Så kom veckoslutet. Min mobiltelefon klarade inte natten med en ynka stolpes laddning, utan den tuppade av nångång mellan elva och soluppgången. Följaktligen kom det inget alarm klockan sju, utan vi låg och sov eller halvsov till klockan åtta, och då steg vi upp bara därför att jag fick impulsen att titta på armbandsuret. Därmed har dottern sovit sin första trettontimmarsnatt, och jag frågar er: ska vi köra fjortontimmarsexperimentet imorgon?
Nå nej, det ska vi nog inte. If it works, don't fix it och allt det där.
Alltså om det är någon som undrar varför vi stiger upp klockan sju på en lördag så är svaret att vi har hållit fasta sovrutiner sedan Julia var fem månader gammal, och hon sover som en liten klocka. De långa sovmorgnarna hägrar någonstans långt in i framtiden. Fast jag är egentligen ingen sovmorgonmänniska, så för mig har har det inte varit någon enorm uppoffring. Om ni frågar J är tonen måhända inte lika käck.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar