lördag 14 november 2015

En mamma och en pappa på äventyr

Ok, vi börjar med en klyscha, fast jag ibland avskyr dem:

Det är sånt här vi borde göra oftare.

För att det faktiskt är sant. Vi borde verkligen ordna tid åt oss själva lite oftare. Inte varje vecka, eller ens varje månad nödvändigtvis, men åtminstone några gånger om året. För att märka hur roligt det är att vara på tu man hand. Att ha hjärnorna fria från vardagsmåstena, och kunna uppleva nya saker tillsammans med all den mentala energi som då frigörs. Lite gammal hederlig mamma-pappa-bonding, det är det det handlar om. Minst lika viktigt som de band vi dagligen knyter med barnen, men ack så ofta det blir bortprioriterat.

Morgonen ljusnar så rosig och fager, över Gamla stan.

Södermalm! Loppisrundan kan börja!
Efter Myrorna och Återvinnarna var det dags att slå sig ner på en fika. Just lämpligt råkade vi detta underbara stenugnsbageri vid namn Fabrique. Saffransbulle och choklad-nöt-kex("kaka"). Mmmmm.

I Gamla stan gick vi endast in i en affär, en fin secondhandbutik som Stockholmsmissionen har. Men medan vi vandrade runt såg vi många fina skyltfönster.


Loppisrundan har burit frukt.

Hungriga som vargar, och sugna på något nytt. Johan föreslog Shanghai8 inne på matgallerian K25. De har jättegoda dumplings, små knyten i munsbitsstorlek.

Sen till dagens kulturella program: Visning med ölprovning på Spritmuseum. Nu vet jag en massa mer om öl. Bland annat att man kan bli berusad på bara tre små glas.

Ölsorterna vi fick prova på. Hantverk på butelj.

Hit släpade vi oss slutligen, en Premium Seaside LYX-hytt på nionde däck. LYX står för skumpa i minibaren. Så vart det över, och ljuvligt var det. 



onsdag 4 november 2015

Jag översätter igen

Det här var lite otippat men...

EUFORI! Ungefär ett år sedan gjorde jag mitt senaste översättningsjobb. Jag led av akut sömnbrist, var gravid och helt sönder. Borde ha blivit sjukledig, men jag kunde inte motstå den spännande chansen att planera och genomföra en språkkurs. Och så nu, november anno 2015: En liten pyttetext som är klar på under en timme. Vad händer? Översättandets glädje sköljer över mig, och jag känner mig mera hemma än på länge.

Och det är inte bara det här som har "lossnat" under de senaste veckorna.

Kort sagt så är den här livskrisen inte fullt så jobbig längre.

Det tar sig.

fredag 16 oktober 2015

Teori och praktik

Ni vet vart det här är på väg. Teori och praktik. Nicka bara roat den som känner igen sig.

Teori:

Jag ska skippa, ba totalt hejdåa och hädanefter leva glad och munter utan, SOCKRET. För att det är så mycket lättare att hålla humöret jämnt utan det, och den senaste forskningen tyder på att socker är boven bakom kronisk inflammation som typ är orsaken till allt ont, och för att jag kan och vill. För att det är typ det enda som jag på riktigt kan ta kontroll över just nu.

Praktik:

Har just ätit en halv påse Pirkka Toffeenmakuinen suklaavohveli. För att jag kunde och ville. Läs: För att det fanns en halv påse kvar i skåpet.

Vill inte tänka på vad som hade hänt om påsen hade varit oöppnad och innehållet hade varit det dubbla. Don't go there.

Teori:

Jag tänkte sy lite piffiga gardiner till köket va. Och en fin gardin till Julias och Victors rum också, hittade ett så fint tyg. Och så tänkte jag fixa lite foton upp på väggen i snygga ramar, och träffa en massa kompisar på lunch, och montera barnsitsen på cykeln, styra upp våra loppishögar. Som grädden på moset tänkte jag ta itu med den ständiga, oändliga, permanenta favoriten: organisera notarkivet.

Praktik:

Småbarnsmamma med treveckorsflunsa. Case closed.

Egentligen hade det räckt med att skriva bara småbarnsmamma. Det räcker och blir över, liksom.


söndag 9 augusti 2015

Adjö tjocka ylletröjor

Citatet som sammanfattar läget:

(Johan, på Grillcafé Skagen, Näsby, Houtskär, i en alldeles fantastiskt varm och gyllene kvällssol:)

"Det känns som om sommarn har börjat nu".

Ja säg inte annat. Vi har ätit frukost i varm morgonsol och bott på stranden resten av tiden i fyra dagar nu. Gubevars vad livet kan vara skönt när man är ledig och har en sandstrand bara några årtag bort.

For the record: vi har inte alls, alltså int sen på någo sätt, klaga på vädret under juli månad. Vi har bara tyckt att det är skönt när det inte är hett, skönt med klart och algfritt vatten i sjön, skönt med sgs myggfria kvällar, skönt med ordentligt svalkande dopp efter bastun. Vi har ju dessutom haft allslags finbesök och dop och myspys att glädjas åt,  vilket jag inte har hunnit skriva om, hänvisar till föregående inlägg.

Dock är en riktigt pikiliten del av mig riktigt pikilite butter på att vi måste in till stan i övermorgon.

måndag 27 juli 2015

Livets små guldkorn

Om jag håller på att lära mig något, så är det att man ska ta vara på de små njutningarna.

En kopp gott te som man får dricka så som te ska drickas, varmt. Här snackar vi lyx i högsta potens. Någon som känner igen sig, måhända? Det händer kanske en gång per hundra att jag hinner dricka morgonkoppen, eller vilken kopp som helst för den delen, före teet har kallnat. Så nu har jag lärt mig att njuta, förstår ni njuuuta, av varje klunk härligt varmt te. Mmm.

Och hej, att skriva ett blogginlägg och få det upp på bloggen! En lite otippad njutning idag, faktiskt.

Förklaringen till detta sakernas tillstånd är enkel: All tid är på kort, förutom tid då jag sitter och ammar. Fördelen är att jag hinner kolla fejan, vädret och Pinterest på telefonen flera gånger per dag. Och ibland är den största njutningen faktiskt att bara sitta där och titta på honom, känna hans lugna andetag och smeka hans mjuka hjässa.

torsdag 9 juli 2015

Livet: inget Strömsö

Fem månader och sju dagar sedan jag skrev mitt senaste inlägg. Då var det ännu vinter och mörkt, jag var höggravid och katastrofalt utmattad. Nu är det sommar, barnet har fötts och mår bra, och jag börjar så småningom bli mig själv igen.

Fast... mig själv?

Jag stirrar på de orden och vet inte riktigt hur jag ska fortsätta.

Hur påverkas man av en kris? Eller rättare sagt, av en rad kriser? Blir man starkare och klokare, eller blir man (alltså fy farao vad jag är rädd att bli det) bitter? Är det ett val man gör, eller är det bara turen (eller generna) som bestämmer?

Kris är bara ett annat ord för förändring. Men liksom, det finns förändring och förändring. Det som har pågått på sistone är, handen på hjärtat och utan ett uns av överdrift, det svåraste jag någonsin har varit med om. Någonsin. Det har inte varit bara en sak, det har varit många, den ena efter den andra, utan möjlighet att pusta ut och samla sig. Och det är inte över.

Sedan en pikiliten tid tillbaka har det börjat kännas nästan okej igen. Och här om dagen var det någonting i mig som sade "Nu prinsessan. Dags att acceptera faktum: Livet är mycket hårdare än du trodde. Det delas inte ut några medaljer eller rosor för varje kris som du axlar. Så sluta vänta på det. Ta istället vara på de fina stunderna när de kommer, och känn dig inte sämre för att du inte alltid orkar vara lika glad och munter."

Om inte annat så vet jag nu åtminstone hur en livskris kan se ut.

Och medan det nu är kris på gång så går livet faktist vidare också, och innehåller helt vanliga, icke-krisiga saker. De flesta dagar är faktiskt helt bra dagar.

Och, från att inte ens ha kunnat tänka tanken om att öppna bloggen, vilket ännu var fallet för inte så länge sen, så har jag nu kommit så långt att jag har skrivit ett helt inlägg. Jag - krisen: 1 - 0.

söndag 1 februari 2015

Sömnen (bristvaran)

Jag har levt ett lyxliv och inte vetat om det. Saakeli, så jag har haft det bra. Nu först vet jag hur bra jag har haft det. Jag förstår inte hur människor som lider av sömnbrist hela tiden kan fungera över huvudtaget. Jag har inte sovit ordentligt sedan november. Jag är TOTALT ur spel.

Tanken att dessa nätter av bråkande höfter, bråkande gravidmage och bråkande ben ännu ska pågå i knappa två månader gör mig illamående. Tanken att det därefter kommer att dröja ännu åtskilliga månader förrän nattamningarna slutar och en eventuell sömnskolning kan börja...

(Om jag hade sovit ens en halv natt under den senaste veckan, eller ens en handfull sådana nätter på rad under de senaste tre månaderna, skulle jag antagligen hitta på någon käck comic relief här.)

Saker som kombinationen sömnbrist - gravidhormoner gör åt en, åtminstone i mitt fall:

- Humorn lyser med sin frånvaro.

- All initiativförmåga försvinner. Det kommer flummiga, flyktiga tankar om saker som borde göras, men de är bara som en hastigt förbiblänkande fiskfena nere i det djupa mörkret.

- Att klara sig genom en helt normal dag blir ett projekt som kräver allt jag har och lite till, så energireserverna krymper i dubbelt tempo varje dag.

- Att ta hand om mig själv och göra sådana saker som är bra för sömnen blir ibland ren och skär teori jämfört med verkligheten, som handlar om överlevnad.


Trots detta miserabla tillstånd har min utmattade, utsugna hjärna lyckats utforma en plan, en enda, till mammaledigheten som börjar om tre veckor:

Jag ska sova tupplur fem gånger om dagen. För på dagen tycks alla dessa besvär vara mycket mindre. Så på nätterna kan jag väl sitta med läslampan på, eller streama TV-serier, eller blogga om livet som nattugla. Det kvittar. Bara jag får sova resten av tiden.