helt vanlig dag

Jag fyller 32 idag. En urtråkig siffra. En anonym, trist, beige siffra. Som tur känner jag mig helt som förr, ung och fabulös. Eller, rättare sagt, jag har redan i ett halvår tänkt att "jag är snart 32", så det är liksom old news redan.

Nå hur tänker hon fira då, tänker ni kanske. Svaret är: jag tänker fira själviskt och ha en extremt ledig helg, med en enkel kaffebjudning för några släktingar på lördag. Dit J fixar tårtan och fammo pajen. Det lovas soligt så jag tänker ta en långpromenad eller två, handla en massa härlig och nyttig lyxmat, bada bastu, fixa seklets söndagsfrulle, se på film, läsa, pyssla eller vad jag råkar känna för. Porque yo lo valgo = because I'm worth it.

Alla mina kära vänner som gör mitt liv bättre varje dag: tack för att ni finns, kram på er och hoppas att vi ses snart!*

*Till en stor del av er: ses ikväll!

det händer ibland

Igår ville kosmos helt klart ge mig en ledig kväll: avbokad kvartettövning, avbokat kvällsjobb, avanmälning till stämövning pga kvällsjobbet (vilket som sagt blev avbokat, i sista stund). Man ba "jaha, tackar och bockar". Delvis inspirerad av kusin Christas mediefasta och delvis av den tilltagande entropin i min garderob beslöt jag att hålla dator- och TV-fri kväll. Hög risk för att låta som en lyckofjant nu men jag bara kände ett otroligt glädjerus och samtidigt ett inre lugn så fort jag fattade beslutet på bussen på vägen hem. Som om mitt undermedvetande hade nickat gillande.

Men på allvar, alltså jag älskar TV-serier och filmer och att programmera hårdskivan varje måndag och att blogga och läsa bloggar och surfa på fejan. Men ibland är det skönt att bli påmind om vem jag är när mina tankar inte styrs av det som visas på en skärm.

Youtube for geeks

När en prinsessa behöver pigga upp sig tittar hon kanske först på lite katthumor:




och går sen eventuellt vidare till vintage a capella-humor (i detta fall en låt av Randy Newman, citerar kommentar från Youtube: Randy Newman's point is to show how ridiculous it is that people discriminate against each other on the basis of race, religion, gender, appearance, etc. By demonizing a common, meaningless trait like height, he's making fun of the human race's stupid tendency to do this to each other all the time in a million ways.

Nej

Mera snö. Fötterna tassar farligt nära bristningsgränsen nu.

(Två veckor och två dagar, två veckor och två dagar, två veckor och två dagar)

var inte rädd för mörkret

Hittade denna länk på Sandras blogg och läste med en blandning av road förvåning och kallsvettig förfäran. Utanförskap är en sak, det är vår vardagsmat, men denna påsmygande förföljelse känns rent ut otäck. Men vet ni vad? Det finns besatta hativrare med onödigt mycket fritid i alla länder. Låter jag det här deprimera mig så har ovettet vunnit. Därför säger jag: up yours, alla tokar, och gudskelov finns det gott om fina och vettiga människor i det här landet, både finnar och finlandssvenskar!

klimatets ok

Herregud vädret är ju inte klokt idag. Hysterisk blåst, mulet, sol, mulet, hagelstorm, sol, snö, sol, mulet och nu till kvällen snöstorm. Som min engelska kompis säger när något är helgalet: "Jesus wept!"

Just idag diskuterade vi med min sånglärare om hur vädret och klimatet påverkar människan. Tänk nu att du är född och uppvuxen i ett land där solen skiner nästan varje dag. Du kan ta solsken för givet. Visst har du dina bekymmer som alla andra, men vädret är inte ett av dem. När det regnar upplever du det som mysigt och lite romantiskt. Om det regnar eller är mulet mer än fem dagar i sträck blir du förtvivlad för det är inte normalt. Så där i allmänhet kan du dock räkna med solsken och värme nästan varje dag. Hurudan personlighet har du då? Jo: du är utåtriktad och har ett självförtroende av titaniumförstärkt stål. Du oroar dig inte för mycket för framtiden utan lever i nuet och känner dig berättigad till allt. Därtill fnyser du åt allt som luktar bekvämt och praktiskt i klädväg. För dig är det en självklarhet att kläder ska vara vackra, strunt i om de är funktionella eller inte. Kort sagt, världen är din.

