Denna helg har jag i sanning sjungit. Halva lördagen gick åt till genrep och konsert med Key Ensemble, och på söndag sjöng jag med Camerata Aboensis på en högmässa. Ikväll övar Key-sopranerna Rachmaninoffs Vigilia så stämbanden inte ska tro att helgen är över. Vitsi vad jag njuter av att sjunga i kör! Det blir aldrig gammalt. Fast en grej hände på lördag som inte kändes helt kul. Under ett fortefortissimo, alltså tre f, alltså inget mesforte utan ett domedagsforte där duktiga sångare producerar ett så vrålstarkt ljud de bara förmår, började det plötsligt säga wub-wub-wub-wub i mina öron. Nu är jag helt säker på att jag har hörselnedsättning.
Fast okej, vet ni vad: det visste jag nog redan om. Man klarar inte ett vanligt tonårsliv i Spanien utan lite hörselnedsättning. En tid gick vi ganska ofta på diskotek (Pachá, anyone?) och när man kom ut så kändes det som om någon hade stoppat bomull i öronen. Är känslan bekant?
Bara att konstatera att "elämä on" och gå vidare. Sjunga vidare.
1 kommentar:
Vet du, det där "wub-wub-wub"-fenomenet har hänt mig med, redan för några år sedan på flora-övningar. Och ännu hör jag bra, så nou hätä :)
Skicka en kommentar