En vecka senare: revansch

Okej, nu ska vi jämföra veckosluten mot varandra:

Fast nevermind. Slutsats: den här helgen vinner, ingen fråga om saken. I en stund av filosofisk tacksamhet sade jag något åt Johan i bastun igår kväll som sammanfattar det ganska bra (efter en underbar, underbar dag med förmiddagsstädning, Ikeabesök, lång eftermiddagsvila, blåbärspajbak och middag med ny succérätt): "det är skitdagarna som gör de sköna dagarna så sköna". 

Inget ljus utan mörker, ni vet.

Och det börjar verkligen kännas lite ljusare nu. Jag har inte kunnat skriva om allt här på bloggen, för jag har gått och burit på en trevlig liten hemlighet och alltihopa har liksom hängt samman. Men nu är världen (=fejan) underrättad: jag är gravid, i vecka fjorton. Fysiskt har den här graviditeten inte varit särskilt jobbig, men de tre första månaderna gick jag omkring och mådde psykiskt illa ganska ofta. Alltså helt enkelt, hormonerna plus hela det gångna årets krav och stress. En (för) lång och het sommar då ingenting hände, för lite motion och för lite kontakt med vänner. Resultat: inåtvänd och trött, kort stubin, ledsen och ensam, 

Men vet ni vad jag har gjort? Jag har träffat vänner. Jag har motionerat. Jag har börjat på en kubansk danskurs på arbis. Jag har bett om remiss till en psykolog via rådgivningen. Och nu känns det mycket, mycket, jetemycket bättre.

En bra start på lördagen (om man är tillräckligt pigg): morgon-TV och sedan morgondammsugning!

Efter Ikea.

Blåbärspaj med hemlagad vaniljsås. Seriöst, jag kunde ha ätit bara sås. Leila är bäst.

Efter bastun och pajen ritade vi ansikten och prickar. Det blev pappa, Julia, mamma, grannar och dagiskompisar.

Orättvis måndag morgon

Ibland, alltså ibland (=verkligen inte ofta) kan jag tycka att livet är lite orättvist. Jag försäkrar er, det händer bara när jag är extra trött och t.ex. inte har orkat tvätta håret på flera dagar och inte har en ledig dag i sikte på flera veckor och kläderna inte sitter som de ska och sen händer något annat ännu mer knäckande.

Eh, det började med att det blev veckoslut. Alltså av alla hemska saker som kan hända, right? Men nu avslöjar jag en ful spricka i vår annars så släta urbana fasad: veckosluten är allt som oftast jobbiga. Vi har helt enkelt sällan koll på hur man ska njuta av ett veckoslut. Jag vill göra en massa saker, eller sen vill jag inte göra ett dugg, beroende på hur trött jag är. J är konsekvent, han är alltid trött och vill inte göra något alls, nada de nada. Fröken vill göra allt på en gång OCH testa sina gränser. Win-win-win.

Just det här veckoslutet var vi båda trötta, men J hade socialt program hela lördagen så jag var ensam hemma med fröken Saltabrincavoltereta (ungefär Hoppaskuttakullerbytta, ni fattar poängen). Helt mysig dag men gud så trött jag var hela nästa dag. Och Johan var ännu tröttare. Myssöndag, plättstekning, ut och leka, lite städning kanske? Haha, forget it. Vi klarade oss till kvällen, och var bara jävligt trötta hela tiden.

Så imorse, klockan sex (hurraaa) kommer en hostande och snörvlande fröken Skutt till mamma och pappa och är sjuk. Ingen dagisdag idag. Bara att pussla våra jobbtidtabeller och trolla fram energi att hantera situationen nånstansifrån. Och då tyckte jag i några sekunder att livet var litelite orättvist.

Hur ser era veckoslut ut?

Kördirigering 101

Så kom den, dagen då jag för första gången stod framför Kulkuset, gav ton och satt igång. Och vet ni vad? De följde. Alltså den kören kan följa. Vilket betyder att jag verkligen måste dirigera. Om jag inte kände utmaningens omfattning tidigare så gör jag det definitivt nu. Och om jag någon trodde att det skulle räcka med att vifta och se glad ut hade denna någon klart Fel. Men detta är en bra känsla. Möjligheterna öppnar sig framför mig, och de är gränslösa. Plus, att just så här högt ska ribban ligga för mig just nu, utanför de bekväma "kan det här i sömnen"-ramarna. Jag har på känn att inlärningskurvan kommer att bli ganska brant. Jess, bring it on!

