torsdag 16 oktober 2014

Eh, what?

Jaha, så foglossning redan i fjärde månaden. Plötsligt känns det inte så hett att vara kvinna, 35 år gammal och gravid för andra gången. För att hitta guldkanten på det hela lärde jag mig två nya ord: det heter liitoskivut på finska och dolor pélvico på spanska. Eller det är den korta versionen, den officiella långa versionen är "síndrome de la inestabilidad de la pelvis". Hahaha älska spanskan.

Vi var förresten på samtal med Julias dagistant i måndags, och där lyftes den här flerspråkighetsfrågan fram ganska starkt. Allt bra på ytan, hon börjar ju lära sig mer och mer finska och kan redan en massa ord. Dessutom kopplar hon redan samman ord så att det blir två ord tillsammans, ett ytterligare steg framåt. Hon började i augusti och nu skriver vi oktober, så på två månader har det hänt ungefär så mycket som jag väntade mig.

Men jag märkte på dagistanten att det här nog är lite jobbigt för dem trots allt. Bland allt det positiva medgav hon också att de i början inte riktigt fattade varför Julia hade flyttats från svenskspråkig dagvård till finsk, och var oroade över hennes språkutveckling då hon har två hemmaspråk som varkendera är finska. Mot slutet av samtalet frågade hon trevande om vi hade tänkt klart vilket barnets starkaste språk ska bli, och att månne det skulle vara bäst om det blir finskan, då vi bor i Finland. Åhå. Livet som missförstådd minoritet, del 576. Jag förklarade lugnt och positivt att vi absolut anser att en människa behöver åtminstone ett språk som hon kan uttrycka precis vad som helst på, alla sina känslor och tankar, men att vi nog har tänkt att svenskan ska bli hennes "starkaste" språk eftersom det är ett av hemmaspråken och hon kommer att gå i skola på svenska. Och att vi givetvis har målet att hon ska lära sig en stark och bra finska, ungefär en lika bra finska som vi båda föräldrar har och som hon nu har samma förutsättningar att få.

Sen valde jag att inte säga något om att jag själv har svenskan och spanskan som helt jämnstarka känslospråk, och att jag nog avser göra allt jag bara kan för att spanskan ska vara ett verkligt modersmål för Julia. Det finns kanske en gräns för vad en människa kan begripa, särskilt om man själv inte har en flerspråkig livserfarenhet att utgå ifrån.

Det är lustigt, denna välmenande samhällsomsorg som vi har och som är avsedd att finnas där som stöd om man har problem och behöver hjälp, den kan istället bli något som ingjuter osäkerhet och otillräcklighetskänsla i familjer där allting är bra. Fast det funkade inte på mig, jag känner fortfarande att allting är som det ska, att vi gör rätt i att lära vårt barn två starka känslospråk och att låta henne lära sig ett tredje språk, majoritetsspråket i landet där vi bor, från tre års ålder. Jag tyckte mest synd om tanten som såg det som ett potentiellt problem. Men det hör säkert till hennes jobb att tänka så.

1 kommentar:

anka sa...

När vi nyss hade flyttat till Spanien, med svenska som hemmasprå och finska i bagaget, båda barnen slängda i spansk skola och engelska lekkamrater i grannhuset, sa Henrik i något skede att "det går väl för sig med ett nytt språk, MEN TVÅ!!! I dagens läge pratar han dock engelska och spanska som de vore modersmål och svenska och finska fungerar helt väl. Så att det är nou hätä med Julia. Hon kommer att ha jättemassa nytta av allt hon lär sig. Trångsynta dagistanter till trots.