platt no more

Platt mage. I had it.

Här kommer ett ytterst ytligt erkännande: sedan jag blev kroppsmedveten i de tidiga tonåren har det alltid varit viktigt för mig att ha platt mage. Snygg rumpa: mjo, why not. Snygga bröst: tja. Snygga ben: visst visst. Snygga armar, axlar, öron, ögon, läppar osv: jeesjees. Platt mage: MÅSTE HA.

Det första jag tittar på när jag ser mig själv naken i spegeln: magmusklerna. De ska synas.

Jag ids inte gå in på dagens kroppsideal och vad som påverkar dem. Det här handlar enbart om hur jag själv har upplevt min kropp. Platt mage har varit en del av min identitet, end of story. För somliga är det håret, för andra benen eller naglarna eller vad vet jag. Alla har vi något som vi upplever som en väsentlig del av oss själva. Den platta, starka magen har i mitt fall också varit ett tecken på kroppslig styrka, på god hållning. Jag har inte gått omkring och dragit in magen, sånt får man bara ont av. Den har fått sitta där den sitter, men det har varit viktigt att den inte putar för mycket. Den bästa motivationen att träna och äta sunt har varit att ha platt mage. Bara att medge det.

Until now. För vem bryr sig längre? Platt mage är det SISTA en gravid kvinna vill ha. Man blir ju orolig om magen är för platt, man börjar tvivla på att det finns något där inne. Inte så konstigt att jag har förätit mig på kex och glass på sistone, fast jag nu har större anledning än någonsin att äta sunt. Haha, det går tydligen inte att äta kex utan dåligt samvete. It's part of the fun.