När min 11 månader gamla brorsdotter blir irriterad sänker hon båda ögonbrynen och det är som att se sig själv i spegeln. Priceless. Igår var hon förstås mest glad, det var julafton och middag med hela tjocka släkten och hon var världens absoluta mittpunkt. Inte bara det, varannan julklapp som drogs fram ur gömmorna var hennes. Det bästa kom till sist: en stor plastbil i glada färger med en tuta som spelar olika melodier och olika Disneyfigurer som hon kan vrida på så att de dansar och har sig. Bilen kan hon antingen sitta på och skjuta sig fram med fötterna eller så kan hon också stöda sig på baksätet och skuffa hela härligheten framför sig. Hon har redan lärt sig att gå med är fortfarande lite vinglig, så vad kan vara bättre. Klappen gjorde omedelbar succé. Efter ett tag valde mamma M att stänga barngrinden mellan vardagsrummet och resten av huset för att begränsa racerbilandet till ett enda rum, men det dämpade inte ivern ett enda dugg. Hon är underbar.

Hela kvällen var underbar. Underbart annorlunda, men underbart varm och familjär och avspänd. Lite som på film, fast genuinare och bättre.

Idag nollställer vi både kropp och hjärna och leker att det inte finns en morgondag att ta ställning till. Mest har min man och jag varvat läsning med solande ute på balkongen. Inte så torftigt. Trots de skällande hundarna tvärs över gatan... men hej, detta är Torrevieja och inte nån öde ö mitt i Karibiska havet. Man tackar och tar emot. Med öppna armar.

jul i Spanien, dag 2

Idag har vi ätit lunch ute i solen, 25 grader ute på balkongen. Najs. Före det har vi varit på lång, energisk promenad till vågbrytaren och längs stranden. Också najs. Sen har vi handlat och fixat läcker, lagom spicy äggröra med grönsaker, lagat jullådor och konfekt, tagit en ytterligare lång promenad till Torreviejas största hypermarket och hämtat öl, vin och avecsprit (och på något sätt klarat oss i den galna sista-dan-före-jul-ruschen), kommit hem och pynjat vidare på konfekterna och NU är det slutpresterat för idag, tack.

Imorgon ska bli så kul, så kul!

Sjunde strömavbrottet idag. Som tur är datorn försedd med nån magisk mojäng som gör att den inte dör. Här hos mamma och pappa kan man inte ha både för många elektriska apparater påkopplade samtidigt, och gissa hur det blir när man ska laga kålrotslåda och morotslåda i ugnen och samtidigt använda spisen och mikron och sen borde man sätta en maskin tvätt så alla nödvändiga plagg är rena imorgon.

Trots strömstrulet har allt gått superbra. Vi är väl ett bra team! Ska bli skönt att sova... gäsp. Gonatt.

Ankomst

Väckning 04.15 imorse. Urrmmmchhhhblä. Svärmor hade gett piller som "hjälper somna och sen försvinner ur blodet", så vi tog varsitt halvt piller halv nio och gick och lade oss nio. Plan: sov sju timmar så resedagen inte känns så tung. Pillerfan funkar inte. Plan fails abominably. Bilar fräser på utanför, vi sover inte ett juta. Men....

Nu är vi här! Och solen har varit högt på himlen hela dan, och det var varmt och skönt och ljust när vi kom och.... JAAAAAAAAA.

Dessutom är jag head over heels förälskad i min 11 månader gamla brorsdotter, eller Little Miss som morsan kallar henne. För hon är bara så gullig. Saakeli, det barnet alltså. Hemmaspråket/modersmålet är alltså engelska, men morsan (farmor) pratar svenska med henne genomgående. Så när hon ska ha en pepparkaka säger hon varken "cookie" eller biscuit" utan "kaka!"

countdown mode

Oj skööönt. Det är söndag och jag räknar detta som den första av många lediga dagar framför mig. Ser så fram emot att vara två veckor i Spanien och njuta av familjen, staden, vännerna, vädret. Fast brorsan meddelade just på Facebook att det inte ser så lovande ut... men det är ju inte GREJEN. Det kan vara hur dåligt väder som helst, det kan helt enkelt inte slå bajsvädret här. Och vädret må vara vad det är, det är stället och upplevelserna och alla minnen man får som är värdefulla.

Men nu ska jag ut på en minipromenad i regnet, annars kommer tanthöften att göra sig hörd under resan.

Nästa inlägg från Torrevieja!

Kappsäcken på sängen är halvfull, matbordet är fullbelamrat med julklappar och annat som ska tas med, det kommer att rymmas bra men jag bävar lite inför vad vågen säger. De har blivit så himla petiga med den där viktfrågan på flygplatsen, tom. handbagaget ska vägas. Bränsle är dyrt och varje kilo kostar... men jag BETALAR ju och dessutom kostar det saakelis många eurosar att flyga från Finland! Ska man sen ännu betala övervikt så kan man lika gärna stanna hemma och träffas via Skype istället. Nästan.

Äsch, nu ska jag släta ut rynkan mellan ögonbrynen, ta en skvätt brandy och slötitta på TV. Det sista kan vänta tills imorgon. Om ett och ett halvt dygn lyser hoppeligen solen på mig på sydligare breddgrader.

tankar från fåtöljen

Här sitter jag vid min mans tiptop-nystädade arbetsbord och bloggar då hans dator råkade vara på... men det är himla obekvämt att sitta här. Orsaken är enkel: istället för en stol har han en gammal, sliten, mossgrön läderfåtölj. Den är så låg att jag känner mig som en treåring vid matbordet, allt sitter lite för högt. Och den är synnerligen ful. Och detta är i grund och botten mitt fel, för det är min morfars fåtölj. Efter att morfar hade förflyttat sig till bättre fiskevatten och mommo fick en plats på ett pensionärsboende var vi upp till Österbotten för att hjälpa tömma huset. Det var en alldeles utomordentligt galen rumba, nu när man tänker tillbaka. Sist och slutligen slängde vi inte mycket, alla fick "ärva" något. Vår bil blev helt full. Jag valde tavlor, glas, noter, böcker, allt möjligt. Johan skulle ha fåtöljen. Men den kunde verkligen ha fått bli kvar, hur kär i minnet den än är. Den har funnits så länge jag minns och jag förknippade den starkt med morfar, men ändå. Den är helt enkelt jääätteful. Armstöden är så slitna att stoppningen väller fram. Den matchar inget (vilket jag påpekade, varvid J:s svar var att vi målar den. No comment).

Men J älskar tydligen den här tingesten för här finns den fortfarande. För honom är den inte obekväm som datorstol heller. Han kan både skriva skoluppsatser, mejla, surfa och spela i den. Och jag tycker att han ska få ha den. Alla behöver vi vårt eget revir.

Julkonfekt à la herrskapet G

Hemlagad julkonfekt, tadaa! Gooootttt. Måste medge att de blev riktigt snajssiga också.

Det har skett ett litet mirakel i vårt arbetsrum: J har städat sitt arbetsbord och hyllorna ovanför. Detta är i och för sig inte första gången, men det är första gången det ser riktigt snyggt ut. Vi kom överens om att jag får komma med kommentarer och förslag efteråt, men jag har banne mig inget att komma med. Eller visst, det KUNDE ju se ut som i en Ikeakatalog med smarta mappar och lådor i matchande färger och harmoni och allt det där men det är inte det jag vill ha. Egentligen. Alltså jo, men egentligen inte. För det är inte alls hans stil och det är ju hans arbetsbord. Om det börjar se ut som ur en Ikeakatalog är något på tok.

kolleri kollera

Ok, kollen har kommit tillbaka. Välkommen, koll, trevligt att ha dig igen! Misstänker att du bara ville retas och gömde dig ett tag, fast du nog fanns där hela tiden...

Fem dagar kvar och så bär det av till Spanien... med kappsäcken full av kålrotslåda, rågbröd, böckling, gröna kulor, julchoko och jullimpa.

Idag blir det dubbelt besök och före det ska det jobbas, städas, ordnas. Inte bakas pepparkakor för DET gjorde jag faktiskt i god tid. Provade på ett nytt pepparkaksrecept med lite nötigare smak och jag måste säga att NAM.

por qué, varför, miksi, why?

Igår hade jag järnkoll. Idag har jag noll koll. Kontrasten är enorm. Igår var jag nästan skrämmande effektiv, disciplinerad och klartänkt, hade en PLAN och följde den till punkt och pricka utan att stressa och kom till och med ihåg att njuta av cykelturen till stan istället för att bara trampa på som ett galet marsvin i ett tramphjul. Jag fördelade min tid förnuftigt och kom ihåg att både vila och göra lite Pilates. Fick julkorten fem före färdiga med avsikt att skicka iväg dem idag.

Och så idag... kalendern stressfull med jobb, Pro bono-sjungande på ålderdomshem, mer stressjobb och lektion i musikhistoria. Skicka julkort? Bara att glömma. Inköp inför morgondagens julgodisfabrik? Think again. Cykeltur till stan i stället för bil? Please. Hur tänkte jag riktigt här?

Som tur är jag lite ledigare resten av veckan och tänker banne mig se till att det inte blir nåt mer program än lagom mycket jobb, trevligt julpyssel, lugn planering och packning. Stressbollen is going to leave the building very soon. Vi börjar nu: djuuupt andetag. Leende på läpparna. Yeees.

fest, begravning och fammoilu*

Vänta nu, är det måndag redan? Vad hände? Jag måste ha missat nåt... jag känner mig lite lurad.

Måndagar borde förbjudas och ersättas av en extra söndag, en söndag som på riktigt är söndag. Det finns en hel rad skäl jag kan komma på. Folk skulle stressa mindre, må bättre, ha mer tid för sig själva och sina familjer, hälsovårdskostnaderna skulle sjunka och konsumtionen stiga... are you with me?

Nåjo, skämt åsido (tyvärr) så gick veckoslutet helt okej även om det var för kort. Lördag morgon var jag lite trög och seg av någon konstig anledning, kanske något att göra med rajraj-tomtefesten kvällen innan? Fullt möjligt. På dan hade jag en sångkeikka jag inte hade sett särskilt fram emot men som gick helt bra. Begravning, liten pojke som dött i leukemi. Svårt att säga nej, svårt att sjunga även om jag inte känner familjen. Hundra människor, många barn, mycket vackert och helt fel.

Nästa programpunkten efter det? Julshopping med fammo och faffa, enligt sedvanligt mönster: vi hjälper dem välja ut våra julklappar. Praktiskt men inte så lätt alla gånger. Vi ska vara nöjda men framför allt ska fammo vara nöjd. Hon är sjuttiåtta och gillar att klä sig stiligt och "modernt" men när det gäller att hitta "nån trevlig blus" åt mig... no comment. I år var jag slug och önskade mig leggings och en undertröja, praktiskt och nödvändigt på vintern. Men när J skulle välja skjortfärg och inte kunde bestämma sig höll hon på att få fnatt. Jag hade helt klart missat hur viktigt det är att briefa honom på förhand.

We love her to bits, obviously. Most of the time.

*Fammoilu: familjeintern term för beteenden som vi förknippar med min fammo. Blandning av finska och svenska (passande, för hon är finne). Uttalas fammoilo.

Tumgymnastik

Har just ätit kycklingwok med grönsaker framför TV:n och sett en Boston Legal med J. Känner mig mätt, trött och trög. Inget jobb mer idag, tummen upp för det! Ska på tomtefest med körerna ikväll, andra tummen upp för det! Måste jobba lite imorgon, ena tummen ned igen... men sen är det ledigt hela resten av veckoslutet, båda tummarna upp och tårna med!!

Mera shopping

Babykläder är ljuvliga. Och det finns en uppsjö av dem. Och jag skulle måsta välja bara ett plagg eller en outfit åt min brorsdotter i Spanien. Mission impossible.

Detta kan leda till att man blir konfunderad och hamnar in på fel spår, som igår då jag gick in på Seppälä för att kolla på deras babykläder och gick ut med tre par nya tajts och en ny ylletröja åt mig själv istället.

Jag måste hålla fokus på det väsentliga nu och inte shoppa bort alla julpengar. Ju. Men det är farligt när det trillar in små konsertarvoden på kontot... de har liksom "shoppingpengar" påklistrat i stora blinkande neonbokstäver. Och strunt i att de kan behövas på annat håll och att ekonomin är tajt som den brukar och alla andra förnuftiga resonemang. Besparingar? Det är ju bara för tråkiga människor det.

Fast en sån tänker jag bli en dag för jag vill minsann vara förnuftig och inte slösa och ha besparingar. En vacker dag.

False alarm

Gusskelov. Det hjälpte att skriva på bloggen att jag är lugn och har allt under kontroll. För plötsligt börjar hjärnan snurra på allt högre varv. Allt som ska göras vägs mot hur lite tid som finns kvar. Slutsatsen är att det är ok, allt fixar sig och det är lugnt men då måste du börja NU. Så jag har satt i effektivitetsväxeln, gjort upp diverse planer och diskuterat diverse praktiska punkter med J. Fast som han uttryckte det, det här är i princip min show... ärligt och enkelt. Sån är min karl. Han är med till hundra procent men vet men som bestämmer :)

Julshopping 1.0

Är lite orolig nu. Vi ska åka till Spanien och fira jul om en och en halv vecka och här sitter jag och tycker att jag har allt under kontroll. Men det kan jag inte ha. Kunde inte den lindriga paniken komma nu så jag får stressa så där lagom och SEN känna att nu har jag faktiskt koll.

Planerna har ju varit att inte stressa alls. Att vara en sån där cool människa med nackgrepp om verkligheten. En sån som typ bara finns på teve. Hittills har det gått sisådär, men jag har i alla fall tittat mycket i kalendern och konstaterat när saker och ting ska göras. Och så var jag igår och skaffade de första julklapparna, de enklaste. Åt min brorsdotter nr 1 (styvbrorsdotter egentligen) och min svärsysters adopterade syster, en glad och underbar tjej med Down-syndrom. Alltså kolla: min brors svärföräldrar har VALT att adoptera två barn med Down-syndrom, utöver den biologiska dotter de redan har. Detta är tuffa människor. Bägge dessa tjejer är girliegirls som diggar rosa. Vilket gör det ganska enkelt.

Men hej, det finns ju ännu en massa att göra. Varför är jag så lugn? What is happening to me?

It's alive

Har inte skrivit blogg på fem dagar och överlevt. Under dessa dagar har jag varvat jobb med ledighet, tagit långa promenader till stan, sjungit medeltida sånger i stämmor, lagat konfekt, pysslat julkort, varit på fest, gått på bio, kelat med min man, läst på min nya favoritbok och, och... ja. Så har det i stort sett varit. Nu är det måndag och jag vill att det ska vara söndag en dag till. Som tur är dagens jobb som skräddarsytt för denna sinnesstämning: uppdatera en broschyr som först måste kopieras in i Word, vilket innebär att jag sitter och hackar in text med automatpiloten på (och detta betalar kunden för!).

Ikväll ska jag och ett gäng floror och BD:are sjunga några julsånger för gamla tanter och farbröder på ett åldringshem. Ibland händer det att de sjunger med och då har jag svårt att sjunga för jag kan bli så rörd. För de är så söta, och vissa av dem så hjälplösa. Jag hörde detta igår på bion under en trailer: vi föds hjälplösa och dör hjälplösa och åren däremellan är en gåva. Och det kändes så sant, så sant och det är ju helt jätteskrämmande. Som tur har människan instinkten eller förmågan eller vad man vill kalla det att leva dag för dag och inte tänka på allt som är skrämmande. Så nu ska jag använda denna fantastiska gåva och utomordentliga förmåga och leva vidare. Vilket för närvarande innebär att sitta och lyssna på musik medan fingrarna säger knacketicknack på tangentordet.

medeciner

I söndags när vi var hos svärföräldrarna fick jag ett pick som ska skydda mig mot influensa. En av fördelarna med att svärmor är sjuksköterska: vacciner och mediciner finns alltid till hands. Detta är helt klart hennes uppgift i livet, nämligen att se till att andra är friska, mår bra och har det bra. Verkligen rätt människa i rätt yrke. Snäll, omtänksam, generös. Oroar sig lätt för andra. Mån om att man cyklar försiktigt, tar det försiktigt i båten, är försiktig i trapporna. En "jag-behöver-ingen-hjälp"-handikappad person som jag kan ibland ha lite svårt med det. Men jag håller på att lära mig och så måste man ju faktorera in svärmorskomplexet, ha förståelse och tålamod.

På hösten får vi varsitt influensavaccin. När vi ska flyga någonstans får vi varsitt piller och uppmaning att röra på benen för att motverka blodproppar. Plus en påse lite allt möjligt som kan vara bra att ha: ibuprofen, antihistamin, inflammationsdämpande, illamåendelindrande. När de kommer på besök hämtar hon ibland en lite större påse med diverse piller plus förband, injektionssprutor, desinficerande medel, plåster, tejp, vaddtussar, putsvätska för sår, diverse salvor och en termometer. För sånt är ju bra att ha. Nästa gång har hon glömt vad hon hämtade så hon hämtar det en gång till. Jag samlar allt prydligt i en stor korg och ställer den i badrumsskåpet så vi vet var vi har den ifall vi behöver den. Nu har den stått där i några år och det enda vi har använt är plåster och ibuprofen.

Men OM jag råkar skära av mig fingret när jag hackar lök så är det LUGNT. Vi är förberedda.

Sent

Har jobbat sent, hjärnan känns som gammal gröt. Nu ska jag förflytta mig till vardagsrummet och njuta av det mysiga skenet av ljusslingan runt Ikea-lampan i hörnet och den andra ljusslingan ute på balkongen, smutta på lite brandy och bara stänga av huvudet. J borde dyka upp snart. Jobbväxel bort, ledig växel på. Tack och godnatt!

Längtan till ljuset

Det är så otroligt mörkt... jag blir aldrig van.

Här sitter jag och översätter en sommarbroschyr där det talas om sol, glittrande hav, ljusa nätter och glass. Vilket gör att jag längtar till sommaren, även om den är kort och det mesta regnar bort. Men ljuset, det får man oberoende...

Så här rent konkret just nu, och eftersom det så vitt jag vet inte är möjligt att hoppa in i framtiden, så längtar jag förstås till södern. Dit åker vi om tre veckor, huaa! Kommer så bra ihåg känslan att komma till ett soldränkt land mitt i höst/vintermörkret: som att stiga ut ur en grotta, helt bländad av ljuset. Kylan sipprar ur lederna och ersätts av en behaglig värme. Ett leende sprider sig över hela ansiktet. Man andas djupare och känner sig befriad på något sätt.

Morsan gnider kanske händerna mot varandra där nere i södern och tänker "ja, de kommer nog att flytta hit snart när hon håller på så där". Medan min svärmor och speciellt min farmor är överlyckliga att vi inte har gjort det. This makes me crazy. Men så är det med oss människor, vi vill ha dem vi älskar och tycker om nära. Jag skulle ju vara helt likadan själv.

Men nog är det ju lyx att ha familj i södern, trots knasigt dyra flyg!

Ulps, fast jag har ju goda vänner som jobbar på YLE. Så nej, YLE är inte helt crap! De är helt bra :) De gör ju sitt jobb enligt bästa förmåga, som vi alla. Och så jobbar de för att vi ska höras i hela landet (och hela världen via webben)... fast helt ärligt, jag tyckte att delar av konserten lät så jävligt att det inte var någon tröstande tanke att höras i hela Finland. Snarare tvärtom. Men nog om det nu, water under the bridge.

Är fortfarande helt shockerad över att jag orkade släpa ut mig imorse på stavpromenad, just nu känns det så osannolikt. Hjärnan är seg som tjära, rösten har fallit ner i bröstet och humöret är i "tålamod, tålamod"-läge. Detta läge är behändigt att ha ibland. Det är som ett slags automatpilot, jag bara gör det jag ska göra och är lagom trevlig och hänsynsfull mot andra men samtidigt sparar jag på energi genom att inte bry mig för mycket medan jag väntar tålmodigt på att det ska bli bättre. Så kan man ju inte hålla på hela tiden. Men ibland har jag sådana dagar.

På allvar, imorgon ska jag ut och JOGGA.

måndagsjobb, verkställ

Så var det Advent och adventskonserter och julfest och zombiesöndag efteråt. Just nu hinner jag inte skriva mer, måste jobba eller "avverka" som mamma uttrycker det. Bara en grej: varför låter vi inte lika bra i radion som live? Orättvist! Svar: mikrofonerna var så nära att de inte fångade akustiken i domkyrkan, den som gör att vi låter som änglar... Vi skyller på YLE, de är crap! Vi är bra, heja vi!