Rusk och ledighet och stövlar

Det regnar och ruskar för fulla muggar där ute, hu. Det blev liksom aldrig dag idag. Det var svart, sen blev det gråsvart, sen blev det någotslags mittimellangrått som kändes som kväll, och sen blev det natt igen. Allt medan det regnade och ruskade, blåste och svepte, ylade och piskade. Det får helt seriöst bli den tjugotredje december ganska snart nu. Allra helst illa kvickt. Flygbiljetterna till Spanien bränner i inboxen.

Sessan sover och jag väntar på att hon ska vakna och äta, sen ska vi skajpa med mamma. Under tiden kan jag berätta om min mikroledighet, en hel halv dag, igår. Detta med ledighet från bebisen är viktigt, man måste få tanka lite egen tid ibland så man orkar amma, gosa, lugna, pussa, natta, nynna, leka, umgås, fota, bada, sköta, OCH hålla hemmet i styr OCH mysa med sin karl också. Nyckeln är samarbete, och små ledigheter här och där. Som tur är J jättebra på att sköta sessan och jag är jätte, nja okej, ganska bra på att låta honom göra det i fred. Sedan jag insåg vilken smart framtidsinvestering det faktiskt är att låta honom lära sig helt på egen hand, så att han själv får bygga upp sitt självförtroende med henne, så har jag kanske till och med blivit lite bättre på det än förr. Jaja. Det var ju inte det jag skulle berätta, höh. Jag skulle berätta att jag:

- cyklade till stan. Cyklade! Jag blev så glad när jag grep min fina Greta om styrstången, tog fart och satte mig på sadeln att jag måste riktigt klappa henne. Tur att ingen såg mig.

- satt på kalendermöte med Key Ensemble och fick plötsligt ett ganska fullt schema för nästa år. Jeij... och nej. Under mammaledigheten är det ju himla kul, men från och med hösten blir det nog åter att använda n-ordet i ur och skur.

- gick i diverse skoaffärer med Åbos coolaste och snyggaste ingenjör, Celicia. Alltså bättre shoppingkompis får man leta efter! Utan henne hade jag aldrig hittat de här:

Ni får ursäkta fotot. Jag ville framhäva stövlarna men lyckades istället göra allting rosa. Mitt tålamod för fotohantering är ungefär fyra sekunder. Men tips emottages gärna. Det jag ville visa och som inte syns så bra är  hela finessen, pricken på i:et, det som gör att stövlarna fullkomligen ropar "Heidi": spännet högt uppe på vaden sitter inte vågrätt som på alla andra modeller (gäsp), utan vinkelrätt, upp mot knävecket. Ursnyggt!

Vad en prinsessa sysslar med en söndagmorgon

En prinsessa som har vaknat halv sju, ammat sin lillprinsessa, sett ett avsnitt av en TV-serie och gosat med sessan, ammat igen, lagt gullungen att sova och sedan bakat scones (som blivit lite mer än lovligt guldbruna, as in nästan vidbrända) kan föreslagsvis skriva ett blogginlägg och ladda upp några bilder:

Klockan är nio på morgonen.
Eftersom naturen tycks ha glömt att tända solen så har jag tänt min solljuslampa.

Så här går det när man är sysselsatt med att ladda upp bilder och glömmer att sätta ny tid i timern efter de första tio minuterna i ugnen.

Till söndagsfrullen dukar jag alltid fram finporslinet. Det finns en tekanna i samma serie som kopparna och en av dessa dagar ska jag äga en sådan. Och brygga te i den på söndagar. Det ska jag.

Dagens första tupplur

 

Den bloggande mamman (hon som skriver blogginlägg med en hand)

lite bot mot mörkret

Nu blev jag tagen på säng igen. Klockan är 16.22 och det är natt ute. Natt. Är detta naturligt, va? I tell you, om vi inte hade flygbiljetter till Spanien till jul (dryga två veckor, jipii!) så skulle jag sitta här och boka en solresa till nästa vecka.

Tur att man har sin solterapilampa åtminstone. Så det blir någon skillnad på dag och natt.

Och på tal om terapi:

(Un momento. Blev just avbruten av dörrklockan. Gick och öppnade och där stod en helt synligt berusad dude med pipskägg. Duden stirrade på mig i en sekund och yttrade något som började med v***u och slutade med "anteeks". Om jag tolkade honom rätt så hade han fel våning, igen. Och då undrar jag: det här är första gången han ringer på vår dörr, så vitt jag vet. Vadå "igen"? We'll never know.)

Nytt försök. Alltså. På tal om terapi:

Oh mama. Kan, FÅR en skötväska vara så här snygg? Och en ännu viktigare fråga: kan man bara surfa vidare, eller måste man kanske, nästan faktiskt liksom klicka på Add to cart?

Ja-a, vad tror ni? God jul, prinsessan. Materialisten i mig har då tydligen inte dött.


(Väskan är förresten slutsåld fram till slutet av januari, fick jag veta i ett mejl från webbutiken. Den ekologiskt och ekonomiskt medvetna konsumenten i mig skrattar åt materialisten: haha, rätt åt dig! Materialisten rycker lugnt på axlarna: tålamod, I has it.)

bebisbloggen, del 2

- Das grosse Kakka kom idag. Nu har jag erfarit det där som alla bebismorsor talar om och som gör att man undrar om de är lite konstiga i huvudet: jag blev överlycklig och - bara att medge - stolt över min bebis som hade bajsat så duktigt. Varsågod, flina åt mig.

- Lärde mig äntligen att knyta bärsjalen på rätt sätt och testade att lyfta sessan in i sjalen för tio minuter sen. Hon somnade inom en minut.

Nästa inlägg handlar om den här.

bebisbloggen

Hänt denna vecka i livet med bebis:
- Just nu provar vi tygblöjor av olika sorter. Helt ypperlig uthyrningsservice här i Åbo, för futtiga fem euro får man en hel hög olika modeller som man får testa i två veckor. Resultat så här långt: fickblöjorna läcker, antagligen eftersom storlek S är för liten henne ännu. Modellen tygblöja+blöjbyxa fungerar mycket bättre. Ännu har sessan inte bajsat så vi har något ganska spännande att vänta på. J tycker förresten att allt det här är skitjobbigt. "Jome bort" säger jag, det är det inte alls. Och gissa vem som kommer att hålla tvättmaskinsrumban i gång för det mesta? Nå just det.

- Vi har infört en kvällsrutin för att lära henne att somna ensam, och det fungerar! Jee vilken frihet! Hittills var det för det mesta gråt och gnäll i en eller flera timmar före hon somnade i famnen, och när vi sedan lade henne i sängen kunde hon vakna och så var man tillbaka i ruta ett. Men så började jag läsa Sova hela natten och insåg att här krävs lite andra tag. I onsdags hade vi dessutom besök av vår sju månader gamla guddotter med föräldrar och fick följa med deras nattningsprocedurer, det hjälpte också.

- Sessan har börjat le, jag tror åtminstone att hon gör det helt på riktigt nu. Åh, det är helt magiskt!

efterlängtad känsla

Är nyss uppstigen från yogamattan. Fem solhälsningar och en vaddetnuheter-asana blev det idag. Ladies and gents, I'm back! Eller åtminstone på väg. Åh vet ni, känslan av att ha kommit över tröskeln. Helt obeskrivlig.

Det började på onsdag, jag kände att nu. NU. Det blev tre solhälsningar, mer orkade jag inte. Men jag bestämde att hädanefter lägger jag till en solhälsning eller en asana för varje gång. Så nu är jag uppe i fem solhälsningar och känner mig jätteduktig. Vilket är helt fel, enligt yogafilosofin ska man inte jämföra sig, varken med andra eller med sig själv. So shoot me.

Jag har nyss fattat en sak: det är inte så att kroppen behöver återhämta sig efter förlossningen. Den behöver återhämta sig efter det, plus en hel graviditet. Inte att undra på att mina stackars muskler kvider. Ååh, va skönt!

för lång paus

Detta inlägg inleds med ett litet stön, emedan jag har samlat på mig så många olika saker att blogga om att jag har en bloggande mammas beslutsångest. Detta händer när några dagar går utan att följande faktorer sammanfaller: a) att mamman råkar sitta vid datorn a) att hon har båda händerna fria lediga, b) att hon har aktiv kreativ energi och b) att hon är inspirerad. När nu samtliga faktorer har sammanfallit och jag följaktligen sitter här med inläggsfönstret öppet så känns det onekligen lite fånigt att ödsla tid på "Va ska ja väljaaa?".

Men hej easypeasy, jag måste faktiskt berätta vad som hände i söndags efter konserthelgen med Exaudio. Vi blev stoppade av polisen i vår lilla Twingo just som vi skulle köra upp på Västra leden och fortsätta mot Åbo. "Jaha, vi har inte gjort något fel men kanske det är en blåsrazzia eller något", tänker vi. "Ajokortti ja rekisteriote". Å-keej. Sedan ber polismannen J ge ett blåstest och det visar noll. Och sedan kommer han till kritan: de har kollat bilens registernummer och det har ploppat upp ett meddelande på datorskärmen om att vi inte har betalat bilskatten. J förklarar att han visst har betalat skatten, och det alldeles nyligen. Nej, han har tyvärr inget kvitto här i bilen. I samma sekund får min karl dock en snilleblixt och meddelar lugnt att han kan gå in på nätbanken på vår iPad och ta fram betalningen så polismannen får se att allt är i ordning. I say, good show! Räddade av paddan!

Fast det var tydligen så att det i misstag hade blivit någon liten förseningsränta obetald, i vilket fall bilen syns som skattesmitare och omfattas av körförbud. Ouch. Vi gav dock ett så hederligt och seriöst intryck att polismannen lät oss köra vidare med varning för att nästa patrull inte nödvändigtvis gör det. Vilken tur att vi inte råkade ut för någon paragrafryttare, säger jag bara. Det hade varit jättekul att måsta stiga ur bilen där vid uppfarten till Västra leden en söndag kväll i novembermörkret, med bebis och allt. So NOT.

Hej hörni, jag får ödmjukt ta tillbaka vad jag kallade mig själv i föregående inlägg. Jag är minsann ingen fru duktig nuförtiden. Kalla mig Fru Sås. Hon som såsar sig igenom en hel konsert. Lyckligtvis ganska diskret och obemärkt för det mesta, men även ganska rejält här och där. Tur att jag åtminstone hade fiilis, har man fiilis är allt förlåtet. Väl?

laddar upp

Fröken Duktig, nej vad säger jag, Fru Duktig här har just lallat igenom sin sångläxa inför helgen och ska nu inta soffpotatisställning nummer fem tillsammans med Herr Gosefamn och Fröken Spratel-Kajsa.

Nnnggh jag vill radera vad jag just skrev för det låter fjantigt, äckelpäckelfjantigt. Men låt vara. Jag fjantar mig som jag vill, jag.

Kanske är jag lite uppspelt för att vi åker till den tillfälliga huvudstaden imorgon och då får jag träffa en massa människor som jag har saknat, och sjunga låtar som jag har saknat, och uppträda, vilket jag också har saknat, och komma lite bort hemifrån, vilket jag – gissa vad – har saknat.

Se on jees.

mamma säger buenos días

Nu är den här. Den tiden på dagen då sessan sover djupt i flera timmar. Detta betyder framför allt två saker:  jag får sitta på ett och samma ställe hur länge jag vill, och jag har båda händerna fria. Jag skulle kunna passa på och sova men, oh the irony, klockan är tio på morgonen och jag är för pigg. Fingrarna i kors för att hon ska sova så djupt på eftermiddagen att jag kan ta en tupplur. Det är lite rastlösa tider just nu. J kallar henne för Spratel-Kajsa och jag är lite avundsjuk för jag har inte kommit på något ens tillnärmelsevis lika beskrivande och lustigt på spanska.

Jag provade med Diablo de Tasmania men njäe, det satt inte riktigt.

Jag får trösta mig med att jag kan kalla henne alla möjliga andra mysiga och roliga saker som t.ex. bicho (även i diminutivformen bichito), ranita, nena, cielo, cariño, mi vida.* Och dagen börjar alltid med "buenos días (lägg till valfritt smeknamn, se ovan), ¿qué tal has dormido?

*kräket/lilla kräket, lilla grodan, tösen, himmel (används i bemärkelsen älskling), älskling, mitt liv (i bemärkelsen min älskade).

bubblor i magen

Så har man överlevt, jag menar upplevt – nej jag menar faktiskt överlevt – sin första skrikmaraton.

Att mamma äter vitlök var tydligen ingen hit för sessans mage. Kräpp. Antingen det eller så var det mozzarellan på ravioligratängen (innehåller laktos). Eller så var det något helt annat. Jag menar, hur ska jag på riktigt kunna veta? Allt är bara teorier och spekulation. Så vetenskapligt som att jag googlar det jag har ätit och hittar någon sida där det står att födoämnet i fråga kan ge bebisen luftbesvär om jag ammar. Alla fall är olika, man får pröva sig fram. Personligen ogillar jag starkt det här konceptet att man "får pröva sig fram". Jo tack för ingenting. Kan inte någon bara ge mig klart besked om vad jag får äta? Det finns risk för att jag blir lite bitter om det visar sig att jag har avstått från t.ex. choklad helt i onödan.

Såååja. Det var en jobbig dag igår, som ni kanske märker, men det fanns några härliga stunder också. Som när jag går till köket efter en nollställningspromenad och hittar J som dansar till musiken från Svansjön med flickan i famnen. Jag skrattar lyckligt och under några sekunder är världen helt perfekt.

nå jusså

Mmmmmm.

MMMMMAAAA.

Mmmojojoj.

Alltid kul med altläge. Not. Saakelilainen.

Snälla snälla snälla må jag få sopranläget tillbaka till nästa vecka. Jag har sett fram emot konserten med Exaudio i typ ett år nu.