Home sweet... no wait, ROME, sweet Rome.

Så, jag är hemma och har klarat av måndag med äran i behåll. Eller nejnej hörni - jag har faktiskt klarat måndagen galant. Gått på föreläsning, lyckats analysera en sonat nästan helt rätt, handlat, lagat köttfärslimpa och rotsaker i ugnen, umgåtts med dottern och satt på en tvättmaskin. Det  kallar jag att klara måndagen galant, no?

Och nu sitter jag här och skriver blogg efter en veckas uppehåll, dessutom. Ba finns det ingen ände på min förträfflighet? Äsch också, jag som hatar att skryta. Muahahaha.

Men jag har faktiskt lite writer's block - inte för att jag inte vet vad jag ska skriva om, utan för att jag inte vet var jag ska börja. En hel veckas upplevelser i Rom, bellissima Roma, vill ut. Ay de mí.

En utsikt:

Aventinokullen med sina vackra hus och urgamla träd. Att ha den här vackra utsikten att vakna till varje morgon gjorde mig både rofylld och rastlös - det var som om Rom sade: "vad väntar du på?"

Det regnar också i Rom, men att gå i regnet i Rom är så inte samma sak som att gå i regnet i Runosbacken.  Det regnade lite grann på måndag, resten av veckan var idel solsken och värme.

Första restaurangen jag åt på i Trastevere heter Augusto och serverar superenkel men god mat. Jag åt lamm, och det var två bitar lamm på en tallrik, med ben och allt. Jag knäppte den här bilden för att påminna mig om flickan som hade suttit och ritat på pappersbordduken medan familjen (italienare) satt och åt lunch. När de skulle gå fick hon bråttom att riva loss sin fina teckning som hon sedan vek slarvigt ihop och tog med sig ut.

Kameran och jag på promenad. Jag missade "det gyllene ögonblicket" då hunden kom och hälsade på de här kvinnorna, bilden är tagen strax efteråt.

Söndag i Trastevere

Jag är i Rom. Det doftar regn. Andra dofter jag har känt idag är pizza, mandel, kaffe, läder och cigarettrök, för att nämna några. Jag är i Rom! Jag sitter uppe på rummet och genom spjälorna i de fördragna fönsterluckorna hör jag bussar, vespor och spårvagnar susa förbi nere på gatan.

Jag bor i ett stort höghus invid huvudleden i stadsdelen Trastevere, i ett B&B i en av de två stora lägenheterna på fjärde våningen. Det är rent och riktigt hemtrevligt, sängen är bekväm och bröderna som äger stället är trevliga och hjälpsamma. Den ene av dem, Edoardo, klarade t.o.m. av att fixa problemet med internetanslutningen på min dator som inte ville koppla till deras WLAN (krypande panik), och det gjorde han fast gränssnittet är på svenska. Det här är den officiella versionen. Den inofficiella är att jag föreslog att han skulle lägga till nätverket manuellt såsom Camsan föreslog när det inte fungerade hos dem, och så matade han in uppgifterna. Men åh, det fungerade! Av bara lättnaden att inte måsta vara utan internet på rummet i en hel vecka (flääämt) prisade jag honom både till månen och tillbaka. På italienska, naturalmente. Vi talar bara italienska fast de kan bra engelska bägge två. För vem behöver engelska i Italien? Det man inte kan säga visar man med kroppsspråket - och kaching! så lär man sig ett nytt ord på köpet. Works every time.

Frukostrummet

Utsikten från rummet imorse, under en kort regnskur. När det inte regnar ser man de historiska delarna av Rom lite bättre. Jag har sån tur som bor högt uppe och inte har utsikt mot en vägg.

.

Efter att ha hittat fram och checkat in igår tog jag en första promenad i kvarteren nära boendet.

Jag hann inte längre än till närmaste busshållplats förrän jag tvingades stanna upp och fatta  att jag verkligen är i Rom. 

Hitåt drogs jag av det välbekanta ljudet av familjer och lekande barn.

Mandelbiscotti, mmm.

Medan jag insuper Rom i all dess härlighet har min kappsäck bestämt sig för att dra ut på egna äventyr. Den har tydligen varit så listig och flink med att verkställa detta beslut att ingen har hittat den än. Nåväl - shopping på flygbolagets bekostnad är något jag nog tror att jag kan leva med.

en scen från Östra Helsingfors

Det är lördagkväll i Botby. Tre kompisar sitter i vardagsrumssofforna hos en fjärde kompis och tuggar på oliver medan de, från höger till vänster: läser husis, läser Skriva, bloggar. I skenet av rispapperslampor och levande ljus. I köket lagas det mat, sonen på ca 8 månader väntar på gröt i matstolen. Ute är det mörkt, inne är det myyysigt.

Hon som bloggar tar ett befriat andetag och tänker "det här är livet".

Tack för den här övningshelgen, Exaudio, ni är bäst! Ni, alltså vi. Åh, vad skönt att kunna sjunga igen, ååååh att kunna ta toner med sin fortfarande hesa röst och stämma in sig i klangen, yeeessss. Att inte kunna sjunga är, handen på hjärtat, för jävligt.

Tack, jag – för att jag bokade läkartid på den privata sidan när jag inte fick några tider hos den kommunala hälsovården och för att jag har tagit alla de mediciner jag fick recept på. Antibiotika, kortison och lungsprej. Tack, mamma för att du påpekade att jag ska uppsöka läkare och få recept på något "döeffektivt".  För imorgon...

... är jag i Rom!

hostan, rösten, den lediga tiden

Håh, det blir nog bra till slut. Jag har vilat som om jag fick betalt för det, och det ger resultat. Frågan är bara, när det där utlovade "till slut" kommer att infalla helt exakt. Är det redan imorgon, eller dröjer det till nästa vecka? Det är liksom en väsentlig skillnad med tanke på helgens program. Jag får inte uttryckt i ord hur frustrerande det är att jag har varit jättefrisk och rösten har varit i fin form alla andra tider utom när jag verkligen behöver den. Jag som alltid har känselsprötena i högsta beredskap att upptäcka sånt som stör min livsergonomi funderar: vad försöker kroppen säga mig nu då? Men vet ni, jag tror faktiskt att den här gången får jag ge mig och konstatera att det här är dagisbarnets föräldrars lott de första månaderna. Det skulle vara konstigt om vi båda var helt friska hela tiden.

Tur i otur är att jag har det lite lättare på jobbfronten den här veckan. Det blir mycket slötid här hemma som jag bl.a. tillbringar med att laga ett fotoalbum om Julias första år. Det här med ett ettårsalbum känns som något stort. Jag har ett jättefint fotoalbum om mitt första år som är en av mina dyrbaraste skatter, och hela den tid jag har längtat efter att få barn har det där fotoalbumet varit något som jag vet att jag också vill ge mitt barn. Nu sitter jag här och gör det, inte på samma sätt som min mamma gjorde i tiden med pappersfoton och lim utan med ett program som man laddar ner från webben. Det färdiga albumet kommer på posten, med anonyma svarta pärmar i konstgjort skinn som jag kanske klär om med något fint. Där, nu hände det igen. Undrar om jag hela livet kommer att stanna upp ibland och förstå på nytt att jag är mamma.

Det kunde vara värre, men hellre lite bättre

Efter den här helgen kunde man nog konstatera att planer är helt onödiga, det blir ändå något helt annat. Var det inte den fiktive hundraåringen Allan Karlsson som sade att det brukar bli som det blir, eller något ditåt? Oj så rätt han har.

Det är ju så att ett enligt den allmänna sociala konventionen mycket viktigt datum närmar sig med stormsteg. Just det, vi har snart en ettåring i huset. Vi hade tänkt att vi skulle fira det nu i helgen eftersom det av flera anledningar inte passar nästa helg då den riktiga dagen är. Planen var att ha släktkaffedoria hos festföremålets gammelfarbror med familj som bor behändigt nära oss och har större vardagsrum. Jag skickade inbjudningar på Muminkort och införskaffade en nätt liten klänning med passande kofta. Jag bläddrade i kokböcker. Sista spiken i kistan var väl när jag handlade tårt- och kakingredienser för över femtio euro.

Det var då alla bobborna beslöt sig för att komma samman och ha party i först min dotters och sedan min kropp. Kört, ajöss, gonatt och släck efter dig, tack för oss. Bara att ringa runt och beklaga. Sjukt pinsamt och beklagligt. Nästa möjliga datum är om tre veckor, tur att det ens är inom samma månad som den "riktiga" dagen.

Nu är busfröet piggt och krytt men icke jag, jag är hostig och trött och urled på att vila och kurera mig. Den verkar vara av den segare sorten, den här hostan. Iiik, alla Hitchcocks Psychovioliner kan inte beskriva känslan av att vara sjuk några dagar före man först ska på viktig övningshelg och sedan på viktig semester som man har gått och väntat på i över ett halvt år. Jag säger bara att NEJ! Nejnejnej. Vilavilavila. Intestressaintestressa. Åh faaan.

Bättre veckan

En av livets sanningar, varsågoda: det måste bli sämre först, sen kan det bli bättre. Jag är väl medveten om att det inte låter så elegant eller insiktsfullt att säga det på det där sättet, men there you go, uttryckt i äkta Heidi-stil. Någon annan kanske skulle säga "det kan inte bli bättre förrän det blir sämre". Våtevö.

Förra veckan var då vecka Sämre. Under vecka Sämre var jag trött hela tiden, kände mig oinspirerad och lättirriterad och började ifrågasätta vad jag håller på med.

Den här veckan är (hittills) vecka Bättre med solklar marginal. Vecka Bättre har börjat med att jag har infört ledighetstvång alla hemmakvällar. Inget jobb, inga läxor. Det jag inte hinner med under dagen får bara bli ogjort. Om det blir mycket ogjort betyder det att jag måste se över tidsanvändningen mellan klockan åtta och klockan fyra, inte offra kvällsvilan eller tiden med mitt barn. Uuuuh vilken känsla! Effing drottningen av livskontroll, YEAH.


Igår hade vi en underbar, underbar stund i köket med Julia. Jag höll henne i famnen medan jag plockade ur matvaror ur butikskassen och så plötsligt fanns det ett skräp som skulle slängas bort, och det blev till en vild dans och upp-och-ner-lek som alltid började med ordet skräp, på spanska basura med mjukt b som låter som v). Prova bara, det är helt hejdlöst roligt att säga vaasSUra-vasSUra-vasSUra-vasSUra! med skarpa ss. Hehe. Åh, känslan av att ha fångat stunden var stark.

ett helt år

Vårt barn fyller ett år om knappa två veckor. Mitt i värsta dagis-jobb-studier-kör-höstyrsel har detta manifesterat sig på två sätt:

1) Vi har sorterat och valt ut ett helt års babykläder som vi vill spara till nästa barn. Det blev "bara" så här mycket kläder. Tacka vet jag vakuumpåsar.

Jag har en olustig känsla av att vi kom lätt undan i år...

2) Vi har påbörjat det kolossala projektet att gå igenom årets alla bebisbilder och välja ut ungefär hundra till ett ettårsalbum. O jämmer vilken massa bilder. Jag blir helt matt. Men kolla, hur liten hon har varit:

Och KOLLA hur stor hon är nu!

Sottapotta, you say? Well I see your sottapotta and raise you a klott över hela golvet.