Kördirigentens glädjesång

Varning, det här är ett inlägg där jag slår på bröstet, dansar regndans, galar som en tupp och på alla sätt beter mig helt opassande enligt vårt jantelagssamhälles normer. Med andra ord; Jag är glad och stolt över mig själv, och visar det!

Jag är kördirigent, tammefan!

Jag har alltid älskat att sjunga i kör. Jag har alltid älskat att sjunga, punkt. Och alldeles extra mycket i kör. Och jag har länge, länge drömt om att vara den där paradoxala figuren som inte sjunger, men som på alla andra sätt är med och gör musiken. Hen som alla tittar på (helst) och som gör att ensemblen fungerar ihop. Kort och gott, jag har drömt om att dirigera. Och det känns så himla, otroligt BRA att den drömmen har gått i uppfyllelse.

Förresten, nu vet jag på riktigt att jag mår bättre. Jag är så himla inspirerad! Tänk att något så enkelt som ett telefonsamtal, med möjlighet till en ny chans att uppföra ett av mina älsklingsverk med kören, kan väcka sådan eufori. Jag kan inte avslöja verket just nu, men jag håller tummarna för att kunna göra det snart.

Ja kören då, vilken kör? Jo, Kören. Kulkuset. Min kör. Kören jag är dirigent för sedan drygt två år tillbaka. Åbonejdens äldsta kör. Kulkuset är en jättefin kör. Kulkuset är en jätteutmaning, i ordets bästa och finaste bemärkelse. Kulkuset är det bästa som kunde ha hänt mig. Det är en fantastisk chans att lära mig och utvecklas, på så väldigt många olika plan.

För det mesta släpar jag efter med kören. Jag har alltid tre gånger så mycket ogjort som det jag verkligen får gjort. Det är onekligen en stressfaktor. Men det är liksom en del av det hela, en del av utbildningen. För det här är en verklig Utbildning. I musik och musicering. I scenkonst och kreativ planering. I anatomi och rösthälsa. I organisation och ledning, psykologi och kommunikation. I marknadsföring och - helt enkelt - i precis. allt. mellan himmel och jord.

Jag är lyckligt lottad, jag leder en kör!

Jag håller dig kvar, bloggen

Hej, bloggen. Jag tänker på dig ibland. Det är sant. Jag behöver nog dig. Du är ett så bra sätt att bearbeta känslor på. Det är så skönt att sätta ord på dem och få dem på sin plats. Fast det knepiga är att jag inte kan bearbeta alla känslor via dig. Det är därför jag har varit borta så länge, förstår du. Jag har haft känslor som jag har behövt bearbeta på annat håll först, privat.

Alltnog, nu har jag en sak att klistra in här. Gissa vad jag hittade när jag städade inkorgen? Ett utkast till blogginlägg.




Skrivet den 29 mars 2016:

Det är sant som de säger. Att ha två barn är inte dubbelt så mycket jobb som att ha ett, utan fem gånger så mycket. Okej, det är inget riktigt citat, det är jag som säger så.

Men. Det är så värt det. Man blir belönad på så många små och stora sätt. Eller kanske det är så att man får små belöningar hela tiden som känns otroligt stora och fina. Och mellan belöningarna kan det faktiskt kännas helt lugnt och, alltså faktiskt, normalt också. Haha, ca fem procent av tiden. En stor del av tiden mellan belöningar upptas av dåligt humör, eskalerande irritation, orka-orka-tunnelvision, vredesutbrott och känsla av Misslyckad Förälder.

Handen upp den som känner igen sig?

Och hörni. Nu har jag gått ut på fejan med informationen att jag har varit utbränd. Det blir inte officiellare än så. Twitter, you say? Läs ovan. Jag hinner bara med Facebook och det bara typ en gång i veckan. Jag är sömnhandikappad och använder inga skärmar efter klockan sex på kvällen (Men fråga mig igen om sisådär tio år).

Det här med utbrändhet kan ta lika många former som det finns människor, har jag upptäckt. Och det är inte så att man en dag ser sig själv i spegeln och konstaterar att "shitt, jag är utbränd". Det är ens närstående som märker och lider av det. Så en dag, om man har tur, blir det läkarbesök. En klok person sade häromdan att bara det att man få småbarn är en oerhörd fysisk och emotionell ansträngning som dessutom kommer ganska plötsligt. Och då började jag inse att utöver den emotionella berg-och-dalbana som följer av något så vanligt som att få barn, så har jag lidit av en hel del stress av andra orsaker också.

Utbränd och på bättringsväg, tack och lov (tack, FPA).

En mamma och en pappa på äventyr

Ok, vi börjar med en klyscha, fast jag ibland avskyr dem:

Det är sånt här vi borde göra oftare.

För att det faktiskt är sant. Vi borde verkligen ordna tid åt oss själva lite oftare. Inte varje vecka, eller ens varje månad nödvändigtvis, men åtminstone några gånger om året. För att märka hur roligt det är att vara på tu man hand. Att ha hjärnorna fria från vardagsmåstena, och kunna uppleva nya saker tillsammans med all den mentala energi som då frigörs. Lite gammal hederlig mamma-pappa-bonding, det är det det handlar om. Minst lika viktigt som de band vi dagligen knyter med barnen, men ack så ofta det blir bortprioriterat.

Morgonen ljusnar så rosig och fager, över Gamla stan.

Södermalm! Loppisrundan kan börja!

Efter Myrorna och Återvinnarna var det dags att slå sig ner på en fika. Just lämpligt råkade vi detta underbara stenugnsbageri vid namn Fabrique. Saffransbulle och choklad-nöt-kex("kaka"). Mmmmm.

I Gamla stan gick vi endast in i en affär, en fin secondhandbutik som Stockholmsmissionen har. Men medan vi vandrade runt såg vi många fina skyltfönster.

Loppisrundan har burit frukt.

Hungriga som vargar, och sugna på något nytt. Johan föreslog Shanghai8 inne på matgallerian K25. De har jättegoda dumplings, små knyten i munsbitsstorlek.

Sen till dagens kulturella program: Visning med ölprovning på Spritmuseum. Nu vet jag en massa mer om öl. Bland annat att man kan bli berusad på bara tre små glas.

Ölsorterna vi fick prova på. Hantverk på butelj.

Hit släpade vi oss slutligen, en Premium Seaside LYX-hytt på nionde däck. LYX står för skumpa i minibaren. Så vart det över, och ljuvligt var det. 

Jag översätter igen

Det här var lite otippat men...

EUFORI! Ungefär ett år sedan gjorde jag mitt senaste översättningsjobb. Jag led av akut sömnbrist, var gravid och helt sönder. Borde ha blivit sjukledig, men jag kunde inte motstå den spännande chansen att planera och genomföra en språkkurs. Och så nu, november anno 2015: En liten pyttetext som är klar på under en timme. Vad händer? Översättandets glädje sköljer över mig, och jag känner mig mera hemma än på länge.

Och det är inte bara det här som har "lossnat" under de senaste veckorna.

Kort sagt så är den här livskrisen inte fullt så jobbig längre.

Det tar sig.

Teori och praktik

Ni vet vart det här är på väg. Teori och praktik. Nicka bara roat den som känner igen sig.

Teori:

Jag ska skippa, ba totalt hejdåa och hädanefter leva glad och munter utan, SOCKRET. För att det är så mycket lättare att hålla humöret jämnt utan det, och den senaste forskningen tyder på att socker är boven bakom kronisk inflammation som typ är orsaken till allt ont, och för att jag kan och vill. För att det är typ det enda som jag på riktigt kan ta kontroll över just nu.

Praktik:

Har just ätit en halv påse Pirkka Toffeenmakuinen suklaavohveli. För att jag kunde och ville. Läs: För att det fanns en halv påse kvar i skåpet.

Vill inte tänka på vad som hade hänt om påsen hade varit oöppnad och innehållet hade varit det dubbla. Don't go there.

Teori:

Jag tänkte sy lite piffiga gardiner till köket va. Och en fin gardin till Julias och Victors rum också, hittade ett så fint tyg. Och så tänkte jag fixa lite foton upp på väggen i snygga ramar, och träffa en massa kompisar på lunch, och montera barnsitsen på cykeln, styra upp våra loppishögar. Som grädden på moset tänkte jag ta itu med den ständiga, oändliga, permanenta favoriten: organisera notarkivet.