Ungefär nu, klockan tio på kvällen, börjar euforin avta och tröttheten göra sig påmind. Men har jag drömt...? Nej, jag har inte drömt det, det bara känns som en dröm. Jag steg faktiskt på riktigt upp klockan frikkin' 5:20 imorse. Jo mycket bra fråga. Varför? Suck. Ibland är det inte helt übersmidigast i världen att min käre farfar bara har mig som bilförsedd närstående som kan skjutsa honom till, säg, Loimaa sjukhus på en rutinoperation. Det är inte heller särskilt smidigt, snarare tvärtom helt asdumt, att en sådan rutinoperation ska utföras på ett sjukhus som ligger en timme bort från hans hemadress. För att inte tala om hur välplanerat det är att anmälningstiden är satt till 7.30 på morgonen på nämnda ställe. Bravo, beslutsfattare, bravo.

Nå nu har jag sett Loimaa. Sjukt spännande. Jag har försökt jobba också, men då sade hjärnan ifrån, den sa faktiskt så här: "Hej, din telefon fungerar inte heller utan att du laddar den då och då. Fattar du poängen? Jag behöver sömn!". Rätt har den ju. Mest synd var ändå att lilla käraste Julia, som har varit borta i fem dagar hos fammo och faffa, kom hem till en zombiemamma som just och just orkade laga murusås och makaroni förrän hon måste rusa iväg på körövning.

Liksom på tal om att vara mamma och göra uppoffringar för familjen. Not the proudest of moments. Men de närmaste tre dagarna ska vi bara mysa tillsammans efter dagis och jobb. När jag säger "mysa" menar jag förstås det mys som pågår med en treåring i trotsåldern: påminna-trotsa-hålla fast-trotsa hårdare-inte ge sig-skrika för full hals-skicka på timeout-myset. Jå. Bring that on, too. If you must.

Från yrboll till zen?

Ni vet känslan när man, bara som exempel, har en bamseöversättning framför sig, ännu inte har samlat ihop alla noter som behövs för den mycketmycket snart stundande terminstarten med kören, ännu inte har hunnit prissätta allt stuff som ska kuskas till loppis nästa dag och ännu inte kan utantill de stycken som ska genrepas samma kväll och framföras för publik följande kväll?

Mitt stundom lite stressiga liv, del 4351. Låter det weird att jag faktiskt väntar på nästa måndag?

Men gissa, alltså GISSA hur lättad och glad denna yrboll till planerare blev då svärföräldrarna frågade om de får ta barnbarnet med sig till Houtskär fram till måndag. Vladabam - plötsligt känns det helt okej. Vitsi vilka underbara svärisar jag har.

Men helt innerst inne sitter tant Besserwisser (alltså jag kan bli så led på henne) och skakar på huvudet och säger t-t-t med tungan. "När ska du sluta skapa stress åt dig själv, småbarnstiden är kort och flyktig och det gäller att frigöra tid, inte fylla den till bredden med allt möjligt." Hördu tant. Håll käft. Jag är en bra mamma och jag gör vägda uppoffringar hela tiden för att vara med familjen. Jag blir inte en bättre person eller bättre mamma av att bara leva för andra, och långsiktigt sett är det dessutom inte klokt eller rättvist för någon att leva så. Sådesså.

Vet ni däremot vad: jag skulle nog vara en bättre människa och bättre mamma om jag tog allting lite lugnare och lite positivare. Lite mera zen. Tror bestämt att den här hösten ska handla om just det.

Jag får börja med att slå upp zen i ordboken, har ingen aning om vad det betyder.

Mitt stundom förträffliga jobb

Tömning av faffas och fammos bostad, del 678: i förrgår bar faffa och jag ner det sista, alltså det absolut sista, och stuvade in det i vår bil. Nu ryms det inte en nål mer i vårt förråd, och samma gäller arbetsrummet och linneskrubben. Loppisförsäljningen börjar om en dryg vecka, tills dess ska jag på något sätt hinna fixa prislappar på flera kubikmeter stuff.

