Lessons in life

Fjärde dagen som singelmamma medan pappan är i Japan. Nu börjar det finnas liitelite tid att sitta i soffan i lugn och ro med min dator (my precious). Jag vet inte riktigt hur jag resonerade då jag trodde att jag skulle dö tristessdöden. Jag menar, jag nästan stressade över all den tristess som låg framför mig varje kväll efter att Sessan gått och lagt sig klockan sju. Fast sen laddade jag ner en massa TV-serier och det satte ju punkt slut på det problemet. Nytt problem: jag hinner ju inte titta på några frikkin' serier. Det är som om en armé av projekt har suttit bakom knutarna och väntat på att jag ska få lite tom tid så att de kan hoppa fram, alla på samma gång. Seriöst, igår efter några timmars shoppande (medan svärdjuren var hemma med Julia) var jag så slut att jag måste skippa bioplanerna. Let me repeat that: jag avstod från bio och biogodis och valde istället att cykla hem och sova.

Men före jag gick till sängs lovade jag mig själv dyrt och heligt två saker: att jag idag ska låta bli att greja med några projekt och låta bli att köpa något. Åh, ibland är jag smart!

En bildkavalkad på andra smarta beslut:

 

Att cykla till dagis. Frisk luft, motion, gratis transport och inga bilköer, för att nämna några fördelar. Win.

 

 Att äntligen beställa hem lite vettig lunchläsning. Som dessutom utgör en avdragbar kostnad. Muahahaa, win.

 Att ha kameran i köket så man hinner dokumentera avkomman i farmors famn, och samtidigt få bildbevis på hur hon har vuxit. Alltså avkomman, inte farmor.

Footage

Hej, fantastiska nyheter: jag är med USB-kabel igen! Alltså kan jag ladda upp foton igen från kameran. Här kommer några sneak peeks:

Hej eh - morsan, börjar det inte vara matdags?

Mamma fick chokladkaka, jag fick en babysked. Rättvist?

Så kan det gå

Medan J packade hela förmiddagen inför BD:s Japanturné hittade han en hopklämd sak i frackväskan som han hade köpt åt mig under fjolårets turné. Jag tänker inte avslöja mer än att det stod "Intimissimi" på asken. Ibland är livet nästan bättre än Sex and the City (amnesi eller inte).

Resten av dagen var tyvärr snarare som Supernanny Meets her Doom. Jag var helt "jee vi hittar på en massa lekar och går ut och har kul tillsammans i parken" och "jee vi äter och allt smakar jättegott". Julia var helt "jee jag har rumpan bar i fem minuter och passar på att bajsa medan jag kryper. Potties are for suckers".

Mamma

Efter att ha varit på dagis för första gången i över fyra timmar utan mamma eller pappa kommer dottern hem och har en massa att berätta. Vi leker på golvet, läser bok, leker med bollen, pekar på lampan och kramas mellan varven. Sen går vi till köket och jag sätter henne i matstolen. Ger henne en tomatklyfta medan jag värmer maten och fixar mjölken. Hon är vrålhungrig men orkar vänta ganska tålmodigt medan jag mäter upp fem vitamindroppar på skeden, och så tar hon skeden i munnen, och så är det äntligen dags för mat. In skyfflar jag sked efter sked med varm härlig mat. Lunchen på dagis gick inte så bra, hon åt nästan inget och nu är hon hungrig som en varg.

Allt går fint, men sedan påpekar jag att fingrarna inte ska stoppas i munnen medan man äter, och då brister det. Alla dagens spänningar och intryck väller upp i henne och hon stortjuter, gråter ur sitt lilla hjärtas djup. Jag sitter och väntar ut den första flodvågen, och så när hon lugnat ner sig lite hjälper jag henne sätta ord på känslorna: "vilken lång dag du har haft, du har varit hela dagen på dagis. Först med pappa, och sen med tant Lisa och de andra barnen, ni har lekt tillsammans och så har ni sovit, och sen kom pappa och så efter en stund kom ni hem till mamma..." och i den stunden vänder hon sitt rödgråtna ansikte mot mig, snörvlar till och bekräftar det där sista och viktigaste: "mamma". Och jag förstår. Jag fattar precis vad hon menar: hon har haft ledsamt efter mamma, mamma var inte där idag.

Detta var en obeskrivligt stor liten stund med mitt barn.

Prinsessor behöver också en egoboost

Jag tänker nappa på Hannas initiativ och skriva en lista över saker jag är stolt över, nu när jag är i behov av lite extra peppning. Tack för idén, Hanna!

Här följer tre saker som jag är nöjd över:

1. Jag kan inspirera andra människor.
2. Jag har en "can do"-attityd.
3. Jag kan sjunga på många olika sätt och de flesta låter jättebra.

Nu när egot är boostat är det dags att tråckla sig igenom några sidor till och sedan käka lunch och sova tupplur. Sen får vi se om jag orkar beta av på den oändliga "borde göras"-listan här i hemmet (rysningarna av igenkännande gick som en armé av myror över hela kroppen när jag läste det här) eller om jag istället väljer att sitta på balkongen med en kopp te och läsa Bo Bedre.

Smile, gorgeous. Come on.

Det är inte så hett att vara jag just nu. Tajt tidtabell, dotter som kräver mycket uppmärksamhet i och med dagisträning, äkta make som har lika tajt tidtabell och som dessutom snart sticker till Japan, en massa ogjorda saker som förblir ogjorda. Och värk i revbenen på köpet, ergo ingen yoga. Summa summarum är jag lite ur balans just nu. Det enda som känns bra är att jag tadaa! äntligen har inlett höstens sockerstrejk. Och må den vara länge och må jag plis rymmas i åtminstone hälften av mina byxor snart. Tur att man aldrig är riktigt nöjd med sin kropp, den är det perfekta micro management-projektet för en bättre självkänsla. Där, jag gav just ett exempel på min fantastiska förmåga att se det positiva i praktiskt taget allt.

Det är på grund av sådana här dagar som jag har "Smile, gorgeous" som hälsningstext i telefonen. Annars skulle jag inte le alls, och det är alltid bättre att ens försöka le. Ibland funkar det.

Ehm...

Okej, jag har ett erkännande: det är nog så att jag visst gjorde något som orsakade värken i revbenen. Detta något kallas för städ- och flyttoperation från landet, och det gjorde jag för ganska exakt en vecka sedan. Jag var bara så allmänt mörbultad att värken i revbenen gjorde sig ordentligt noterad först några dagar senare. Tur att man har en make som kommer ihåg allt som har hänt under den senaste veckan, typ så som normala människor gör. Jag känner mig som den där fisken med tre sekunders minnesspann i Finding Nemo.

Läkarvännen gissade att det handlar om en sträckt muskel. Jag gissar att jag kommer att käka ibuprofen i minst en vecka. Slutet gott, allting gott, ska ni se.

Aj ss...

Nu är jag officiellt på dåligt humör andra dagen i rad. Inte så där att det osar om huvudet, så illa är det inte, men jag är störd. Det som stör mig är en obestämd värk någonstans mitt i revbenen på vänster sida, och det faktum att värken inte har fattat att ge sig nu redan, fast jag har försökt vila*. Där har den suttit sedan i onsdags, och nu börjar tålamodet tryta. Ba vad vill den av mig? Ska jag sitta prick stilla i flera dagar, liksom? Vet den om att jag har en krypande, klängig krabat i huset?

Det som stör mig allra mest är att värken bara började utan att jag gjorde något. Här gick jag bara och levde mitt liv och så plötsligt out of the feckin' blue, aj WTF? Jag kallar det här o-rätt-vist.



*Yeah, right.

Åhå

Så kom veckoslutet. Min mobiltelefon klarade inte natten med en ynka stolpes laddning, utan den tuppade av nångång mellan elva och soluppgången. Följaktligen kom det inget alarm klockan sju, utan vi låg och sov eller halvsov till klockan åtta, och då steg vi upp bara därför att jag fick impulsen att titta på armbandsuret. Därmed har dottern sovit sin första trettontimmarsnatt, och jag frågar er: ska vi köra fjortontimmarsexperimentet imorgon?

Nå nej, det ska vi nog inte. If it works, don't fix it och allt det där.

Alltså om det är någon som undrar varför vi stiger upp klockan sju på en lördag så är svaret att vi har hållit fasta sovrutiner sedan Julia var fem månader gammal, och hon sover som en liten klocka. De långa sovmorgnarna hägrar någonstans långt in i framtiden. Fast jag är egentligen ingen sovmorgonmänniska, så för mig har har det inte varit någon enorm uppoffring. Om ni frågar J är tonen måhända inte lika käck.

Nya vindar får börja blåsa nu

MåsteVill ge livstecken på bloggen, det händer så många sjukt spännande saker hela tiden. Alltså kolla här, idag har jag till exempel:

1. Lagat köttgryta åt Julia.
2. Lagat fisk- och quinoagryta åt Julia.
3. Matat Julia.
4. Varit till butiken med Julia.
5. Hängt tvätt.
6. Läst, lekt, gosat och bytt blöja.
7. Sopat köksgolvet. Tre gånger.
8. Skrapat ihop fyra arbetstimmar.

Kan någon snälla berätta för mig hur alla punkter utom den sista skiljer sig från mammaledighet?

Ibland suger det att vara den som har ett flexibelt jobb. Men: sörj inte, räddningen är nära: imorgon börjar dotterns mjukstart på dagis. Dagis. Dagis är mitt nya favoritord.

Sånt här sysslar vi med

Låt mig försöka beskriva min dag:

Den började med att jag försökte inviga min mamma i ashtangayogans mysterier, med ganska blygsam framgång. Lugna puckar - sedan jag började lyssna på typ New Kids on the Block i slutet av 80-talet visste jag att vi inte alltid kommer att gilla samma saker, hon och jag. Nu vet vi åtminstone att yoga är min grej och pilates hennes grej (som hon dessutom är jättebra på).

Kring lunch förorsakade jag en mindre familjekris genom att nästan lova bort mig till en körkeikka i Esbo imorgon. Som tur tog jag mitt onekligen svårfångade förnuft till fånga och avböjde i sista sekund. Crisis averted, freden återvände till riket och allt var väl.

Några timmar senare surrade vi över till släktingarna på andra sidan viken och åt en massa god mat, snarvlade en hel del och skrattade medan prinsessan Julia skrek och var på uselt humör. Jag tror faktiskt att jag aldrig har sett mitt barn skrika så där mycket tidigare. Jag vet inte vad som är gulligare - när hon är på soligt humör eller när hon skriker för full hals och tycker att allt är skit.

Slutligen, efter att mitt trötta barn äntligen hade krupit till kojs, åkte pappa och jag ut med snurran och vittjade det nät han hade inhandlat samma morgon i hopp om abborfiléer. Ack, inga abborrar fick vi. Ingen annan fisk heller - det satt en braxen i nätet men den slank tillbaka i sjön i misstag. Nätet hade dessutom trasslat till sig riktigt ordentligt och pappa fick yttra ganska många svordomar innan vi fick allt ombord. Saldot blev lite sjögräs, en brun pinne och ett trasigt nät. Jag konstaterade för mig själv att fiske med nät inte är pappas grej. Må det komma mera gädda med kastspö då, det finns nog smör att steka i.

Nu sitter karln och tittar på OS. Jag ska strax skära några skivor skärgårdslimpa som han har bakat idag, breda på lite(mycket) smör och slå mig ner och försöka intressera mig för idrott fram till läggdags.

Att sån var min dag. Hoppas ni har haft en bra dag ni med. Hej tå.

Om hur man tänjer på sommartiden

Eftersom sommaren tycks tro att den är förbi passar jag på att påminna den om att vi ännu är i Houtskär en vecka till, ergo NEJ sommaren är minsann inte förbi. Jag var och doppade mig i havet i morse och allt.

OS varvat med Will Ferrell

Hhhnnnggghhhh... pust. Det var nära ögat. Det här tänkte nästan bli ett inlägg om städning men som tur lyckades jag stoppa det i tid.

Istället blir det här ett OS-inlägg. Sport, på min blogg. Häftigt, va?

Eller nåja, sport och sport. Det handlar faktiskt om en superviktig men inte alls sportig del av de olympiska spelen, nämligen prisutdelningarna. De är så himla långtråkiga. Vi har alltså tittat på diverse simtävlingar och det känns ju som om de simmar i tre minuter och sedan pousar för kamerorna med sina medaljer i trettio. Fett spännande för oss tittare. Efter de två första prisutdelningarna har man hunnit stirra färdigt på funktionärernas bisarra Star Trek-aktiga uniformer så det enda som återstår är att faktiskt följa med det som händer, och det som händer är: inget. Det är så man börjar tycka synd om den stackars TV-kommentatorn som måste sitta där och hitta på nya saker att säga i minut efter minut, efter pinsam minut.


Eller så byter man kanal, zapp. Vi tittade just på en av de bästa filmerna någonsin, Stranger than fiction. Visst har ni sett den? Se den!

Besök är bästa ursäkten att städa

Vi är hemma i stan i några dagar med anledning av en kort keikka på slottet och mina föräldrars ankomst på fredag, och arma dagar, alltså armafeckingdagar vad här är råddigt. Snacka om skönt att komma hem - not. Jag höll på att få spader igår, som annars också var en ganska tung dag, då Julia sov dåligt och var gnällig och trött efter den långa resan in till stan. Men skam den som ger sig. Idag har jag hunnit städa balkongen, så nu kan vi åtminstone sitta där och smutta på något lämpligt medan vi blickar ut över parken på fredag kväll. Vardagsrummet blir följande prioritet eftersom föräldraskapet ska sova där, och som tur ser det nästan okej ut redan. Värre är det med arbetsrummet-släsh-barnkammaren. Jag väljer att fästa blicken i golvet när jag går in hit för att inte få ont i huvudet. Just nu sitter jag här och jobbar, och är oändligt tacksam för att min arbetsstation är placerad mot väggen.

Som spanjorerna säger, hasta aquí hemos llegado, hit har vi kommit - men nu räcker det. För som vi finlandssvenskar säger: nu perkele.