Pre-kalasfiilis

Eehhmm... jaha, fredag kväll jo. Sent. Klockan närmar sig elva. Jag sitter i vår andra soffa, den vi nästan aldrig använder, och granskar resultatet av dagens bedrifter. Kroppen säger "marsch i säng!", jag säger "you're not the boss of me".

Det är party i luften här i vårt vardagsrum, jajamen. Efter lite ommöblering kan jag nästan, nästan föreställa mig att sexton personer ska rymmas hit på kaffedoria.

Ett meddelande: jag har idag, dagen före min trettiotreårsdag, slagit personligt rekord i förtäring av muffinssmet. En helt realistisk uppskattning är totalt två och en halv deciliter. Och det är helt och hållet Leila Lindholms fel, det är inte JAG som har ett problem, no señor. Vad är grejen med att det ska bli så mycket smet över när man har fyllt alla formarna i muffinsplåten, vah?

Och jo, jag vet: muffins-släsh-cupcakes är ju ba så 2010.

Grekiska filosofer, släng er i väggen

I dessa tider av bebisboom känner man som moder ibland att andra säkerligen har det bättre än en själv, att man borde skärpa sig och bli den där coola urbana tuffa mamman som man ger sig ut för att vara, att man borde få koll på tillvaron och börja livet som fantastisk förälder på allvar, alltså för att summera: att allt borde vara på något annat sätt för att kännas bra.

Men ärade peeps, läs noga nu och begrunda: detta är en illusion. Man är den man är, man blir inte något nytt fast nya saker händer. Man är redan den man är, som människa, som kvinna, som väninna, som älskare, som mamma. Man lär sig, man utvecklas, man får insikter och erfarenheter. Men man är just den man är.

Så. Dagens djupa filosofiska betraktelse varsågoda, hot from the oven.

Lång dag idag. Tröst i form av havrekligröt med smöröga plus fotmassage väntar.

The office

Just another day at the office.

När dirigenten säger "Lujaa!"

Denna helg har jag i sanning sjungit. Halva lördagen gick åt till genrep och konsert med Key Ensemble, och på söndag sjöng jag med Camerata Aboensis på en högmässa. Ikväll övar Key-sopranerna Rachmaninoffs Vigilia så stämbanden inte ska tro att helgen är över. Vitsi vad jag njuter av att sjunga i kör! Det blir aldrig gammalt. Fast en grej hände på lördag som inte kändes helt kul. Under ett fortefortissimo, alltså tre f, alltså inget mesforte utan ett domedagsforte där duktiga sångare producerar ett så vrålstarkt ljud de bara förmår, började det plötsligt säga wub-wub-wub-wub i mina öron. Nu är jag helt säker på att jag har hörselnedsättning.

Fast okej, vet ni vad: det visste jag nog redan om. Man klarar inte ett vanligt tonårsliv i Spanien utan lite hörselnedsättning. En tid gick vi ganska ofta på diskotek (Pachá, anyone?) och när man kom ut så kändes det som om någon hade stoppat bomull i öronen. Är känslan bekant?

Bara att konstatera att "elämä on" och gå vidare. Sjunga vidare.

Ytligheter som gör en glad

Dagens stora nyhet: jag ryms i mina pre-preggers fat pants! De är helt blå och tråkiga med breda buntar, dvs. allt som jeans inte ska vara just nu, men vem bryr sig? Jag. Lite. Poängen är att de är vanliga jeans. Och härmed uppgraderas deras garderobstatus till slim pants. Rätt ska vara rätt.

Åååh nu fick jag byxinspiration! Någonstans finns ett par heta chinos i orangerött som bär mitt namn.

En ca fem månader gammal sessa

 

Hej! Jag har sovit hela natten och är pigg!

Femtioelva olika halsband att välja mellan, och vad väljer hon? Nå men givetvis pärlorna. Är hon eller är hon inte en Sessa med stil?

Farmor-abuela Pirjo är pop. Gröt börjar också vara ganska så pop.

Pausen förklaras avslutad

Jag vet, jag vet. Ni ba: men den där prinsessan, var håller hon riktigt hus?

Jag har väl hållit kreativ paus, vettja.

Under den kreativa pausen har vår dotter lärt sig att sova långa nätter och längre tupplurar, och en viss antydan till inredning börjar låta sig skönjas i f.d. arbetsrummet, numera arbetsrummet-släsh-barnkammaren. Ute på balkongen står en halvvägs sandpapprad funkisskänk som väntar på att bli vit. I tamburen står ett sammelsurium av grejer som väntar på att bli förda till Ekotori. Jag har gått och dragit på mig en ledbandsinflammation i höger arm och därav blivit tvungen att träna upp vänster hand i allt möjligt klurigt. Sånt.

Har ni förresten någonsin testat på att äta Corn Flakes med "fel" hand? Aldrig trodde jag att det skulle vara så svårt att få lite mjölk och flingor att hållas på skeden hela vägen till munnen.

Mums

Min dotter har ett berg av tuggleksaker, alltså det är inte klokt, men jag har sedan länge insett att för henne är precis ALLT en tuggleksak. Det som är mums just nu är mammas glasögon och stolsben. Gnag, gnag låter det. Tur att stolarna är standard billighetsvara för vid det här läget har hon märkt sitt revir på åtminstone tre.

Vår lilla gnagare med två tänder, hehe.

Goool!

OUJEA! Elva timmar, hon har sovit elva timmar och vi har sovit en hel natt! Campeoones, campeoones, oee oee oeeo!

Igår testade jag på ett enkelt koncept efter den misslyckade dagsluren: mera mat. Detta råd hittade jag på ett föräldraforum. Jösses, vad det gick åt. Att det ska vara så svårt att komma ihåg de allra enklaste sakerna. Mat, myckemycke mat. Flickan har varit hungrig. Lite svårt att sova när man är hungrig, ju.

Alltså det står i boken att barnet under den här fyradagarskuren som vi har genomfört börjar sova bättre och bättre allt eftersom fler och fler "polletter trillar ner" (Barf). Nu inser jag att det nog är i mammas huvud som alla polletter har suttit på rad och väntat på att få trilla någonstans.

Sömnbloggen

Tonight's the night, peeps. Jag känner det i luften och i hela kroppen, i natt sover hon sina elva timmar. Om det inte skulle sabotera ändamålet på ett så oöverkomligt sätt så skulle jag stå vid sängen och agera hejarklack tillsammans med teddybjörnarna, Ju-lia, Ju-lia, Ju-lia! Förra natten sov hon nämligen tio och en halv timme med en enda uppvakning, och det var dessutom helt i början av natten, en timme efter läggdags. Sweet.

Åh, att få sova hela nätter. Inget slår det. Sleep, sweet sleep! Sleep is the new black!

Tupplurarna har däremot krånglat lite. När jag säger 'lite' menar jag så in i helsike. Främst för att vi tycks ha absolut noll koll på vad som utgör optimal tupplurstemperatur. Jösses, hur svårt kan det vara liksom? Flickan är ju redan fem månader gammal, det är inte som om hon damp in genom brevinkastet igår. Vi har minsann haft tid på oss att träna upp fingerkänslan. MEN. Igår fick hon sova långluren ute på balkongen med vad jag trodde var helt tillräckligt med kläder och filtar och stuff. Efter en timme, en timme av idogt ramsande i alla tänkbara tonlägen med bara skrik som svar, gick jag till slut ut på balkongen och upptäckte att flickebarnet inte alls skrek för att hon inte kunde sova, utan för att hon nog ville sova men inte kunde. Därför att hon hade – och här dör jag lite inombords – kallt på den blåsiga balkongen. Varje gång min dotter fryser ens det minsta lilla och det är mitt fel (vilket det är varje gång, ju) känner jag orden Dålig Mamma glöda i pannan. Usch. Så idag hände det omvända: under dagsluren i sovrummet bara skrek och skrek hon, och när jag efter tappert ramsande gav upp och gick in var hon röd som en kräfta och våt av svett. Filten var för tjock, rummet var inte tillräckligt svalt, whatever. Det krävdes all min skådespelartalang för att vara lugn och trygg och inte skrämma vettet ur tösen med en självförebrående svordomsramsa.

För nog är man dum i huvu.

Okej, fast lite kan jag skylla på sömnbristen efter fyra kurnätter.

Det blir bättre snart. Typ imorgon.

Vargtimmen

Tredje kurnatten lider mot sitt slut. I natt har jag sovit på madrass i vardagsrummet, nära dörren till Sessans rum. Det är meningen att man fort ska kunna ge henne godnattramsan om hon vaknar, och vid det här laget är ramsan allt som behövs för att hon ska somna om. Och det fungerar! I natt sov hon åtta timmar i sträck innan hon vaknade. Den s.k. vargtimmen nångång efter klockan fyra är fortfarande lite besvärlig, men om jag jämför med första och andra nattens hålligång med frustrerade protester och ilskna svordomar har denna gång gått som en dans.

Det som gör att jag klarar av den vid det här laget nästan förlamande tröttheten är känslan av att genomföra något jag tror på, och se tydliga resultat. Och vetskapen om att vi snart sover gott hela familjen, hela natten.

Haha, skrev först "sover gått". Gä-äääsp. Klockan är 06:47.

Update

Får jag bara säga att orden "forever til the end of time" borde förbjudas i all låtskrivning hädanefter?

Det är liksom dags att komma på något nytt.

Fast strunt i det, jag älskar vinnarlåten! I Melodifestivalen, alltså.

Medan kurledaren glor på TV och slösurfar sover Sessan lugnt i rummet bredvid. I går natt hade hon vaknat fem gånger vid det här laget, i natt har hon vaknat bara tre gånger, och fatta: två av dem har hon pipit till pikilite och sedan somnat om helt själv. Eftersom jag låtit henne göra det ifred. Tänk att man inte behöver gå in i rummet varje gång, man stör ju bara. Hon fixar det.

Första polletten har trillat ner för mamma nu.

Hej då

 

Igår kväll hade vi en avskedsceremoni för alla tuttar i huset*. Sessan fick suga lite på var och en i tur och ordning, sen lade jag dem i en tom konfektask och så gick vi till tamburen med asken. Jag öppnade ytterdörren och förde ut asken medan Sessan tittade på från pappas famn. Sen kom jag in tillbaka och förklarade att så här gör man med tuttarna när små barn är redo. Så till synes oskyldigt börjar man ljuga för sin dotter.

Här pågår alltså Sova hela natten-kur. Andra natten nu. Tycka vad man vill om AW men när det gäller bebisar och sömn så har hon rätt. Bevisligen. Hänt så här långt:


Efter avskedsceremonin inför den första natten nattade jag henne enligt kurens alla regler (skratt, tillrättaläggning i sängen som besked på att all aktivitet upphör, avslappnande buffning, lätt avslutande tryck, godnattramsa). Hon tyckte förstås inte att det var särskilt vettigt att ens försöka somna utan tutt. Jag kände mig inte så poppis när jag stod där och buffade och buffade en skrikande unge som uppenbarligen inte fattar ett dugg. Men hast du mir gesehen, det tog bara tio minuter så var hon helt tyst och färdig att somna. Min arma rygg motsätter sig användningen av ordet "bara", men den kan trösta sig med att det snart är helt och hållet slutbuffat. Om man ska tro Wahlgrenskan, alltså.

Så ikväll, hörni. Inte ett knyst. Inte ett enda pip. Hon bara somnade, pang. Alltså det står i boken att ungen ska glömma tutten på en natt, men vem är så blåögd att den tror på sådana löften? Tänkte jag, då.

Wow.

*Varför, frågar sig säkert någon. Inget emot tuttar i sig, både J och jag har haft tutt när vi var små. Vår Sessa har dock inte sovit så bra på sistone och en av många anledningar är att hon tappar tutten. Tills vidare är hon för liten för att hitta den själv, och ärligt talat så orkar inte vi vänta tills hon är stor nog. Vi vill och behöver sova nu.

Löst

Melodifestivalen. Vill se Melodifestivalen. Kanske i natt?

Har sovit mellan nio på morgonen och två på eftermiddagen, och nyss så lade jag mig på soffan och slöt ögonen i tio minuter. Dags att gå ut en sväng.

Kurbarnet har haft mysdag med pappa och sover nu lång eftermiddagslur på balkongen.

Gammelfastern kommer på middag. Ska bli riktigt trevligt med besök!

Gäsp. Vad ska jag hitta på i natt, förutom Melodifestval på låg volym? Åh, arma dagar vad jag vill sova.

En kurledares tips för nattvaka

Ät en lättsmält kvällsmåltid. Upphetsande födoämnen är ett plus. Snabba kolhydrater nej, fet mat nej. Socker, nejnejnej. Bort allt vad zzz gör.

Ta en syrepromenad strax före barnet ska nattas. Syre gör dig pigg(are). Kanske.

Drick mycket vatten så att du hela tiden är lite kissnödig. Svårt att somna kissnödig.

Minimera pigghetsgifterna till det absolut nödvändigaste. Inte kiva att sitta en hel natt med dunkande hjärta och missnöjd mage.

Håll det svalt. Svårt att somna när man har kallt om fötterna.

Surfa lagom. Varva med yoga. Helt garanterar omöjligt att somna mitt i en solhälsning.

Sysselsätt dig med att anteckna precis allt som händer när det händer något. Svårt (fast inte omöjligt) att sova medan man skriver.


Och ser man på: klockan är halv sju och lilla gulletösen ska väckas om fyrtiofem minuter! Jag har klarat första natten!

Jag hör fågelkvitter. Jee, det är morgon på riktigt! Hennes höghet har vaknat åtta gånger, och jag har fått henne att somna om tryggt och lugnt åtta gånger, utan tutt. Napp. Whatever. Utan. Segerkänslan är ett faktum.

Här ska sovas

Okej, nu kan ni sluta tugga på naglarna för här kommer avslöjandet som ni alla har väntat på:

Det som har börjat här hos oss är en Sova hela natten-kur. Detta är förklaringen till att ingen sett röken av mig på bloggosfären denna vecka. Jag har förberett mig, dvs. jag har pluggat. Oj du milde vad jag har pluggat. There has been no end to the plugg.

Boken, som jag köpte som e-bok för några månader sedan, innehåller en massa bra information och bra poänger. Dessvärre har författarinnan en minst sagt personlig stil som under inga omständigheter kan beskrivas som koncis. Hon gillar att spä på, tjata och predika, den tanten. Sånt är i regel inte för mig. Ärligt talat så fann jag det så störande i början att jag inte orkade läsa vidare, men vid det laget hade jag ändå muttrat "nämen just det!" så många gånger under läsningen att det ingalunda kändes bortkastat. Just då sov Sessan i varje fall så bra att någon kur inte behövdes, tyckte jag.

De senaste veckorna fick mig att ändra uppfattning. Jösses vilka springnätter. När man under samma natt måste upp fem gånger kallar jag det för ohållbart. Alltså har vi inlett kuren på fyra dygn plus uppföljningsvecka, med ögonen fastspända i prispokalen: elva timmars natt, baby!

Antagligen kommer det en hel drös blogginlägg om det här under de följande dygnen, kurledaren (jag) ska nämligen vaka sig igenom de första nätterna. As in inte sova ett dugg. Detta kallar jag för living on the edge, nuförtiden.

stay tuned

Imorgon börjar något ganska spännande. Jag kommer att blogga om det när det har börjat, inte förr. And on that cliffhanger...

Trevlig fredag, peeps!

ett försök

Klockan är kvart över åtta på kvällen och vi har just lagt Sessan att sova natt. Jag fick lite inspiration att skriva om dagens Ekotorifynd medan vi tittar på TV men så fastnade Johan på en kanal med en tjej som spelade spelmansmusik på fiol och nu kan jag omöjligen koncentrera mig för hon är ganska skicklig och... Okej, och nu en dude som spelar mungiga. Saken är klar. It was not meant to be. Låt oss bara konstatera det vi redan vet: Ekotori är bäst!

experiment pågår

Denna fagra söndagmorgon har jag (som alla morgnar) stigit upp i ottan och ammat dottern. Sen har jag parkerat henne i sittern och fixat en kopp te och lite youghurt. Man kan säga att jag nästan har varit vaken vid det här skedet. Ungefär när jag har hunnit halvvägs med tekoppen har dotterns krav på påfyllning nått högsta tålbara volym. So far, business as usual.

Men sen börjar det märkas att det är söndag. Fram med Leilaboken, fram med ingredienser till scones... hej. Va? Är mjölet slut? Hur kan mjölet vara slut? VEM har senast använt mjöl? (Svaret är lite uppenbart då det minsann inte var jag). I situationer som denna ger jag lite vika för den sura bitchen som bor i mig när jag inte har sovit gott, så jag skriver en lapp med ett tydligt meddelande om vad jag tycker om saken och fäster den på kylskåpsdörren. Men sconesen då? Vill ha scones. Rota i skåpet. Premio! Högst upp och längst bak i skåpet, bakom sojabönorna med bäst-före-datum 2010, hittar jag en påse Pirkkas glutenfria mjölblandning. Det ska väl gå? Ytterst lite erfarenhet om glutenfritt mjöl här. Nå, vi testar. Blandar för säkerhets skull i lite rågmjöl och vetekli och sånt.

Sen händer något konstigt. Medan jag med ena handen nyper ihop smöret och mjölet och med andra handen leker med Sessan på mattan så spiller jag lite mjöl på mattan. Och förblir helt lugn. Blir inte genast helt Monica Geller och måste börja böka med dammsugaren över lite mjöl på mattan. Nej, inte jag. Jag sitter helt iskallt kvar och nyper färdigt. Jag. Sannerligen. What? Just? Happened? Har jag plötsligt blivit immun mot oreda och fläckar? Har jag rentav blivit rento?

Post scriptum: En stund senare i köket håller jag på att få spader när jag upptäcker en fläck av rödbetssaft på korkmattan. So that's a no, then.

ett litet mirakel har skett i England

Jag har blivit faster en gång till! Jubelskutt! En liten flicka blev det, fast hon är faktiskt inte så liten. Nästan fem kilo, eller hur det nu var. Denna klimp har då min svägerska, som nog är lite tuff, klämt fram hemma i bassäng, utan epidural. Jag måste ju beundra henne lite. Fast i samma veva konstaterar jag att detta att föda utan epidural är inget ideal eller något mål att sträva efter, så som jag ser det. Hade det varit jag hade jag nog sagt "hit med knarket" ganska fort. Nu när jag har upplevt en förlossning och vet vad jag tål. Vilket är ganska mycket, men det omfattar inte en förlossning utan ordentlig smärtlindring.

Haha, här sitter jag och bearbetar min förlossning fortfarande. Vem orkar läsa mer om detta, liksom?

...och McGyver säger: inga problem, jag har tuggummi

En anekdot:

Barnvagnen hade punktering i ena bakhjulet medan vi var i Sverige, och vi hann inte (alltså iddes inte) göra något åt saken förrän det blev dags att åka till Uppsala. Jag var lite sur på det hela och blev bara surare ju mer jag tänkte på att jag faktiskt inte hade något annat att göra i Uppsala än att vänta på J medan han var på möte, och vad skulle jag fördriva tiden med om inte en barnvagnspromenad? Alltså nog var det ju lite orimligt att förvänta sig att jag bara skulle gå omkring lite försiktigt så som vi hade gjort dittills. Och alltså nog kunde J faktiskt ha tänkt på det här och fixat det där förbenade däcket. Buttert muttrande.

Det var först i Uppsala som jag blev sur på mig själv. Hej, jag är faktiskt inte född igår och kanske jag kan fixa en punktering utan hjälp. Kanske liksom att SÅKLART jag kan. Du-uh, kan jag byta däck på bilen så torde jag klara en yttepytte liten punktering. Så jag kanske går till ICA och köper ett sånt där kit, va? Sen går jag in på mynttoaletten i gallerian och så grejar jag det, ja sillä sipuli. Okej? Verkställ.

Svetten lackar. Sablar vad det ska vara svårt att bända loss det här ytterdäcket. Men det här ska nog gå. Käckt muttrande. Verktygen är bara helt löjligt små i handen och lämnar ilskna röda märken på handflatan. Tålamod, tålamod. Snart lossnar det nog.

(Sessan sover i korgliften som jag har placerat under handtorken. In kommer en kille i skejtutstyrsel.)

- Harru fått punka?
- Jo. Men då lagar man.
- Aajussde, det fixar du.

 Nu fasen MÅSTE jag fixa det här jädrans däcket innan han kommer ut och ska tvätta händerna. Prkl. Vid det här läget svettas jag på riktigt. Däcket vägrar rubba sig mer än några millimeter. Mecagoenlaputa, ge dig! Ilsket muttrande.

(In kommer en tjej som ställer sig vid dörren till toaletten där killen just har låst in sig. Hon börjar prata genom dörren med honom, något om att han ska komma ut. Han svarar att hon ska lämna honom ifred. Jag håller på killen.)

Sent omsider: Aarrgh... HA! Nåjaaa. Äntligen. Där har vi ringen då, och så täpper vi till avloppet med lite vessapapper och fyller lavoaren med vatten, kollar exakt varifrån det kommer bubblor, där har vi hålet. Lite lim, på med lappen, låt det torka, pilla tillbaka ring och ytterdäck, pumpa, klart. Jag gjorde det! Oujea. Seriösa mängder McGyverpoäng.

Dagen därefter var däcket tomt igen. Det visade sig att jag hade gjort minst fem fel. Men nästa gång blir banne mig ett mästerverk!

Under tiden tycker jag att jag ändå har förtjänat lite cool bakrundsmusik: