Sömnbloggen

Tonight's the night, peeps. Jag känner det i luften och i hela kroppen, i natt sover hon sina elva timmar. Om det inte skulle sabotera ändamålet på ett så oöverkomligt sätt så skulle jag stå vid sängen och agera hejarklack tillsammans med teddybjörnarna, Ju-lia, Ju-lia, Ju-lia! Förra natten sov hon nämligen tio och en halv timme med en enda uppvakning, och det var dessutom helt i början av natten, en timme efter läggdags. Sweet.

Åh, att få sova hela nätter. Inget slår det. Sleep, sweet sleep! Sleep is the new black!

Tupplurarna har däremot krånglat lite. När jag säger 'lite' menar jag så in i helsike. Främst för att vi tycks ha absolut noll koll på vad som utgör optimal tupplurstemperatur. Jösses, hur svårt kan det vara liksom? Flickan är ju redan fem månader gammal, det är inte som om hon damp in genom brevinkastet igår. Vi har minsann haft tid på oss att träna upp fingerkänslan. MEN. Igår fick hon sova långluren ute på balkongen med vad jag trodde var helt tillräckligt med kläder och filtar och stuff. Efter en timme, en timme av idogt ramsande i alla tänkbara tonlägen med bara skrik som svar, gick jag till slut ut på balkongen och upptäckte att flickebarnet inte alls skrek för att hon inte kunde sova, utan för att hon nog ville sova men inte kunde. Därför att hon hade – och här dör jag lite inombords – kallt på den blåsiga balkongen. Varje gång min dotter fryser ens det minsta lilla och det är mitt fel (vilket det är varje gång, ju) känner jag orden Dålig Mamma glöda i pannan. Usch. Så idag hände det omvända: under dagsluren i sovrummet bara skrek och skrek hon, och när jag efter tappert ramsande gav upp och gick in var hon röd som en kräfta och våt av svett. Filten var för tjock, rummet var inte tillräckligt svalt, whatever. Det krävdes all min skådespelartalang för att vara lugn och trygg och inte skrämma vettet ur tösen med en självförebrående svordomsramsa.

För nog är man dum i huvu.

Okej, fast lite kan jag skylla på sömnbristen efter fyra kurnätter.

Det blir bättre snart. Typ imorgon.