Igår såg jag Snömannen igen. Det var ett tag sen sist. Snömannen är en typ som strövar omkring i Åbo till synes utan mål eller mening, alltid ensam. Jag kallar honom för Snömannen för att han har långt, rödbrunt hår och skägg som skymmer största delen av ansiktet. Det enda som sticker ut mellan allt hår är näsan (han påminner mig starkt om en tecknad figur men jag minns inte vilken). Jag ser Snömannen nu och då i kvarteren kring Aningaisbron, han är en figur som är ganska svår att missa. Ibland bara står han och stirrar på något osynligt, ibland tar han små, långsamma steg med släpande fötter. Ibland står han i matbutiken och stirrar snett neråt tills jag har gått förbi. Han ser ut som en vilsen sömngångare som har sovit så länge att håret och skägget har bara vuxit och vuxit.
Snömannen är definitivt konstig, och lite skrämmande. När jag ser honom stå ute i kylan med bara en tunn jacka på sig och ingen halsduk får jag både impulsen att fråga honom "Är allt bra med dig?" och en stark impuls att fly därifrån hastiga tag. Sen börjar jag undra på hur snäva gränser vi egentligen drar för vad som är normalt, och hur ofattbart många som hamnar utanför de gränserna. Och vad det beror på. Flockinstinkten, den primitiva driften att stöta bort svaga individer för att flocken ska överleva. Hur går det ihop med medkänsla, empati och allt annat fint som vi gärna förknippar med människan i motsats till de övriga djuren?
Vad vet jag förresten om hur Snömannen har det? Han kanske har det jättebra. Han kanske gillar att stänga ut omgivningen och försjunka i djupa tankar mitt på gatan. Kanske han inte alls fryser fast det är kallt. Kanske det bara är jag som för att tvinga in honom i något slags mönster måste tycka synd om honom. Fast det där tror jag inte på, innerst inne. Jag tror inte att allt är helt okej med honom. Men han verkar klara sig ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar