söndag 28 september 2014

Åh vad livet dock är skönt

Söndag och ensam hemma. Bliss.

En upptäckt: "Euforia. Helen Sjöholm sjunger Billy Joel" Nu vet jag inte längre vad som är bäst, Billy Joel som sjunger Billy Joel, eller Helen som sjunger Billy Joel. Men båda gör mig helt salig, så win-win.

En känsla: att vara både nöjd med sig själv och kören efter väl utfört arbete under ett långt övningsläger, och att med en gnutta bävan inse att det är på riktigt nu. Det blir konsert om några veckor och det är en hel del att göra tills dess. Nå, lösningen är enkel: bring it on.

En gåva: att få tillbringa en stund med en god vän, en sån vän som jag kan och vill prata i flera timmar i sträck med. En underbar vän som hämtar en bukett gula rosor. Vänner är liv!

En dikt: To Autumn av John Keats. Tredje versen:

Where are the songs of Spring? Ay, where are they?
Think not of them, thou hast thy music too -
While barred clouds bloom the soft-dying day,
And touch the stubble-plains with rosy hue;
Then in a wailful choir the small gnats mourn
Among the river sallows, borne aloft
Or sinking as the light wind lives or dies;
And full-grown lambs loud bleat from hilly bourn;
Hedge-crickets sing; and now with treble soft
The redbreast whistles from a garden-croft;
And gathering swallows twitter in the skies.


En insikt: tänk att få vara helt för sig själv ibland, och bli sig själv igen. 

måndag 22 september 2014

This time around

Okej, här kommer en bekännelse.

Under min första graviditet var jag totalt inriktad på den kommande bebisen och vad den behövde, så jag köpte bara ett absolut minimum av gravidkläder och satsade annars också väldigt lite på mig själv (men jag mådde helt löjligt bra ändå). När jag hade tid sydde jag stuff åt bebin, planerade stuff åt bebin, samlade ihop stuff åt bebin. En sak jag sydde, som visade sig vara sjukt bra de första månaderna, var ett bebisbo.

Right, min tur! Graviditet nummer två. För några veckor sedan köpte jag typ fem par olika preggobyxor, en uppsättning toppar och tröjor, och började sy en sak jag såg på Pinterest, en body pillow. Eller som jag kallar det, ett preggobo.



Shitt, det blev lite stort. Vad är detta? Det är ett gammalt påslakan som jag har sytt om, och tråmat fullt med billiga Ikea-dynor. Och ni må fråga er: vad i hela friden?


Kolla bara. Det är obeskrivligt skönt att sova så här! Särskilt sen när magen är ännu större.



söndag 21 september 2014

En vecka senare: revansch

Okej, nu ska vi jämföra veckosluten mot varandra:

Fast nevermind. Slutsats: den här helgen vinner, ingen fråga om saken. I en stund av filosofisk tacksamhet sade jag något åt Johan i bastun igår kväll som sammanfattar det ganska bra (efter en underbar, underbar dag med förmiddagsstädning, Ikeabesök, lång eftermiddagsvila, blåbärspajbak och middag med ny succérätt): "det är skitdagarna som gör de sköna dagarna så sköna". 

Inget ljus utan mörker, ni vet.

Och det börjar verkligen kännas lite ljusare nu. Jag har inte kunnat skriva om allt här på bloggen, för jag har gått och burit på en trevlig liten hemlighet och alltihopa har liksom hängt samman. Men nu är världen (=fejan) underrättad: jag är gravid, i vecka fjorton. Fysiskt har den här graviditeten inte varit särskilt jobbig, men de tre första månaderna gick jag omkring och mådde psykiskt illa ganska ofta. Alltså helt enkelt, hormonerna plus hela det gångna årets krav och stress. En (för) lång och het sommar då ingenting hände, för lite motion och för lite kontakt med vänner. Resultat: inåtvänd och trött, kort stubin, ledsen och ensam, 

Men vet ni vad jag har gjort? Jag har träffat vänner. Jag har motionerat. Jag har börjat på en kubansk danskurs på arbis. Jag har bett om remiss till en psykolog via rådgivningen. Och nu känns det mycket, mycket, jetemycket bättre.


En bra start på lördagen (om man är tillräckligt pigg): morgon-TV och sedan morgondammsugning!

Efter Ikea.

Blåbärspaj med hemlagad vaniljsås. Seriöst, jag kunde ha ätit bara sås. Leila är bäst.

Efter bastun och pajen ritade vi ansikten och prickar. Det blev pappa, Julia, mamma, grannar och dagiskompisar.




måndag 15 september 2014

Orättvis måndag morgon

Ibland, alltså ibland (=verkligen inte ofta) kan jag tycka att livet är lite orättvist. Jag försäkrar er, det händer bara när jag är extra trött och t.ex. inte har orkat tvätta håret på flera dagar och inte har en ledig dag i sikte på flera veckor och kläderna inte sitter som de ska och sen händer något annat ännu mer knäckande.

Eh, det började med att det blev veckoslut. Alltså av alla hemska saker som kan hända, right? Men nu avslöjar jag en ful spricka i vår annars så släta urbana fasad: veckosluten är allt som oftast jobbiga. Vi har helt enkelt sällan koll på hur man ska njuta av ett veckoslut. Jag vill göra en massa saker, eller sen vill jag inte göra ett dugg, beroende på hur trött jag är. J är konsekvent, han är alltid trött och vill inte göra något alls, nada de nada. Fröken vill göra allt på en gång OCH testa sina gränser. Win-win-win.

Just det här veckoslutet var vi båda trötta, men J hade socialt program hela lördagen så jag var ensam hemma med fröken Saltabrincavoltereta (ungefär Hoppaskuttakullerbytta, ni fattar poängen). Helt mysig dag men gud så trött jag var hela nästa dag. Och Johan var ännu tröttare. Myssöndag, plättstekning, ut och leka, lite städning kanske? Haha, forget it. Vi klarade oss till kvällen, och var bara jävligt trötta hela tiden.

Så imorse, klockan sex (hurraaa) kommer en hostande och snörvlande fröken Skutt till mamma och pappa och är sjuk. Ingen dagisdag idag. Bara att pussla våra jobbtidtabeller och trolla fram energi att hantera situationen nånstansifrån. Och då tyckte jag i några sekunder att livet var litelite orättvist.

Hur ser era veckoslut ut?

tisdag 2 september 2014

Kördirigering 101

Så kom den, dagen då jag för första gången stod framför Kulkuset, gav ton och satt igång. Och vet ni vad? De följde. Alltså den kören kan följa. Vilket betyder att jag verkligen måste dirigera. Om jag inte kände utmaningens omfattning tidigare så gör jag det definitivt nu. Och om jag någon trodde att det skulle räcka med att vifta och se glad ut hade denna någon klart Fel. Men detta är en bra känsla. Möjligheterna öppnar sig framför mig, och de är gränslösa. Plus, att just så här högt ska ribban ligga för mig just nu, utanför de bekväma "kan det här i sömnen"-ramarna. Jag har på känn att inlärningskurvan kommer att bli ganska brant. Jess, bring it on!

Ungefär nu, klockan tio på kvällen, börjar euforin avta och tröttheten göra sig påmind. Men har jag drömt...? Nej, jag har inte drömt det, det bara känns som en dröm. Jag steg faktiskt på riktigt upp klockan frikkin' 5:20 imorse. Jo mycket bra fråga. Varför? Suck. Ibland är det inte helt übersmidigast i världen att min käre farfar bara har mig som bilförsedd närstående som kan skjutsa honom till, säg, Loimaa sjukhus på en rutinoperation. Det är inte heller särskilt smidigt, snarare tvärtom helt asdumt, att en sådan rutinoperation ska utföras på ett sjukhus som ligger en timme bort från hans hemadress. För att inte tala om hur välplanerat det är att anmälningstiden är satt till 7.30 på morgonen på nämnda ställe. Bravo, beslutsfattare, bravo.

Nå nu har jag sett Loimaa. Sjukt spännande. Jag har försökt jobba också, men då sade hjärnan ifrån, den sa faktiskt så här: "Hej, din telefon fungerar inte heller utan att du laddar den då och då. Fattar du poängen? Jag behöver sömn!". Rätt har den ju. Mest synd var ändå att lilla käraste Julia, som har varit borta i fem dagar hos fammo och faffa, kom hem till en zombiemamma som just och just orkade laga murusås och makaroni förrän hon måste rusa iväg på körövning.

Liksom på tal om att vara mamma och göra uppoffringar för familjen. Not the proudest of moments. Men de närmaste tre dagarna ska vi bara mysa tillsammans efter dagis och jobb. När jag säger "mysa" menar jag förstås det mys som pågår med en treåring i trotsåldern: påminna-trotsa-hålla fast-trotsa hårdare-inte ge sig-skrika för full hals-skicka på timeout-myset. Jå. Bring that on, too. If you must.