Praktik:

Småbarnsmamma med treveckorsflunsa. Case closed.

Egentligen hade det räckt med att skriva bara småbarnsmamma. Det räcker och blir över, liksom.

Adjö tjocka ylletröjor

Citatet som sammanfattar läget:

(Johan, på Grillcafé Skagen, Näsby, Houtskär, i en alldeles fantastiskt varm och gyllene kvällssol:)

"Det känns som om sommarn har börjat nu".

Ja säg inte annat. Vi har ätit frukost i varm morgonsol och bott på stranden resten av tiden i fyra dagar nu. Gubevars vad livet kan vara skönt när man är ledig och har en sandstrand bara några årtag bort.

For the record: vi har inte alls, alltså int sen på någo sätt, klaga på vädret under juli månad. Vi har bara tyckt att det är skönt när det inte är hett, skönt med klart och algfritt vatten i sjön, skönt med sgs myggfria kvällar, skönt med ordentligt svalkande dopp efter bastun. Vi har ju dessutom haft allslags finbesök och dop och myspys att glädjas åt,  vilket jag inte har hunnit skriva om, hänvisar till föregående inlägg.

Dock är en riktigt pikiliten del av mig riktigt pikilite butter på att vi måste in till stan i övermorgon.

Livets små guldkorn

Om jag håller på att lära mig något, så är det att man ska ta vara på de små njutningarna.

En kopp gott te som man får dricka så som te ska drickas, varmt. Här snackar vi lyx i högsta potens. Någon som känner igen sig, måhända? Det händer kanske en gång per hundra att jag hinner dricka morgonkoppen, eller vilken kopp som helst för den delen, före teet har kallnat. Så nu har jag lärt mig att njuta, förstår ni njuuuta, av varje klunk härligt varmt te. Mmm.

Och hej, att skriva ett blogginlägg och få det upp på bloggen! En lite otippad njutning idag, faktiskt.

Förklaringen till detta sakernas tillstånd är enkel: All tid är på kort, förutom tid då jag sitter och ammar. Fördelen är att jag hinner kolla fejan, vädret och Pinterest på telefonen flera gånger per dag. Och ibland är den största njutningen faktiskt att bara sitta där och titta på honom, känna hans lugna andetag och smeka hans mjuka hjässa.

Livet: inget Strömsö

Fem månader och sju dagar sedan jag skrev mitt senaste inlägg. Då var det ännu vinter och mörkt, jag var höggravid och katastrofalt utmattad. Nu är det sommar, barnet har fötts och mår bra, och jag börjar så småningom bli mig själv igen.

Fast... mig själv?

Jag stirrar på de orden och vet inte riktigt hur jag ska fortsätta.

Hur påverkas man av en kris? Eller rättare sagt, av en rad kriser? Blir man starkare och klokare, eller blir man (alltså fy farao vad jag är rädd att bli det) bitter? Är det ett val man gör, eller är det bara turen (eller generna) som bestämmer?

Kris är bara ett annat ord för förändring. Men liksom, det finns förändring och förändring. Det som har pågått på sistone är, handen på hjärtat och utan ett uns av överdrift, det svåraste jag någonsin har varit med om. Någonsin. Det har inte varit bara en sak, det har varit många, den ena efter den andra, utan möjlighet att pusta ut och samla sig. Och det är inte över.

Sedan en pikiliten tid tillbaka har det börjat kännas nästan okej igen. Och här om dagen var det någonting i mig som sade "Nu prinsessan. Dags att acceptera faktum: Livet är mycket hårdare än du trodde. Det delas inte ut några medaljer eller rosor för varje kris som du axlar. Så sluta vänta på det. Ta istället vara på de fina stunderna när de kommer, och känn dig inte sämre för att du inte alltid orkar vara lika glad och munter."

Om inte annat så vet jag nu åtminstone hur en livskris kan se ut.

Och medan det nu är kris på gång så går livet faktist vidare också, och innehåller helt vanliga, icke-krisiga saker. De flesta dagar är faktiskt helt bra dagar.

Och, från att inte ens ha kunnat tänka tanken om att öppna bloggen, vilket ännu var fallet för inte så länge sen, så har jag nu kommit så långt att jag har skrivit ett helt inlägg. Jag - krisen: 1 - 0.

Sömnen (bristvaran)

Jag har levt ett lyxliv och inte vetat om det. Saakeli, så jag har haft det bra. Nu först vet jag hur bra jag har haft det. Jag förstår inte hur människor som lider av sömnbrist hela tiden kan fungera över huvudtaget. Jag har inte sovit ordentligt sedan november. Jag är TOTALT ur spel.

Tanken att dessa nätter av bråkande höfter, bråkande gravidmage och bråkande ben ännu ska pågå i knappa två månader gör mig illamående. Tanken att det därefter kommer att dröja ännu åtskilliga månader förrän nattamningarna slutar och en eventuell sömnskolning kan börja...

(Om jag hade sovit ens en halv natt under den senaste veckan, eller ens en handfull sådana nätter på rad under de senaste tre månaderna, skulle jag antagligen hitta på någon käck comic relief här.)

Saker som kombinationen sömnbrist - gravidhormoner gör åt en, åtminstone i mitt fall:

- Humorn lyser med sin frånvaro.

- All initiativförmåga försvinner. Det kommer flummiga, flyktiga tankar om saker som borde göras, men de är bara som en hastigt förbiblänkande fiskfena nere i det djupa mörkret.

- Att klara sig genom en helt normal dag blir ett projekt som kräver allt jag har och lite till, så energireserverna krymper i dubbelt tempo varje dag.

- Att ta hand om mig själv och göra sådana saker som är bra för sömnen blir ibland ren och skär teori jämfört med verkligheten, som handlar om överlevnad.


Trots detta miserabla tillstånd har min utmattade, utsugna hjärna lyckats utforma en plan, en enda, till mammaledigheten som börjar om tre veckor:

Jag ska sova tupplur fem gånger om dagen. För på dagen tycks alla dessa besvär vara mycket mindre. Så på nätterna kan jag väl sitta med läslampan på, eller streama TV-serier, eller blogga om livet som nattugla. Det kvittar. Bara jag får sova resten av tiden.

Utrum och neutrum, genus och numerus, deklination och jag vet inte vad

Okej, jag har typ femton sekunder på mig att blogga om följande:

Jag ska dra en kurs i svenska i Helsingfors imorgon och de fyra efterföljande fredagarna efter det.

Jag ska hålla kurs i svenska. Alltså jag. Helt noll utbildning på det här området, kan jag berätta för er. Läste vetenskapliga ämnen från och med trean i gymnasiet, sedan juridik, och långt därefter har jag också studerat musik. Men språk, grammatik???

Aj du milde vad jag har fått plugga. Och stressa, med det här sjukstugeeländet vecka ut och vecka in.

Tja, vad gör inte en jäktad, trött, gravid, snart medelålders småbarnsmamma mitt i de värsta rusningsåren för att kunna lägga ÄNNU EN ny sak till sitt redan brokiga CV?

Bara i huvudet

Jag bloggar hela tiden i huvudet, ska ni veta. Men inte i verkligheten. Jag hinner helt enkelt inte. Vi är sjuka om vartann, jag är gravid i sjunde månaden, stor som en flodhäst och trött, trött, trött hela tiden. Hinner med nöd och näppe sköta jobbet, ni vet, det där som betalar räkningarna, de stunder som jag

A) är frisk och orkar jobba, samt
B) har frid att jobba, dvs. inte är hemma med sjukt barn.

Men jag är vid liv. Och bebben kommer snart, och mammaledigheten kommer riktigt snart, om en månad.

En mjuk liten kind

Barnfritt är nog så himla skönt ibland. Men ack vad skönt det var att få en liten arm om halsen i sängen i morse, klockan tio över sju. En mjuk liten kind kantad av tovigt hår, varma små andetag och känslan att om jag nu lever i stunden så varar den här gyllene stunden för evigt. Den här otroliga, himmelska stunden i livet då vi, mamma och pappa, är det bästa vårt barn vet. I ett annat liv, någon gång i framtiden, kommer jag att längta tillbaka till just den här stunden, och jag kommer inte att komma ihåg ett dugg av allt det som var jobbigt eller rent av jättetungt ibland. Jag kommer bara att vilja dyka in under ett mjukt täcke och hålla om min lilla älskling igen. Tror jag i alla fall. Är det så det går? Jag hoppas nästan det, även om det kommer att göra ont ibland.

Att leva i ögonblicket: deal

Ibland lyckas man vara smart, riktigt smart, och göra något lyckat.

I förra veckan, efter många, långa, kämpiga veckor med flunsor och stress, frågade jag svärdjuren om de kunde tänka sig att ta Julia över helgen från och med torsdag eftermiddag. Och nu känns det som om jag vill ge inte bara dem, utan också mig själv från förra veckan en kram och säga: Tack!

Igår kväll var vi på musikalen The Last 5 Years av Jason Robert Brown, som går på Åbo Svenska Teater. Rekommenderas! Ikväll ska vi till Logomo och se Kullervo ledd av Leif Segerstam, mitt första konsertbesök på Logomo. Och sen... tomt.

Tack.

Och hördu Heidi: du har ganska mycket som snurrar på i hjärnan som du skulle vilja få gjort. Lova mig att du tar det lugnt, okej?

Okej.

What a difference a day makes

Det är den första december! Av fejan och bloggosfären att döma är jag inte den enda som sätter tummen upp för det här.

Det är ju ingen skillnad när man tittar ut genom fönstret, precis. Men sirni, den psykiska skillnaden mellan november och december är enorm. Nu i december är det äntligen okej att börja snegla på den fint uppdradade julchokladen i butikerna. Det är okej att mysa över jultidningar. Det är okej att lyssna på julmusik, det är okej att pynta av hjärtats lust. Och viktigast av allt, det finns äntligen risgrynsgröt lagad i ugn på Wiklund. Nej, jag har inte gått hela året och väntat på detta. Bara sedan augusti.

November 2014, du var en synnerligen jobbig månad på många plan. Adios med dig. Nu tänker jag låta december fylla mig av värme och glädje. Dags att träffa lite folk, för det första. Kanske pricka in något trevligt juligt program här och där, förbereda några välvalda julklappar till nära och kära, samla ihop lite gamla leksaker och föra till någon insamling, läsa recept och mysa i förväg med julledigheten i tankarna. Uuurk, låter ju som ur en julblaska. Men NEJ. I år tänker jag faktiskt unna mig allt det här utan minsta lilla självkritik. Julen FTW.

Glad advent åt er alla!

Koncentrationssvårigheter

Jag har skitsvårt att koncentrera mig just nu. Här sitter jag instängd i bankvalvet hos min uppdragsgivare och ska översätta x antal hemliga rader för att hålla tidtabellen, och det enda jag kan tänka på är:

- kvällens keikka på slottet, då jag ska vara en annan historisk figur än vanligt och sjunga andra sånger än vanligt. Kan jag sångerna utantill? Nej. Kan jag dialogen? Nej. Men lugna puckar, det finns mååånga timmar att öva ännu.

- att jag imorgon har min första riktiga konsert som dirigent för Kulkuset, och på något sätt ska jag samla mig, fylla mig till bredden av inspiration och humör, och dra showen. Men hej, det är imorgon.

- att det är lite absurt att jag ska göra allt det här, då jag fortfarande lider av zombiehuvud efter en veckas hostande om nätterna, trots att jag de senaste nätterna har lyckats sova sisådär. By the way, Codesan, I love you.

- att jag ännu igår satt och kände mig totalt uppgiven över detta med konsertdress. Tygerna jag beställde till en ny klänning kom aldrig, alltså på riktigt. Beställ tyger från kankaita.com på egen risk, ni är varnade. Sen gick jag till Eurokangas, presenterade modellen och bad om råd. En massa folk i kö, otålig stämning, men jag hade en mission och tänkte inte gå därifrån utan tyg till min klänning. Så kom en varuvagn inrullande och där! Där fanns plötsligt en rulle tyg som var perfekt på alla sätt, och som var det enda i hela affären som passade till överdelens tyg. Ett av mitt livs märkligaste och lyckligaste sammanträffanden, kändes det som, fast jag knappt lyckades manifestera min lycka på utsidan, så trött var jag, Försäljerskan var däremot eld och lågor. Nu finns tygerna hos sömmerskan och det är minst sagt pirrigt. Men imorgon får jag lov att bära en lånad gravidblåsa. Den är helt fin den också.

Ett nyårsmål mitt i november

Ni vet den där fisken i Finding Nemo som har ett tre sekunders minne? Det är jag, i ett nötskal. Okeeej okeeej, det är en lindrig överdrift. Å andra sidan är det, i mitt fall, en rak underdrift att bara använda ordet "glömsk". Vi behöver inte gå in på detaljerna.

Ni vet min lillebror Henrik, han som bor i England? Han påstår att han minns hur han låg på skötbordet som baby och kissade i en lång stråle när mamma bytte på honom. Mitt tidigaste minne är... tja, eh. När jag fick en leksaksugn i födelsedagspresent (julklapp?) av fammo och faffa när jag var... jag tänker bara gissa vilt och säga fyra? Nej, det är lögn, jag minns en vit jättenalle som jag fick som ännu yngre. Men bara för att den finns på foto, och leksaksugnen finns också på foto. Det finns foton från somrar och skolstarter och jular, och dem minns jag (vagt). Men det som inte finns på foto, det finns inte mer (måhända är det också en överdrift, jah... är man allergisk mot överdrifter så ska man inte öppna internet).

Det påstås att känslor är naturens mekanism för att bränna fast minnen i hjärnan. Minnen är, i grund och botten, information som vi behöver för att överleva. Tänk nu att du blir anfallen av en sabeltandad tiger utanför din grotta, överlever nätt och jämnt, och så kommer tigern igen och du ba "åå, söt liten kisse, paj paj". Inte särskilt lyckat ur överlevnadssynvinkel. Vi behöver minnas. Ju starkare känslorna kopplade till ett minne är, desto tydligare blir minnet och desto längre har man det kvar.

Så, Finland anno 2014. Vi lever bekvämt i uppvärmda hus och hotas på sin höjd av stress, diabetes, halkolyckor och sånt. Men fortfarande behöver vi vårt minne, om inte för att överleva så för att leva någolunda smidigt. Och jag upplever ibland, mycket konkret, att saker skulle funka mycket smidigare om jag inte var så duktig på att glömma bort en massa stuff, hela tiden. Plus att det vore trevligt att minnas sitt eget liv. Igen, inga detaljer behövs i just det här inlägget.

Helt filosofiskt undrar jag: det jag inte minns, både det stora och det lilla, har jag glömt bort det för att jag inte har haft känslorna påkopplade? Lever jag mitt liv... utan att vara fullt närvarande? Eller med känslorna på annat håll än det jag håller på med?

Ibland ser ni, ibland kommer det en underbar stund som jag verkligen, verkligen skulle vilja minnas resten av livet, men jag blir bara färdigt ledsen för jag vet att jag, med största sannolikhet, kommer att glömma den. För att jag inte är fullt närvarande, för att min hjärna alltid blickar framåt och tänker, planerar, greppar febrilt efter nya saker att bearbeta. Det är ett faktum, livet går på högvarv med jobb, barn och hela faderullan, och jag är jag, hänger duktigt och effektivt med.

Men jag är 35 år gammal nu, och det här duger inte för mig längre. Nyårsmålet för 2015 är kort och gott: förändring. Jag vill leva mitt liv så att jag kommer ihåg att jag har levt det. Om det här är en trettioårskris, så vill jag komma ihåg den också. Deal?

Körmusik + cirkuskonst = Sant! (Underrubrik: En yr och gravid kvinna på äventyr i storstaden)

Helsingfors, Helsingfors. Det var på tiden att vi fick lite kvalitetstid tillsammans, storstaden och jag. I detta fall var det dessutom kvalitetstid mellan storstaden, det lilla busfröet som sparkar i magen och jag. Och till min make, som gladeligen tog treåringen med sig och åkte ut till skärgården över helgen, fast det betyder att vi inte firar farsdagen tillsammans, säger jag: I'm a lucky cheese.

Jee, jag är i Helsingfors!

Några timmar på sig att vara för sig själv i centrum, vad gör man då? Allt kan sammanfattas i tre ord: Fika. Med. Bok.

Att se något nytt är också kul. Fridens kapell i Kampen var en speciell upplevelse.

Och sen, när mörkret faller, kan man ägna sig åt att yra och stressa lite, bara för att inte tappa vanan. Jag valde denna gång att ta fel spårvagn till kära Heddy som inhyste mig som nattgäst. Samt att åka nämnda spårvagn hela vägen tillbaka till Stockmann i misstag, bara för att ändhållplatsen naturligtvis kom för snabbt på och jag inte märkte att vi vände om. Samt att inte inse mitt misstag utan att ta samma spårvagn en gång till, stiga av vid ändhållplatsen och gå vilse upprepade gånger, trots navigator i både paddan och telefonen. Håh. Men hej, vid det här laget skulle jag nästan bli besviken om det inte skulle hända något pinsamt när jag är på resa.

Och det finns mer. Hm... Nä. Jag struntar i att berätta hur jag nästan missade konserten pga ytterligare såserier av dena typ, det är ju själva konserten jag vill berätta om!

Orsaken till att jag tog mig till Helsingfors denna helg var denna: Projektkören Exaudio gav en helt unik konsert tillsammans med cirkusskolan Cirkus Helsinki igår kväll. Helt otänkbart att missa det, särskilt för en f.d. Exaudioit som jag (Sjutton, vad det där "f.d." sved till... ). Det är inte bara det att kören i huvudsak består av goda vänner och människor som jag verkligen saknar när vi inte har setts ett längre tag. Det är det, att Exaudio gör sådant som ingen annan gör. Varje projekt handlar om att hitta något helt nytt, presentera något så urgammalt och t.o.m. slitet som körmusik på ett sätt som innehåller ett eller flera nya element. Utan att glömma själva musiken, som görs ambitiöst och krävande nivå. Det blir häftiga grejer, kan jag tala om för er. Gårdagens konsert var ett samspel mellan cirkuskonst och körmusik. Geyd, så bra det funkade! Glada, inpirerade ansikten, allt utantill efter första stycket, välklingande  harmonier (trots de säkerligen trötta rösterna efter det intensiva övandet före... Tröttheten märktes bara på några ställen, själva helheten var ren och hel), tajta rytmer, akrobati och dans som följde musiken och gav den en helt ny dimension... Wow, vilket samspel! Jag satt där och sög i mig allt, och dessutom med lite nya ögon och öron, som kördirigent. Vitsi, vilken massa intryck att smälta. Va sjukt roligt!

Enda bilden som yra jag knäppte på hela kvällen.

Nu sitter en nöjd körnörd på tåget till Åbo, och tänker med värme på alla de fina människor hon har fått träffa/höra/prata med/kramas med denna helg. Ni vet vem ni är.

Historien om den turkosa väggen

Camsan skrev just om giftfria målarfärger. Och jag frågar mig: varför kom inte jag att tänka på att det finns giftfria målarfärger att köpa?

Anyway, nästa gång ska jag komma ihåg det.

Ja, nu ska ni få läsa historien om den turkosa väggen i vårt hem.

Den turkosa väggen

Det var en gång ett plåtskåp.



Plåtskåpet bodde i det mindre badrummet hos en helt vanlig familj. Skåpet var ganska fult, och lite opraktiskt, och fixar-målarsjälen i familjen började drömma om större, bättre ting...















Så en dag var plåtskåpet borta.

Under tiden gick målarsjälen och köpte en liter turkosa målarfärg. Därnäst hände något som nästan fick henne på andra tankar: burken föll ner för trapporna i bussen, locket sköt iväg som en raket och hela litern med turkosa färg spillde ut över bussgolvet. Målarsjälen rannsakade sitt hjärta och fann att hon fortfarande ville måla i turkosa. Så hon ringde den trevliga tjejen på Procolour och fick en ny burk, helt gratis.

Målarsjälen skred till verket, och målade den lilla väggen där skåpet hade stått i turkosa.

Nu var väggen nymålad och fin. Men det var inte allt som fixar-målarsjälen ville göra. Ett Ikeabesök och några fixdagar senare fullföljde hon sin plan, med borrhjälp från borrmästaren i huset:

Och snipp snapp slut, så var den sagan slut. Slutet gott, allting gott.



Epilog: Plåtskåpet fick ett nytt hem någonstans i Mellersta Finland och lever lyckligt där.

Eh, what?

Jaha, så foglossning redan i fjärde månaden. Plötsligt känns det inte så hett att vara kvinna, 35 år gammal och gravid för andra gången. För att hitta guldkanten på det hela lärde jag mig två nya ord: det heter liitoskivut på finska och dolor pélvico på spanska. Eller det är den korta versionen, den officiella långa versionen är "síndrome de la inestabilidad de la pelvis". Hahaha älska spanskan.

Vi var förresten på samtal med Julias dagistant i måndags, och där lyftes den här flerspråkighetsfrågan fram ganska starkt. Allt bra på ytan, hon börjar ju lära sig mer och mer finska och kan redan en massa ord. Dessutom kopplar hon redan samman ord så att det blir två ord tillsammans, ett ytterligare steg framåt. Hon började i augusti och nu skriver vi oktober, så på två månader har det hänt ungefär så mycket som jag väntade mig.

Men jag märkte på dagistanten att det här nog är lite jobbigt för dem trots allt. Bland allt det positiva medgav hon också att de i början inte riktigt fattade varför Julia hade flyttats från svenskspråkig dagvård till finsk, och var oroade över hennes språkutveckling då hon har två hemmaspråk som varkendera är finska. Mot slutet av samtalet frågade hon trevande om vi hade tänkt klart vilket barnets starkaste språk ska bli, och att månne det skulle vara bäst om det blir finskan, då vi bor i Finland. Åhå. Livet som missförstådd minoritet, del 576. Jag förklarade lugnt och positivt att vi absolut anser att en människa behöver åtminstone ett språk som hon kan uttrycka precis vad som helst på, alla sina känslor och tankar, men att vi nog har tänkt att svenskan ska bli hennes "starkaste" språk eftersom det är ett av hemmaspråken och hon kommer att gå i skola på svenska. Och att vi givetvis har målet att hon ska lära sig en stark och bra finska, ungefär en lika bra finska som vi båda föräldrar har och som hon nu har samma förutsättningar att få.

Sen valde jag att inte säga något om att jag själv har svenskan och spanskan som helt jämnstarka känslospråk, och att jag nog avser göra allt jag bara kan för att spanskan ska vara ett verkligt modersmål för Julia. Det finns kanske en gräns för vad en människa kan begripa, särskilt om man själv inte har en flerspråkig livserfarenhet att utgå ifrån.

Det är lustigt, denna välmenande samhällsomsorg som vi har och som är avsedd att finnas där som stöd om man har problem och behöver hjälp, den kan istället bli något som ingjuter osäkerhet och otillräcklighetskänsla i familjer där allting är bra. Fast det funkade inte på mig, jag känner fortfarande att allting är som det ska, att vi gör rätt i att lära vårt barn två starka känslospråk och att låta henne lära sig ett tredje språk, majoritetsspråket i landet där vi bor, från tre års ålder. Jag tyckte mest synd om tanten som såg det som ett potentiellt problem. Men det hör säkert till hennes jobb att tänka så.

Dagens

Dagens nyhetstelegram:

En vägg i vårt hem är nu turkosa. Det väntade ni er inte, va? Bilder följer.

Jag ska prata med en psykolog för första gången i mitt liv idag. Som tur har jag sett hur man gör på TV, annars skulle spänningen ta kål på mig.

Det är bara några dagar kvar tills vår dotter fyller tre. Vi kommer att fira denna händelse med tårtbak, städning, ballongblåsning och räkning av sittplatser i vårt vardagsrum. Ja, och kalas på söndag förstås.

Jag har jobbat för mycket under hösten och måste nu jobba lite extra mycket för att kunna betala två jättefeta förskottsskatterater i november och december, Ingen god gärning går ostraffad. Som tur har jag min järnhårda Excel-ekonomitabell, som fixar det mesta. Och jag är fortfarande min egen chef. Och det känns fortfarande bra.

Jag har två konserter på kommande och ingen klänning som passar min växande mage. Det här, som ni säkert förstår, är ett PROBLEM. Men problem är till för att lösas, och jag tänker lösa det med hjälp av en sömmerska. Bara det inte blir för dyrt.