Här sitter jag vid min mans tiptop-nystädade arbetsbord och bloggar då hans dator råkade vara på... men det är himla obekvämt att sitta här. Orsaken är enkel: istället för en stol har han en gammal, sliten, mossgrön läderfåtölj. Den är så låg att jag känner mig som en treåring vid matbordet, allt sitter lite för högt. Och den är synnerligen ful. Och detta är i grund och botten mitt fel, för det är min morfars fåtölj. Efter att morfar hade förflyttat sig till bättre fiskevatten och mommo fick en plats på ett pensionärsboende var vi upp till Österbotten för att hjälpa tömma huset. Det var en alldeles utomordentligt galen rumba, nu när man tänker tillbaka. Sist och slutligen slängde vi inte mycket, alla fick "ärva" något. Vår bil blev helt full. Jag valde tavlor, glas, noter, böcker, allt möjligt. Johan skulle ha fåtöljen. Men den kunde verkligen ha fått bli kvar, hur kär i minnet den än är. Den har funnits så länge jag minns och jag förknippade den starkt med morfar, men ändå. Den är helt enkelt jääätteful. Armstöden är så slitna att stoppningen väller fram. Den matchar inget (vilket jag påpekade, varvid J:s svar var att vi målar den. No comment).
Men J älskar tydligen den här tingesten för här finns den fortfarande. För honom är den inte obekväm som datorstol heller. Han kan både skriva skoluppsatser, mejla, surfa och spela i den. Och jag tycker att han ska få ha den. Alla behöver vi vårt eget revir.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar