Regnig dag

Måste snart stänga av ljusterapilampan, man får inte ha den på för länge för då rubbar den dagsrytmen och man får sömnstörningar, påstås det. Snart ska det sköna, pigga ljuset bort men inte rikit ännu. Några minuter till! På tal om ljusknarkare, hehe. Det där sista förstår bara morsan.

Det regnar, regnar, regnar. Igår rentav stormade det. Till söndag har de lovat sol, wohoo. Jag är kanske konstig men jag tycker att på söndagar kan det bra vara regnigt för då ska man bara sitta hemma och lata sig ordentligt. Det är ju lite patetiskt med så fort solen tittar fram börjar det krypa i benen på mig och kroppen skriker UPP OCH HOPPA, nu ska vi ut och minsann inte sitta inne och jäsa utan RÖRA PÅ OSS och få frisk luft! Kroppen vill men jag vill inte, jag vill tömma hjärnan och sitta i soffan och mysa och inte prestera int sen någo. I-landsproblem i kvadrat.

Men kanske det blir annorlunda det här veckoslutet, min tillvaro just nu är inte så hektisk som den brukar vara. Det händer ibland, mittiallt så har jag en eller två dagar då jag har inget eller nästan inget att översätta, inget att göra på eftermiddagen, ingen sånglektion, ingen övning på kvällen. Livet får ett helt annat tempo, jag vaggas in i ett slags lugn och t.o.m. hjärnan börjar fungera på ett helt annat sätt. Den går från högpresterande läge till minimalt presterande läge, helt utan ansträngning. Lite som när man är på semester, men då brukar det ju ta några dagar innan man varvar ner helt. Detta är annorlunda, det sker så fort. Det är skönt, fast det har sina sidor: det borde dammsugas och städas men jag vill inte, jag tar ut allt jag kan medan det fridfulla lugnet varar. Dammsuga hinner jag sen när jag har tonvis att översätta och behöver pausgymnastik.

Bakom hörnet skymtar redan jobbresan, jag åker ju herregud redan på måndag och övernattar på flygplatsen i Vanda. Och efter jobbresan: en massa roligt! Och en hektisk minuttidtabell nästan varje dag. Så nu är det verkligen vila med gott samvete som gäller.

Så, nu är lampan släckt.

Dagens tankeväckare

Jag får ibland ödmjukt konstatera att jag inte är bra på allt. Detta har ingalunda varit någon självklarhet under min uppväxt, snarare det motsatta. Under min barndom var jag rena rama underbarnet, bra på precis allt: jag var så väluppfostrad och så duktig och så vig och så bra på balett och sjöng så bra och var så bra i skolan och så bra på engelska och senare så bra på att lära mig en massa andra språk, så bra på att rita och rida och dansa och tala fint, och så berest och så klok och så vettig och så social och så scensäker... the list goes on and on. Jag minns fortfarande hur liten jag plötsligt kände mig i trean i gymnasiet när matematiken blev för abstrakt och jag fick underkänt i första provet. Vilken ångest jag fick. Som gick över ganska fort, tack och lov, och till stor del tack vare att jag fick så lysande stödundervisning av min före detta högstadielärare. Men ja, detta med att acceptera att man ibland misslyckas och inte är bra på allt är något man bara lär sig genom denna typ av obehagliga upplevelser. Och hur viktigt är inte det?

Orsaken bakom dessa utsvävningar: jag är inget datorgeni. Jag behöver hjälp ibland. Och som tur finns hjälp till hands för min make är riktigt datorvan han. Om han inte skulle vara det så hade jag väl tvingats att skärpa mig, men sidu när man är lat också. Alltså, dataklumpig och lat.

Men här är grejen: jag behöver faktiskt inte vara duktig och supereffektiv på allt. Tadaa! Det är ok att ibland behöva hjälp, och jätteskönt att få det.

Heidi skriver shoppinglista:

salladsgrönsaker
frukt
ägg
bröd
(glass...? NEJ)
påläggskorv
ost
(och så lite glass... NEJ SA JAG)
olivolja
matvirke
mjölk
(... glass... NÄPP, DET ÄR ONSDAG IDAG. DU FÅR GLASS PÅ SÖNDAG)
toapapper
mörk choklad
(en liiiten glass...? FÖRSÖK INTE)

Slutsats: instifta lillsöndag på onsdagar.

Så, har gjort mitt Pilatespass igen och sitter rak i ryggen framför datorn med LÅNG nacke och STÄRKT mage. Helt förträffligt. Midjekorven sitter dock kvar, men den ska vi väl få bukt på. Eller inte. Choklad tänker jag i varje fall inte avstå från. Hur som helst är denna lilla 20-minutersträning varannan dag helt jättebra. Särskilt om ens arbete går ut på att sitta vid en dator. Ibland krävs det mer än bara viljestyrka för att hålla ryggen rak och samtidigt så avspänd som möjligt. Man liksom sjunker ihop som en vissnande maskros, utan att ens märka det. Sen sitter man där med ryggen som ett stort C och undrar varför det spänner och gör ont.

Så det är väl bara att konstatera att kära mamma, du hade rätt än en gång. Pilates är bara så bra. Det tog lite länge att komma igång, främst för att det inte finns några vettiga ställen i Åbo som ordnar Pilates just när det skulle passa mig. Därför köpte jag en Pilates-DVD av ren impuls. Den var DYR ska ni veta. Men jämfört med vad det kostar att betala medlemskap på gym eller bara enstaka Pilatestimmar på nån studio var det peanuts. Enda nackdelen är att det är samma grejer, om och om igen. Don't get me wrong, jag har ingenting emot repetition, det kan vara nog så tryggt och lugnande. Men lite omväxling kan behövas ibland. Kanske nån annan exotisk tränings-DVD? Vink VINK?

Jaja, nu ska jag äta frestelse från igår och cykla iväg på musikteoritimme och körövning.

Ja, det var den helgen det. Kändes som tredagarshelg eftersom jag inte hade så mycket jobb igår måndag heller, satt mest i köket och läste bok eller plockade med mina noter. Valde ut en serie spanska sånger av Manuel de Falla som nästa projekt. Men lördag och söndag var nog de skönaste. Lördag var helt datorfri dag. Fattar ni? DA-TOR-FRI. Lyx! Enda sättet att stänga av jobbneuronerna helt och hållet, annars sitter datorn där och surrar och tycker att jag åtminstone kunde kolla lite på bokföringen. Nnnnneeeeej.

Men något har hänt nu. Det känns i luften. Man tittar ut genom fönstret och får en obestämd känsla i magen... was ist los? Vad händer? Det är ganska enkelt: vi har gått över till vintertid och det innebär att just nu är det ljusare på morgnarna än det var förr. Which won't last. Och kvällarna sen. Uurrggh, mörkret lägger sig över jorden just när man tycker att nu ska jag ju ge mig ut. Kanske vara lite hurtig. Men mörkret dödar inspirationen right there. Innan man vänjer sig...

Och mitt i denna justering av kroppsklockor och anpassning till mörker ska man dessutom stå ut med julpyntshysterin i affärerna. Därför går jag inte i affärer i november. I december, sen när det verkligen är bara några veckor till jul och det börjar kännas så där varmt och fluffigt om hjärtat, och man tittar i spegeln och jo, ögonen tindrar lite grann, DÅ är det kul. Men inte i november när man inte har rosaskimrande julstämningsglasögon på sig utan bara ser pynteländet för vad det är, trötta julpynt som ska boosta försäljningen.

En vecka kvar till arbetsresan, förresten... spännande!

HÄRREGUD vad skönt att trycka på "Send" och ta farväl av ett mastodontjobb för alltid! Bye bye and have a nice life, hope we never meet again. Lite samma känsla som vissa har beskrivit när de har lämnat in gradun... jag bara känner hur alla möjliga dolda spänningar börjar lossa, ryggen känns med ens mjukare och axlarna hänger friare, huvudet känns lättare... det här jobbet. Den här texten alltså. Vilken evighetshistoria. Översatt den en gång. Kunden kommer på att hoppsan, vi skickade i misstag den GAMLA versionen. Gick igenom en gång till från början och ändrade. Texten var på korrekturläsningsrunda hos expert. Texten var på korrekturläsningsrunda hos en annan expert. Nya ändringar. Ny genomgång. Och nu. Äntligen. Bort. Pois. Fuera. Adios. LEDIGT VECKOSLUT!

Vi ska äta middag hos svärföräldrarna, har inte sett dem på länge. Det är alldeles fantastiskt deprimerande väder. Och jag ska ut och lämna tillbaka den romantiska DVD:n som jag hamnar betala straffavgift för eftersom den är en dag sen. Voj snyft. Vem bryr sig? Ledig helg!

Vad sköna vissa dagar kan vara utan att det händer något speciellt. Ta t.ex. idag: jag sov så djupt att jag SOMNADE OM i några minuter efter att väckarklockan (läs: mobilen) hade ringt. Vaknade långsamt men kom ändå igång med arbetet strax efter åtta och kände mig koncentrerad och effektiv. Var på lunch med goda vänner. Fortsatte jobba. Gjorde lite hemmapilates, fick energikick. Promenerade en timme till stan i bitande skarpt och blåsigt höstväder med kvällssolen i ansiktet. Uppträdde med kvartettsång för söta, uppskattande åldringar på åldringshem. Fick en kick av det också. Bestämde mig för att kickarna inte ska sluta här och hyrde romantisk komedi som jag ska se på i kväll medan J är på körövning. Tänker tända ljus och sitta i soffan och dricka lumumba och se på romantisk komedi och bara myyyyysa.

Alltså fler såna här dagar, tack! Varför kan inte fler dagar vara så här? Det är ju inte mycket som krävs, inga jättespeciella saker. Men de är ändå mer sällsynta än vad jag skulle vilja. Och det finns människor som har det så här skönt nästan varje dag, jag har sett dem på TV! Me want too!

This just in: jag ryms i mina slim pants! Med rejäl midjekorv men strunt i det. Med en lös topp syns det inte och så kan jag gå omkring här hemma i mina säkert över tio år gamla svarta slim pants från Zara och känna mig lätt och smal. Och smått fånig över att ett slitet klädesplagg kan ha en sån effekt. Men jag har upptäckt att det här med att känna sig fånig är bra, annars tar man bara sig själv på allvar hela tiden och vad är det bra för? Blir livet längre och bättre? Blir man lyckligare? Får man mer respekt? Nej, nej och åter nej. Livet är för kort och man kan bara leva det en dag i sänder. Vet inte riktigt vart jag ska med det här semiflummiga filosoferandet nu. Annat än att: carpe diem, våga vara fånig!

Jag undrar om jag skulle jobba effektivare om jag skulle få sitta vid ett soligt fönster varje dag. Jag tippar nästan att jo. En grådaskig utsikt med gråvit himmel, gråa hus och trötta träd som låter sina bara grenar hänga mot marken som stripigt hår KAN inte vara lika inspirerande som blå himmel, sol och havsutsikt. Ljusterapilampa or no ljusterapilampa. Morgonmotion or no morgonmotion. Det är stunder som dessa som jag avundas min mamma, pappa och lillebror som bor kvar i Spanien, där det också regnar ibland men bara ibland. Där det också är mulet men bara ibland. Där det för det mesta är SOLIGT!

Men jag tänker inte börja rabbla upp fördelar och nackdelar Finland VS Spanien just nu, kanske nån annan gång. Just nu är jag här och vi har det bra med J, vädret suger men det finns en rad bot: ljusterapilampa, mörk choklad, motion, sång, stearinljus, mys i soffan. En vardagsprinsessas vardagsprivilegier. Mövepick swiss chocolate ice cream som söndagsmorot. Ååååh, länge leve den chokladglassen! Och choklad över huvudtaget!

Bråttom bråttom... när det är en dag med deadline så gäller det bara att jobba koncentrerat och effektivt och inte ens tänka på långa luncher, TV, böcker, Youtube, sångövningar eller dagdrömmerier. So this is me doing nothing but jobetijobetijobb.

Har kokat fat-burning soup så nu ska här fatburnas. På vanlig svenska heter det grönsakssoppa. Purjo, morötter, kål, squash, paprika, tomat, selleri eller vilka grönsaker man vill plus kycklingbuljong, vitlök och chili. I boken står det att när man äter av dessa och andra grönsaker använder kroppen mer energi på att bryta ner födan än vad själva födan ger. Därav det totalt hysteriska namnet "fat-burning soup". För mig är det ett enkelt sätt att ha några portioner nyttig lunch färdigt i kylskåpet. Och, medges: ett sätt att göra bot när jag har frossat lite väl mycket i sånt som bara är nyttigt för själen. Men till råga på allt så är den där soppan faktiskt himla god!

Sitter vid datorn och tuggar i mig en smoothie. Lite väl mycket kli denna gång. J och jag lagar smoothie varje morgon för det är det enda sättet att få lite frukt i karln. Vi använder banan, apelsin, mango, mandariner, päron, äpplen, vad det råkar finnas. Och kli, så vi säkert får i oss myky fiber. J älskar kli, han sätter det i pannkaka och kladdkaka och bröd och vad vi nu råkar baka. Att sätta det i smoothie var förstås hans idé och det funkar i små mängder. Lagom. Annars blir det som sagt tuggbar smoothie och det känns liksom fel. Fast vem vet, rätt som det är gör nån lite industriellt spionage i vårt kök och så lanseras tuggbar smoothie nästa år och blir en hit...

Nä, nu måste jag jobba. Livet som vanlig prinsessa är hårt :)

Bloggen börjar

Nu skriver också jag blogg. Dagbok på nätet.

Bloggens namn? Ja. Det är ju så att jag egentligen skulle födas till prinsessa. Om allt hade gått som det skulle och man tror på sagorna så skulle jag nu sova till tio varje morgon, ha betjänter som passar upp mig, bo i ett vackert palats med alla tänkbara bekvämligheter och leva ett liv i lyx utan att arbeta eller behöva oroa mig om pengar, lån eller pension. Jag skulle hjälpa de fattiga och vara klok och kunnig och vacker, gå på baler och leva loppan. Jag skulle kunna äta vad jag ville utan att bli fet. Jag skulle resa och ha egen båt och egen jet och inte känna skuldkänslor för klimatet för jag skulle återplantera regnskogen i Amazonas.

Så har vi verkligheten: just nu regnar det och är råttgrått ute. Jag sitter vid datorn och borde egentligen jobba. Igår åt jag brie och blåmögelost till kvällsmål och känner mig tjock. Skulle vilja shoppa men har varken tid eller råd just nu. Skulle vilja skippa hela november men jag bestämmer inte över sånt.

Ja, något konstigt hände: det blev inte som det var tänkt. Men tro inte att det inte lever en liten prinsessa i mig ändå. Det har det alltid gjort. Jag kom till världen och har ända sedan barnsbenen fått leva som en lagom blandning av vanlig flicka, citytjej, naturtös och, just det, prinsessa.

Så går livet vidare. Och man försöker känna sig som en prinsessa mitt i den gråa vardagen. Genom att unna sig lite vardagslyx då och då, njuta av livet, vännerna, det som känns bra, det som är viktigt och betyder något. Hålla fötterna stadigt på marken och huvudet stadigt uppe i molnen.

Så börjar denna prinsessas blogg :)