Orättvis måndag morgon

Ibland, alltså ibland (=verkligen inte ofta) kan jag tycka att livet är lite orättvist. Jag försäkrar er, det händer bara när jag är extra trött och t.ex. inte har orkat tvätta håret på flera dagar och inte har en ledig dag i sikte på flera veckor och kläderna inte sitter som de ska och sen händer något annat ännu mer knäckande.

Eh, det började med att det blev veckoslut. Alltså av alla hemska saker som kan hända, right? Men nu avslöjar jag en ful spricka i vår annars så släta urbana fasad: veckosluten är allt som oftast jobbiga. Vi har helt enkelt sällan koll på hur man ska njuta av ett veckoslut. Jag vill göra en massa saker, eller sen vill jag inte göra ett dugg, beroende på hur trött jag är. J är konsekvent, han är alltid trött och vill inte göra något alls, nada de nada. Fröken vill göra allt på en gång OCH testa sina gränser. Win-win-win.

Just det här veckoslutet var vi båda trötta, men J hade socialt program hela lördagen så jag var ensam hemma med fröken Saltabrincavoltereta (ungefär Hoppaskuttakullerbytta, ni fattar poängen). Helt mysig dag men gud så trött jag var hela nästa dag. Och Johan var ännu tröttare. Myssöndag, plättstekning, ut och leka, lite städning kanske? Haha, forget it. Vi klarade oss till kvällen, och var bara jävligt trötta hela tiden.

Så imorse, klockan sex (hurraaa) kommer en hostande och snörvlande fröken Skutt till mamma och pappa och är sjuk. Ingen dagisdag idag. Bara att pussla våra jobbtidtabeller och trolla fram energi att hantera situationen nånstansifrån. Och då tyckte jag i några sekunder att livet var litelite orättvist.

Hur ser era veckoslut ut?