"Sidu bara, e du tillbaka?" sa min inre energifilur imorse. Hon har suttit i flera veckor och väntat på att jag ska sluta lata mig. Tålmodigt, men med viss ansträngning. Hennes ögonbryn sa: "det var minsann på tiden."
Jo. Det känns som att jag är tillbaka. Och det är farligt för jag är ännu lite sjuk. Det sista kroppen vill just nu är att vila, men vila måste den. Det är nästan tur att det ännu gör ont i höger skinka efter fallet i trappan, det hämmar åtminstone den värsta ivern.
Där gick ytterdörren, fattar ni att han kom ungefär när ha sa att han skulle komma. JAG fattar inte, trodde att jag skulle hinna skriva ett längre blogginlägg. Men nu ska vi äta skördepanna (Vår kokbok) med chorizo och baguette, fromage blanc à la Paris (Leila) till efterrätt. Med film. Jeij.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar