Jag får ibland ödmjukt konstatera att jag inte är bra på allt. Detta har ingalunda varit någon självklarhet under min uppväxt, snarare det motsatta. Under min barndom var jag rena rama underbarnet, bra på precis allt: jag var så väluppfostrad och så duktig och så vig och så bra på balett och sjöng så bra och var så bra i skolan och så bra på engelska och senare så bra på att lära mig en massa andra språk, så bra på att rita och rida och dansa och tala fint, och så berest och så klok och så vettig och så social och så scensäker... the list goes on and on. Jag minns fortfarande hur liten jag plötsligt kände mig i trean i gymnasiet när matematiken blev för abstrakt och jag fick underkänt i första provet. Vilken ångest jag fick. Som gick över ganska fort, tack och lov, och till stor del tack vare att jag fick så lysande stödundervisning av min före detta högstadielärare. Men ja, detta med att acceptera att man ibland misslyckas och inte är bra på allt är något man bara lär sig genom denna typ av obehagliga upplevelser. Och hur viktigt är inte det?
Orsaken bakom dessa utsvävningar: jag är inget datorgeni. Jag behöver hjälp ibland. Och som tur finns hjälp till hands för min make är riktigt datorvan han. Om han inte skulle vara det så hade jag väl tvingats att skärpa mig, men sidu när man är lat också. Alltså, dataklumpig och lat.
Men här är grejen: jag behöver faktiskt inte vara duktig och supereffektiv på allt. Tadaa! Det är ok att ibland behöva hjälp, och jätteskönt att få det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar