Efter den här helgen kunde man nog konstatera att planer är helt onödiga, det blir ändå något helt annat. Var det inte den fiktive hundraåringen Allan Karlsson som sade att det brukar bli som det blir, eller något ditåt? Oj så rätt han har.
Det är ju så att ett enligt den allmänna sociala konventionen mycket viktigt datum närmar sig med stormsteg. Just det, vi har snart en ettåring i huset. