Denna fagra söndagmorgon har jag (som alla morgnar) stigit upp i ottan och ammat dottern. Sen har jag parkerat henne i sittern och fixat en kopp te och lite youghurt. Man kan säga att jag nästan har varit vaken vid det här skedet. Ungefär när jag har hunnit halvvägs med tekoppen har dotterns krav på påfyllning nått högsta tålbara volym. So far, business as usual.
Men sen börjar det märkas att det är söndag. Fram med Leilaboken, fram med ingredienser till scones... hej. Va? Är mjölet slut? Hur kan mjölet vara slut? VEM har senast använt mjöl? (Svaret är lite uppenbart då det minsann inte var jag). I situationer som denna ger jag lite vika för den sura bitchen som bor i mig när jag inte har sovit gott, så jag skriver en lapp med ett tydligt meddelande om vad jag tycker om saken och fäster den på kylskåpsdörren. Men sconesen då? Vill ha scones. Rota i skåpet. Premio! Högst upp och längst bak i skåpet, bakom sojabönorna med bäst-före-datum 2010, hittar jag en påse Pirkkas glutenfria mjölblandning. Det ska väl gå? Ytterst lite erfarenhet om glutenfritt mjöl här. Nå, vi testar. Blandar för säkerhets skull i lite rågmjöl och vetekli och sånt.
Sen händer något konstigt. Medan jag med ena handen nyper ihop smöret och mjölet och med andra handen leker med Sessan på mattan så spiller jag lite mjöl på mattan. Och förblir helt lugn. Blir inte genast helt Monica Geller och måste börja böka med dammsugaren över lite mjöl på mattan. Nej, inte jag. Jag sitter helt iskallt kvar och nyper färdigt. Jag. Sannerligen. What? Just? Happened? Har jag plötsligt blivit immun mot oreda och fläckar? Har jag rentav blivit rento?
Post scriptum: En stund senare i köket håller jag på att få spader när jag upptäcker en fläck av rödbetssaft på korkmattan. So that's a no, then.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar