Kördirigering 101

Så kom den, dagen då jag för första gången stod framför Kulkuset, gav ton och satt igång. Och vet ni vad? De följde. Alltså den kören kan följa. Vilket betyder att jag verkligen måste dirigera. Om jag inte kände utmaningens omfattning tidigare så gör jag det definitivt nu. Och om jag någon trodde att det skulle räcka med att vifta och se glad ut hade denna någon klart Fel. Men detta är en bra känsla. Möjligheterna öppnar sig framför mig, och de är gränslösa. Plus, att just så här högt ska ribban ligga för mig just nu, utanför de bekväma "kan det här i sömnen"-ramarna. Jag har på känn att inlärningskurvan kommer att bli ganska brant. Jess, bring it on!

Ungefär nu, klockan tio på kvällen, börjar euforin avta och tröttheten göra sig påmind. Men har jag drömt...? Nej, jag har inte drömt det, det bara känns som en dröm. Jag steg faktiskt på riktigt upp klockan frikkin' 5:20 imorse. Jo mycket bra fråga. Varför? Suck. Ibland är det inte helt übersmidigast i världen att min käre farfar bara har mig som bilförsedd närstående som kan skjutsa honom till, säg, Loimaa sjukhus på en rutinoperation. Det är inte heller särskilt smidigt, snarare tvärtom helt asdumt, att en sådan rutinoperation ska utföras på ett sjukhus som ligger en timme bort från hans hemadress. För att inte tala om hur välplanerat det är att anmälningstiden är satt till 7.30 på morgonen på nämnda ställe. Bravo, beslutsfattare, bravo.

Nå nu har jag sett Loimaa. Sjukt spännande. Jag har försökt jobba också, men då sade hjärnan ifrån, den sa faktiskt så här: "Hej, din telefon fungerar inte heller utan att du laddar den då och då. Fattar du poängen? Jag behöver sömn!". Rätt har den ju. Mest synd var ändå att lilla käraste Julia, som har varit borta i fem dagar hos fammo och faffa, kom hem till en zombiemamma som just och just orkade laga murusås och makaroni förrän hon måste rusa iväg på körövning.

Liksom på tal om att vara mamma och göra uppoffringar för familjen. Not the proudest of moments. Men de närmaste tre dagarna ska vi bara mysa tillsammans efter dagis och jobb. När jag säger "mysa" menar jag förstås det mys som pågår med en treåring i trotsåldern: påminna-trotsa-hålla fast-trotsa hårdare-inte ge sig-skrika för full hals-skicka på timeout-myset. Jå. Bring that on, too. If you must.