Men just nu är det inte det som står högst på schemat. Som bäst håller Trados på att starta och öppna regeringens proposition RP xxxxxx som jag ska ha klart översatt och kontrolläst på tisdag morgon. Jag förstår ingenting av texten, jag svär, ingenting. Det handlar om den finansiella marknaden, och banker, och överföring av tillgångar och ställande av säkerheter, men alla dessa saker heter något annat fancyschmancy som ingen annan (ingen annan än möjligtvis ekonomiexperter) har hört förut.

Det är idag detta ska öppna sig för mig, och det är så spännande att jag knappt kan bärga mig. Icke.

Avundsjuk på mig just nu? Nä, trodde inte det heller.

Regn och fjärilar i magen

Hej. Vi har en sensommarvecka med riktigt höstväder, piskande-smattrande regn, åska och kyligt. Alla suckar och klagar på regnet men myser kanske lite inombords ändå. Det gör åtminstone jag. Jag gillar omväxling. Sade jag gillar? Ursäkta mig, jag menade behöver.

För att illustrera min point: efter bara en vecka av översättningsjobb här hemma insåg jag att det inte går. Jag kan inte sitta hemma måndag till fredag och jobba, jag blir galen.* Snyftande tänker jag nu på den underbara studietiden som tog slut i våras... dagar fulla av inspirerande musik, nya projekt och lärdomar... hm. Fast vänta nu. Reality check?

Detta var alltså tiden då jag varje dag, i ur och skur, slängde mig på cykeln och flåsande trampade 7 km till konservatoriet där jag hade schemat fullt med lektioner och övningar, och alltid den tunga datorryggsäcken på ryggen för att inte en ledig minut skulle gå till spillo, jag måste ju översätta för att tjäna pengar för att leva, studiestöd kan man inte få om man är företagare. Sedan kvällarna upptagna av elevkonserter och körövningar, och nästa dag samma rumba igen, och alltid med ögat på klockan för att hinna hämta barnet från dagis när det var min tur. Var det underbart?

Jo. Jag är ärlig nu, det var en av de bästa tiderna i mitt liv. Det var himla jobbigt, rent av katastrofalt jobbigt emellanåt, men det var också alldeles, alldeles underbart. Och det tog mig dit jag ville: jag blev bättre sångare och bättre musiker.

Drömmar kan gå i uppfyllelse, bara man själv lite hjälper till. Under de senaste tio åren har jag vetat att jag förutom att sjunga också vill leda en kör någon dag. Samma vecka som jag tog slutexamen ringde telefonen. Det samtalet ledde till att jag i september, alltså om några veckor, börjar som kördirigent. Anställd och allt, med lön och allt. Och med en kör som - det här är det pirrigaste av allt - jag aldrig har hört förut live. Jag har hört ett klipp på Youtube, och beskrivningar av soundet, och någon enstaka kvartett, men på grund av sommarpausen har jag ännu inte hört kören live. Av körens historik, tidigare repertoar och dirigenter och framförallt av musiknämndens coola typer att bedöma verkar det dock rätt lovande. Hepp, där vaknade fjärilarna i magen.

*Ny plan: varannan dag hemma, varannan dag i stan. Träffa folk på lunch, gå i butiker (fast min ekonomiplaneringstabell ryter NEJ!) och sköta ärenden vid sidan om. Om-väx-ling.

Jag är vid liv

Alive and kickin', ifall ni var oroliga. Men det här bloggandet, det hör inte sommaren till. Blogglusten föredrar det urbana livet, om vi säger så. I samma stund båten tar iland på holmen blir det fullständigt ointressant att närma sig datorn överhuvudtaget, och om man gör det är det högst motvilligt och under det striktaste tvång.

Å, dessa långa somrar. De är ju ett helt annat liv, som en parallell dimension. Det är skönt, men det gör mig väldigt rastlös i längden. Saakeli, mission failed. Jag skulle ju slappna av. Men det gjorde jag ju, det gjorde jag verkligen! Jag slappnade av och levde i ögonblicket, iakttog löv och insekter och tittade inte på klockan. Lät i allra högsta grad bli att befatta mig med något som ens luktade "projekt", för sånt är lite farligt för människor som jag. Men dylikt klarar jag bara av i en vecka eller högst två.

Nu sitter jag på Café Sirius i hjärtat av Åbo, det finns människor och röster omkring mig, staden är obeskrivligt ljuvlig i sommarvärmen och jag fattar just nu hur mycket jag har saknat Åbo och vårt Åboliv. Nu är vi här igen!