En mjuk liten kind

Barnfritt är nog så himla skönt ibland. Men ack vad skönt det var att få en liten arm om halsen i sängen i morse, klockan tio över sju. En mjuk liten kind kantad av tovigt hår, varma små andetag och känslan att om jag nu lever i stunden så varar den här gyllene stunden för evigt. Den här otroliga, himmelska stunden i livet då vi, mamma och pappa, är det bästa vårt barn vet. I ett annat liv, någon gång i framtiden, kommer jag att längta tillbaka till just den här stunden, och jag kommer inte att komma ihåg ett dugg av allt det som var jobbigt eller rent av jättetungt ibland. Jag kommer bara att vilja dyka in under ett mjukt täcke och hålla om min lilla älskling igen. Tror jag i alla fall. Är det så det går? Jag hoppas nästan det, även om det kommer att göra ont ibland.