Ni vet den där fisken i Finding Nemo som har ett tre sekunders minne? Det är jag, i ett nötskal. Okeeej okeeej, det är en lindrig överdrift. Å andra sidan är det, i mitt fall, en rak underdrift att bara använda ordet "glömsk". Vi behöver inte gå in på detaljerna.
Ni vet min lillebror Henrik, han som bor i England? Han påstår att han minns hur han låg på skötbordet som baby och kissade i en lång stråle när mamma bytte på honom. Mitt tidigaste minne är... tja, eh. När jag fick en leksaksugn i födelsedagspresent (julklapp?) av fammo och faffa när jag var... jag tänker bara gissa vilt och säga fyra? Nej, det är lögn, jag minns en vit jättenalle som jag fick som ännu yngre. Men bara för att den finns på foto, och leksaksugnen finns också på foto. Det finns foton från somrar och skolstarter och jular, och dem minns jag (vagt). Men det som inte finns på foto, det finns inte mer (måhända är det också en överdrift, jah... är man allergisk mot överdrifter så ska man inte öppna internet).
Det påstås att känslor är naturens mekanism för att bränna fast minnen i hjärnan. Minnen är, i grund och botten, information som vi behöver för att överleva. Tänk nu att du blir anfallen av en sabeltandad tiger utanför din grotta, överlever nätt och jämnt, och så kommer tigern igen och du ba "åå, söt liten kisse, paj paj". Inte särskilt lyckat ur överlevnadssynvinkel. Vi behöver minnas. Ju starkare känslorna kopplade till ett minne är, desto tydligare blir minnet och desto längre har man det kvar.
Så, Finland anno 2014. Vi lever bekvämt i uppvärmda hus och hotas på sin höjd av stress, diabetes, halkolyckor och sånt. Men fortfarande behöver vi vårt minne, om inte för att överleva så för att leva någolunda smidigt. Och jag upplever ibland, mycket konkret, att saker skulle funka mycket smidigare om jag inte var så duktig på att glömma bort en massa stuff, hela tiden. Plus att det vore trevligt att minnas sitt eget liv. Igen, inga detaljer behövs i just det här inlägget.
Helt filosofiskt undrar jag: det jag inte minns, både det stora och det lilla, har jag glömt bort det för att jag inte har haft känslorna påkopplade? Lever jag mitt liv... utan att vara fullt närvarande? Eller med känslorna på annat håll än det jag håller på med?
Ibland ser ni, ibland kommer det en underbar stund som jag verkligen, verkligen skulle vilja minnas resten av livet, men jag blir bara färdigt ledsen för jag vet att jag, med största sannolikhet, kommer att glömma den. För att jag inte är fullt närvarande, för att min hjärna alltid blickar framåt och tänker, planerar, greppar febrilt efter nya saker att bearbeta. Det är ett faktum, livet går på högvarv med jobb, barn och hela faderullan, och jag är jag, hänger duktigt och effektivt med.
Men jag är 35 år gammal nu, och det här duger inte för mig längre. Nyårsmålet för 2015 är kort och gott: förändring. Jag vill leva mitt liv så att jag kommer ihåg att jag har levt det. Om det här är en trettioårskris, så vill jag komma ihåg den också. Deal?
2 kommentarer:
Jag minns inte heller någonting. TIdigare kunde jag minnas saker ganska bra, men nu minns jag på riktigt ingenting. Jag glömmer dagligen var jag har mina nycklar och min telefon och det gör mig så trött på mig själv. Jag minns aldrig vad som händer i böcker jag läst och slutet på en film minns jag bara om jag sett filmen 30 gånger (vilket är typ Star Wars och Cocktail). Jag minns inte heller konversationer jag haft med folk, varken med min man eller andra mänskor. Och jag tror nog inte att det är för att jag inte har haft känslorna med, det är bara så att det är omöjligt att minnas allt.
Men därför tycker jag det är fint att ta foton, för genom att se en bild kan jag minnas en situation. Och just nu vet jag att jag är extra dålig på att minnas på grund av att jag det senaste halvåret sovit mer än tre timmar i taget endast två gånger. Kram och ursäkta romanen i kommentarsfältet :)
Oj nej, sömnbrist är det värsta av det värsta! Kram tillbaka <3 Inte konstigt att hjärnan prioriterar överlevnad över att komma ihåg saker, liksom...
Jag började bara blicka tillbaka på de senaste 10-15 åren av mitt liv och insåg hur lite jag kommer ihåg. Och jag inser att det är lite absurt att föresätta sig att "leva mera i stunden" när det andra barnet är på väg och all hell is about to break loose... Jag tror att jag är på något sätt oförmögen att medge en svaghet utan att genast svära att jag ska bättra mig. Typiskt duktig flicka-symptom! Ursäkta romanen till svar, hehe :)
Skicka en kommentar