I motsats till oss här i Norden och särskilt Finland som
a) aldrig vet säkert när vi kommer att se solen igen
b) inte vågar göra några planer förrän vi har hört väderleksprognosen
c) inte klarar oss utan Goretex och halkskydd
d) får dåligt samvete av att sitta inne om det är soligt ute
e) räknar temperaturer från plus aderton och uppåt som en värmebölja.

Inte att undra på att vi är osäkra på oss själva och på allt omkring oss. På att vi ständigt går och stålsätter oss för besvikelser och på att vi, som faktiskt är jätteduktiga på en massa saker, har självförtroendet i botten och är världsbäst på att stressa över petitesser. Förklaringen är i min mening mycket enkel : sekel på sekel av asväder. Snö, hagel och regn sitter i våra gener. Hu.

we like opera

Åååå så var operaprojektet slut. Tre föreställningar är inte mycket, det går i ett huj. Sjukt kul har det varit men jag skulle knappast ha orkat så mycket mer, tempot har varit ganska galet. Gårdagen var nog en höjdare, det kom massor med publik så adrenalinet sköt i höjden från första sekund och alla hade jätteroligt.

För mig borde det ha varit extra pirrigt eftersom jag i sista stund fick hoppa in som spöksångare i en ganska svår roll. Mezzosopranen i fråga var utan röst och kunde bara mima, stakin. Detta fick jag då veta när jag kom för att värma upp, en halv timme före föreställningen. En mycket orolig regissör kom fram till mig, "Här är noterna varsågod, tror du att du fixar det?" Först förstod jag inte riktigt och trodde att hon menade att jag skulle göra hela rollen utantill, med koreografi och allt. Sen när det visade sig att jag bara skulle sitta i bakgrunden och sjunga från noter medan mezzon mimade så blev jag helt "please, I thought you were giving me a challenge for a change" och fixade det helt pirrfritt. Kaching - proffspoäng, tack.

WTF?

Whatwhatwhaaaaat??




Detta känns som beviset på att vi är på väg mot en ny istid. Skulle jag inte ha en resa bokad till sydligare breddgrader över påsken så skulle jag, på riktigt, få fnatt. Som det är nu kniper jag bara ihop och upprepar för mig själv: "tre veckor, tre veckor, tre veckor".

ty allt mot sin förändring skrider (eller hur var det nu igen?)

Hej sidu, måndagen är avklarad ju. Jess.

Spännande tider nalkas med stormsteg. Det är klarlagt nu, vi ska sälja vår bostad och köpa en precis likadan men modell spegelvänd och med ett rum till. Här i samma område. Runosbacken forever. Not. Soooo not. Men vi får en bra deal (inom släkten, as it were), ett extra badrum och hiss på köpet. Nog hinner man flytta till drömradhuslägenheten (eller whatever) ännu.

på scen om fyra timmar

Måndagar är den främsta anledningen till att lediga veckoslut behövs. För sent att ångra sig nu.

Idag har vi operaföreställning, den första av veckans tre föreställningar, klockan tolv. Klockan effing tolv på dagen. Salen lär bli fullsatt med skolbarn och det är ju kul det. Men seriöst, klockan tolv. Jag borde inte sitta här och blogga, jag borde börja värma upp rösten redan nu.

sett och hört

Okej, det är verkligt nu. Det finns en levande sak i magen, jag såg den och hörde hjärtslagen för första gången igår. Helt overkligt, helt ofattbart*. Och obeskrivligt skönt. LÄTTNADEN, fattar ni. Ända sen jag såg de två strecken på stickan har jag nämligen oroat mig över att jag bara har inbillat mig alltihop, att den putande magen egentligen bara beror på att jag har ätit för mycket karkki och att läkarn inte kommer att hitta något. Jag höll nästan på att förbereda mig mentalt för katastrof, att måsta berätta för alla att "sorry det var ett misstag, ingen bebis den här gången. Nytt försök."

Jonej. Allt väl så här långt. Och det är lite mera på riktigt nu.


*för att inte tala om det absurda i en situation där en random läkarsnubbe kråtar i mig med en suspekt dildoliknande sak med J tittar på. Detta tänker jag förtränga så fort det går.

BBT-trivia

Fatta, Sheldon är född 1973. Typen är 38 år gammal

Den lilla räddningen

Jag har hittat en säng på konservatoriet. Min vecka är räddad.

Trött. Riktigt trött. Måste sova. Operamaraton hela veckan. Plus jobb, tidigt på morgonen och sent på kvällen. Bloggtorka, peoples. I'll be back.

at last

JESSS! Veckoslut! Med skitmycket att göra, men ändå. Det går att fixa ett ganska okej veckoslut trots allvarlig brist på ledig tid, bara man har de rätta ingredienserna. T.ex. bastu följt av ostbricka och film på fredag kväll, och fabulöst besök österifrån på lördag kväll. Och visst, det hjälper lite att jobbet på lördag och söndag känns både roligt och utmanande.

Jag förväntas komma med en massa vettigt och inspirerande under helgen. Som förberedelse har jag valt min vanliga strategi: att förtränga det tills jag är där, och sen ta det på känsla. Jag förlitar mig helt och hållet på min oslagbara kombination av intuition och begåvning. Har på känn att jag någon gång kommer att landa på rumpan med denna strategi (skräckscenario: alla pekar på mig och hånskrattar), men jag har bestämt att denna gång är det ett vinnande koncept. Möjligast lite förberedelser = största möjliga öppenhet för alla intryck. Jees.

feck you very much

Neeeejjj... pust. Puh. Det blev nästan katastrof med översättningsprogrammet men jag landade på fötterna. Hata Trados alltså. Programmet är som vilken kräppig betaversion som helst, fullt av fel. Om jag en dag slipper Trados för evigt tänker jag lagra programmet på en CD (eller vad vi nu använder i framtiden) och BRÄNNA skiten.

Såja, såja. Allt är bra. Dags att steka upp lite leverlåda (med russin, aldrig utan). Mmmm... leeväärlåådaa... me syyylt... drägel... måste... ha... Huj, jag skrämmer nästan mig själv. Månne det går att skrämma J till att hämta något helt skumt från butiken någon dag? Typ en hel ananas eller lingonvispgröt eller något ännu konstigare. Hehehehe. Hihihihi.

Princess in hiding

Hahaa, jag har hittat ett hemligt ställe på konsis där jag kan sitta och jobba ostört mellan varven. Najssi-snajssi. Nu tänker ni antagligen mörk, undanskymd vrå bakom ett tungt draperi men nej. Här är ljust och stort, och utsikten är nästan 180 grader bred. Huipp.

Jag känner att jag utstrålar sån där "Maybe it's her, maybe it's Maybelline" -fräschör idag. Det måste vara gravidhormonerna, håret är nämligen otvättat och jag har bara lite mineralpuder och mascara i fejset. Vem vet, kanske jag bara utstrålar detta någonting inåt och det enda folk ser i verkligheten är den vanliga Heidi ("tycker ni inte att hon har blivit ganska tjock?"), utan aura eller rosigt lyster. Skitsamma. Solen skiner, det är vår i luften och jag är glad.

P.S. Intresseklubben, fram med I-Paden eller vad ni nu använder för att anteckna med nuförtiden: igår, alltså på fastlagstisdagen, åt jag min tredje fastlagsbulle för i år. I fjol åt jag exakt noll Runebergstårtor, noll fastlagsbullar, ingen pascha, ingen memma, inga Valborgsstruvor, nada de nada. I år ska det bli bättring. Okej, förutom Runebergstårtorna då, meni jo. De är dessutom fortfarande äckliga.

Aj jo, kvinnodagen

Min reaktion på sådana här dagar är "aj jo, ja just det, det är ju (xxx) idag." Hanna uttrycker det ganska bra på sin blogg. Har egentligen inget att lägga till. Tack Hanna.

platt no more

Platt mage. I had it.

Här kommer ett ytterst ytligt erkännande: sedan jag blev kroppsmedveten i de tidiga tonåren har det alltid varit viktigt för mig att ha platt mage. Snygg rumpa: mjo, why not. Snygga bröst: tja. Snygga ben: visst visst. Snygga armar, axlar, öron, ögon, läppar osv: jeesjees. Platt mage: MÅSTE HA.

Det första jag tittar på när jag ser mig själv naken i spegeln: magmusklerna. De ska synas.

Jag ids inte gå in på dagens kroppsideal och vad som påverkar dem. Det här handlar enbart om hur jag själv har upplevt min kropp. Platt mage har varit en del av min identitet, end of story. För somliga är det håret, för andra benen eller naglarna eller vad vet jag. Alla har vi något som vi upplever som en väsentlig del av oss själva. Den platta, starka magen har i mitt fall också varit ett tecken på kroppslig styrka, på god hållning. Jag har inte gått omkring och dragit in magen, sånt får man bara ont av. Den har fått sitta där den sitter, men det har varit viktigt att den inte putar för mycket. Den bästa motivationen att träna och äta sunt har varit att ha platt mage. Bara att medge det.

Until now. För vem bryr sig längre? Platt mage är det SISTA en gravid kvinna vill ha. Man blir ju orolig om magen är för platt, man börjar tvivla på att det finns något där inne. Inte så konstigt att jag har förätit mig på kex och glass på sistone, fast jag nu har större anledning än någonsin att äta sunt. Haha, det går tydligen inte att äta kex utan dåligt samvete. It's part of the fun.

räddad av äggröra

Lagade Pinglands äggröra idag efter att ha fått receptet straight from the source. Snacka om en livräddare. Tre ägg, lite grädde och mycket omrörning på låg värme e vuala, livet var inte så kackigt sen heller. Promenaden i solen hjälpte också. Och Twilight Eclipse-filmen (jag ger fan i vad ni tycker), och dominokexen. Just go with whatever works.

Tack och lov för vänner, alltså. Än en gång.

Día de mierda

Jahaaa, det känns så HÄR när det är kämpigt. Inte nog med att jag måste jobba både lördag och söndag och dessutom har en maratondag på söndag med övning och inspelning, jag är helt vansinnigt trött. Och sover dåligt. Och är på dåligt humör. Fa-a-a-hahaaaaaan.

Nu ångrar jag att jag spelade Pride and Prejudice-kortet för två veckor sen. Borde ha sparat den terapin tills den verkligen behövdes. Jag börjar inse att det smarta skulle ha varit att göra som Jutz: att köpa hem Big Bang Theory istället för att vänta att de nya delarna ska komma på TV. Always plan ahead, dammit. Istället får jag lov att länsa den lokala R-kioskens DVD-hylla.

Just nu svär jag på spanska så det bara osar om mig. Det hjälper lite.

påår mii

Elevkonsert ikväll. Jag sjunger EN sång men måste ändå klä upp mig, sminka mig och ladda upp. Det börjar så småningom kännas lite motigt och onödigt det här med elevkonserter. Jag har ju kanske lite mer scenvana än ungdomarna vid det här laget. Men hej, utbildningen var och är mitt eget val och jag är egentligen jätteglad över att jag fattade det beslutet. Så jag får väl ta skeden i vacker hand och fixa mig vacker och uppträda då. Hemskt jobbigt att måsta sjunga och ta emot alla applåder. Stackars mig, va? Haha.

ett liv utan huvudvärk

Läser om nackspärr på en kompis blogg. Vi spänner nacken allt för mycket i dagens skärmdominerade värld, det är helt klart. Hos mig brukar det leda till huvudvärk, usch vad jag hatar huvudvärk. Min ständigt återkommande plåga. Förutom i år, då. Preggoåret = året utan huvudvärk. Jeee. Vi tackar och bockar för att kroppen plötsligt börjar utsöndra något som heter relaxin och som håller huvudvärken borta (och livmodern tänjbar). De övriga symptomen är ju inte så trevliga men just detta symptom kunde jag leva med resten av livet. As in please?

fammo calling

Fammo ringde idag, precis när jag hade kommit igång med att öva ett av de svåra pianostyckena. Hon har ett sjätte sinne, den människan. Jag är helt medveten om att det faktiskt bara är jag som upplever att hon alltid lyckas ringa opassligt, andra ringer ju också och avbryter mig i det jag gör. Lite avbrott är för det mesta helt välkommet men när jag ser att det är fammo som ringer är min första reaktion "men hur lyckas hon?" Sen skärper jag mig och gör mig trevlig och svarar, för det är ju fantastiskt att jag har en fammo som bryr sig så mycket om mig och som håller kontakten med mig. Även om det ibland är mest för att få berätta vad de har gjort och skryta lite i smyg om hon är nöjd över något hon själv har gjort. Det är ändå fantastiskt.

"Vad skulle du vilja ha i födelsedagspresent?" kvittrade hon idag (efter att ha berättat ivrigt om det senaste brevet från människor jag inte känner). "Har ni dammsugare?"