hemma bra men hemhemma bäst

Om några timmar är denna underbara semester i Torrevieja slut och Sessan och jag påbörjar vår odyssé av tre flygresor med slutdestination Åbo. När jag lämnar Torrrevieja, mitt andra hem, känns det alltid lite overkligt att jag egentligen bor i ett land uppe i kalla Norden. Är det inte här jag bor, de här gatorna jag korsar varje dag, det här språket jag talar i butiken? Det är så märkligt. En ganska stor bit av min identitet finns här. Åren går, men den finns alltid kvar när jag kommer tillbaka hit.

 Alltså det känns lite konstigt och himla fint att få ha någonting kvar på det här sättet.

Fast nu är jag redo att åka hem, alltså hem. Imorgon vaknar Sessan i egen säng och undrar "wtf?". Då säger jag: "estamos en casa, corazón".

Heja!

Snart är det dags att lägga Sessan och sova förmiddag och ta ett yogapass ute på balkongen. Shit, I could really get used to this.

Där sitter hjärteklimpen mellan mormors ben på golvet, nästan utan stöd, och tuggar på en träslev. Klagar lite emellanåt, det gör ont i munnen, ajajaj. Den tredje tanden har alldeles nyss spruckit fram och det kliar och känns ömt och obehagligt. Trots det lyckas hon vara på gott humör största delen av tiden. Mat får hon i sig också. Då hon inte äter eller sover tränar hon ihärdigt på att tala, krypa, rulla, lyfta upp sig, hålla balansen, greppa olika föremål, flytta föremål från ena handen till den andra, vända föremål åt olika håll i handen och inte minst på att göra något av dessa saker eller alltihopa samtidigt. Emellanåt bara sprattlar hon vilt med armar och ben för att det känns kul. Och skrattar högt bara hon får minsta lilla anledning till det. Och tränar vidare. Phew. Jag är min dotters största fans.

och...

Tillägg till föregående "allt är fett bra just nu"-inlägg:

Jag tror bestämt att jag har lyckats göra mig av med pikilite preggohull under vistelsen här. DEN känslan.

int så tokot hede

Det skulle vara fascinerande att vara lillsessa en dag. Eller om jag fick ens fem minuter i min dotters huvud skulle jag nog bli mycket klokare, och duktigare på att vara mamma. Så fungerar det ändå inte, och det är tur det. Jag menar vem vill nu att ens morsa ska kunna läsa ens tankar? Just det. Oerhört fascinerande skulle det vara, alltnog.

Vissa saker kan man ju gissa sig till. Som t.ex. att Sessan tror att vi bor här i Torrevieja nu. Vi har ju varit här i en evighet. Pappa, han finns i datorn. Åh, varje gång jag tänker den tanken är det något som kramar om mitt hjärta så det gör lite ont. Men hörni, vi har återseendets glädje att se fram emot om några dagar.

Och vet ni förresten vad? Jag är helt frisk, helt fullkomligt frisk. Alltså inte ett dugg förkyld, så som jag var de senaste två gångerna vi var här hos los abuelos. Ingen hosta, inget snor, ingen huvudvärk, ingen heshet, INGENTING. Fatta. Vad. Skönt. Jag har varit ute i solen och yogat och promenerat och suttit ute på café med Julia och varit ute med vänner och läst ute på balkongen och NJUTIT AV ATT VARA FRISK. Imorgon blir det Ruta de la Tapa med kompisgänget igen. Life could be worse.

Kristider

Rapport: allt bra här i Torrevieja. Kan jag säga nu. De två senaste dagarna har varit lite, ska vi säga krävande för oss tjejer - alltså Sessan, Sessans mormor och jag. Skrik och grymma svordomar vid lunch, mera skrik och ännu grymmare svordomar till middag, däremellan mammasjuka av det värre slaget och allmän känkkäränkkä. Djiisös. För en som hade vant sig vid att avkomman nästan alltid var på soligt eller ännu soligare humör var det här nog en prövning. Håhh. Så idag blev det andra tag - tidig start på måltiderna och extra mycket närhet, mycket lek tillsammans och så vidare.


På tal om bananer, i England skulle vi ta ett ordentligt tregenerationersfoto men vi glömde. Tur att pappa fotade flitigt, för han lyckades ta ett sådant nästan i misstag:

Prinsessan Heidi, Sessan Julia, lillkusinen Inara och mormor-farmor Anka.

tick tock

Jag har inte använt armbandsur på många år men nu har jag åter en klocka på handleden. Det blir liksom lite jobbigt att ständigt fiska fram telefonen för att kolla vad klockan är och när Sessan ska sova eller äta. Är det nu så noga, kan man fråga sig. Vad vet jag, jag har aldrig gjort det här förr. Själv fungerar jag bäst med fasta rutiner och dottern tycks inte må illa av det heller, tvärtom. Så alltså: klocka är inne igen.

Hemma i spegelbyrån hade jag en gammal klocka som behövde nytt batteri, och en ännu äldre klocka som inte heller gick och som är ganska fin och gammaldags, så jag tog dem med hit till Torrevieja för att få båda åtgärdade under semestern. Igår promenerade vi i centrum med mamma och Sessan och stack in oss på en lokal institution, Relojería Pascual. En liten klockaffär som har funnits på samma ställe hur länge som helst och som inte säljer något annat än klockor. Jag visade båda klockorna och frågade om han kunde byta batterierna och när han kunde ha dem färdiga. Han tog en hastig titt på den äldre klockan och sade genast "den här är hundra år gammal, så den behöver inget batteri. Du vrider upp den bara varje dag".* Sen satte han sig på sin stol bakom disken, satt luppen i ena ögat, tog fram verktygen, öppnade klockan och visade urverket för mig medan han berättade allt möjligt intressant och nyttigt. Klockan behövde också en ny rem så han hittade en sådan och monterade på den. Sen bytte han batteri på min andra klocka, och på pappas Suunto som jag också hade med mig, allt medan vi väntade. Hela besöket tog kanske femton minuter och jag betalade en tjuga. Jag blir på så himla gott humör av sånt här.

 *Jee. Alltså e man blond, eller e man inte blond?

la globetrotteuse

Livet på resande fot, hörni. Det har sina för- och nackdelar. Till de senare hör den för alla säkerligen bekanta åkomman packningsångest, och när man reser med en sex månader gammal Sessa blir den inte mindre, kan jag förtälja. Lyckas man med att packa med La Princesita samt allt vad hon behöver i två olika klimatzoner plus hämtmutor plus lite eget stuff OCH så att man lyckas hålla allt inom viktrestriktionerna, ingen obetydlig bedrift, så står man sen åtminstone där i säkerhetskontrollen på Stansted och skäms medan en typ med latexhandskar på händerna fiskar ut flaska efter tub efter burk med gods som borde ha åkt med i den lilla halvlitersziplocpåsen. Aj jo, det var hennes vitamindroppar... aj shit, det var käsidesin... jo äsch, det var salvan... och så vidare.

Men sirni jag är inte en som hänger upp sig på triviala negativiteter, eller om man så föredrar negativa trivialiteter, inte. Jag älskar att resa. Skulle jag inte ha föräldrar och bror i fjärran länder så skulle jag kanske resa lite mindre, eller ha lite mer variation i resmålen, men resa skulle jag. Som det nu är besöker jag Spanien två gånger om året, och nog är det skönt när det går så enkelt och smidigt att bo hos mor och far. Nu har dessutom den engelska landsbygden kommit med i ekvationen sedan brorsan med familj flyttade dit i somras. Det blir knappast lika täta besök dit, men alltid då och då.

Fördelarna med att resa: where do I begin? Ta till exempel:

Att få lägga ner sin dotter på mjukt gräs i Hyde Park.

 Att få posera framför femtusen år gamla stenar!

 Att smaka på exotiska drycker. J gillar Irn Bru. Jag gillar att fota J när han dricker Irn Bru.

oh noes

Ordentligt, informativt, underhållande och bildförsett inlägg om våra globetrotterier kommer snart. Just nu har jag bara detta på hjärtat:

Buhuuu jag missar Inför Eurovisionen! Tur att det finns reprissändningar, hårdskivor som spelar in och äkta makar med bra fingermotorik.

Say what?

Imorgon bär det av mot nya äventyr i landet där man fortfarande betalar med pund och gärna ska säga "please" och "sorry" så ofta som möjligt. Några dagar senare åker Sessan och jag tillsammans med los abuelos till landet där ordet "mañana" används rätt så ofta, dock för det mesta helt utan sarkasm.

Men hörni, nu är det något alldeles ofattbart som har hänt. Jag står och krafsar mig i huvudet och känner mig lite yr, faktiskt. Fattar ingenting, liksom.

För hur i hela friden är det möjligt att jag har lyckats packa så att jag bara har ett par skor med på hela resan?

Nej, säger mamma

Shite. Min dotter har upptäckt två saker: att hon kan bita mor i bröstvårtan, och att det är SKOJ. Jag säger till med allvarlig min, hon skrattar som en riktig lurifax. So this is it, peeps. Smekmånaden är förbi. Här och nu börjar livet som uppfostrare. Jag visste att det skulle komma men jag visste inte hur det skulle kännas. Det känns vuxet värre att inse att man i typ arton år framöver är The Voice of No.

Klick

Vi är i Åbo igen, klockan är 21.40 och jag har just laddat upp helgens foton från kameran och min nya telefon, som tar avsevärt bättre bilder än den gamla. Några favoriter:

Svärfar och den äkta mannen bränner gräs. Jag läser om Cayetana, hertiginnan av Alba och äter påskägg. Och dricker te.

Julia, motorfreak. Med Suomimössa på hjässan. Urbra.

Sköna påskhelg

Ute på Houtskär igen. Denna ostyrigt vackra ö där allt har sin egen rytm.

I fjol firade vi påsk med mamma och pappa i Torrevieja, och solen sken i ganska många dagar och då var det ljuvligt varmt. Inte hett, bara varmt. Skönt. Behagligt. Ni ser säkert vart det här är på väg. Jag älskar att komma ut till Houtskär i alla årstider för det är just årstiderna som syns så tydligt här ute i den yttre skärgården. Varje månad har sin egen karaktär, sina egna färger, sin egen luft. Det är bara så vackert här att man rent av tvingas att stanna upp. Andas. Men det är bara några veckor om året som man kan säga att det är varmt, resten av året är det kyligt, kallt eller ännu kallare. You can't hav'em all.

Fast nåjo, det blev helt varmt och skönt här i det röda huset med vita knutar ute på udden, visst. Sen när vi hade skruvat upp batterierna. Svärmor och svärfar tycker att tolv plusgrader inomhus är behagligt. Ni gissar säkert vad jag tycker.

Ju tidigare man börjar...

Vår dotter har deltagit i sin tredje körövning idag. Jag väljer att skriva 'deltagit' eftersom hon under största delen av övningen stämde in i sången, för det mesta med läppvibration. Helt perfekt läppvibration dessutom, mycket bättre än vad mamma kan. Hög underhållningsfaktor, som ni säkert gissar. Inte helt lätt att hålla mungiporna i styr när man mitt i ett känsligt pianissimo plötsligt hör 'brrrrrr!' från småsmå läppar.

...zzuumm! säger dagarna

Blogg, va e de?

Alltså höööh, jag FATTAR inte. Hej bloggande mammor, hur bär ni er åt för att hinna blogga? Jag måste, MÅSTE bli bättre på det här för jag älskar ju att blogga.

Och på tal om det, i vår serie Hur blev det nu så här? så har jag preliminärt tackat ja till ett översättningsjobb i maj. Det var liksom för bra för att vara sant: en intressant hemsida, lagom utmanande och furstligt med tid. Och pengar, förstås. Helt välkommet för en som nuförtiden lever på under tusenlappen per månad. Fast nej, pengarna är bara ett bonus, jag klarar mig ju och hade nog tänkt vara ledig hela föräldraledigheten ut. Det bara kändes som en jättevälkommen omväxling, särskilt nu när Sessan sover sina (för det mesta) klockrena tupplurar och jag har en gnutta frihet.

Hej förresten, vi hade ju kalas nu i helgen. Oj, vad kul det var att ordna kalas! Jag önskar dock att vi hade ett lite större vardagsrum så jag kunde bjuda precis alla jag verkligen vill bjuda och inte måsta lämna bort folk. Jag menar sånt suger, på allvar.

 Sessan gör kalasdebut. Här med gammelfastrarna och gufar.

 De här överraskande bekväma godingarna gjorde också sin kalasdebut. Det var först när de flesta hade gått hem som fötterna ville sträcka på sig.