Hej då

 

Igår kväll hade vi en avskedsceremoni för alla tuttar i huset*. Sessan fick suga lite på var och en i tur och ordning, sen lade jag dem i en tom konfektask och så gick vi till tamburen med asken. Jag öppnade ytterdörren och förde ut asken medan Sessan tittade på från pappas famn. Sen kom jag in tillbaka och förklarade att så här gör man med tuttarna när små barn är redo. Så till synes oskyldigt börjar man ljuga för sin dotter.

Här pågår alltså Sova hela natten-kur. Andra natten nu. Tycka vad man vill om AW men när det gäller bebisar och sömn så har hon rätt. Bevisligen. Hänt så här långt:


Efter avskedsceremonin inför den första natten nattade jag henne enligt kurens alla regler (skratt, tillrättaläggning i sängen som besked på att all aktivitet upphör, avslappnande buffning, lätt avslutande tryck, godnattramsa). Hon tyckte förstås inte att det var särskilt vettigt att ens försöka somna utan tutt. Jag kände mig inte så poppis när jag stod där och buffade och buffade en skrikande unge som uppenbarligen inte fattar ett dugg. Men hast du mir gesehen, det tog bara tio minuter så var hon helt tyst och färdig att somna. Min arma rygg motsätter sig användningen av ordet "bara", men den kan trösta sig med att det snart är helt och hållet slutbuffat. Om man ska tro Wahlgrenskan, alltså.

Så ikväll, hörni. Inte ett knyst. Inte ett enda pip. Hon bara somnade, pang. Alltså det står i boken att ungen ska glömma tutten på en natt, men vem är så blåögd att den tror på sådana löften? Tänkte jag, då.

Wow.

*Varför, frågar sig säkert någon. Inget emot tuttar i sig, både J och jag har haft tutt när vi var små. Vår Sessa har dock inte sovit så bra på sistone och en av många anledningar är att hon tappar tutten. Tills vidare är hon för liten för att hitta den själv, och ärligt talat så orkar inte vi vänta tills hon är stor nog. Vi vill och behöver sova nu.