vi bor alltså i Harittu. Det låter också helt... Nja. Höm. Lite som Runosbacken, sitter inte riktigt i munnen. Ha-rit-tu, det låter som harakka och ett mycket fult finskt ord tillsammans. Hehehe, och eftersom jag är lite vrickad i huvudet efter min språknörd till far så sitter jag nu och tänker ut vad motsvarande namn skulle bli på svenska. Om harakka är skata... så bor vi i Skatitta. Hahahaha neeej jag är för lustig nu...

Slap. Okej, seriös töntvarning. Pust.

Innerst inne är jag antagligen lit frustrerad över att vara så jädrans krasslig att jag bara orkar sitta på soffan och gosa med paddan fast det finns tolvmiljonertusensjuhundra lådor att packa upp. Men åhå. Kyll se siitä.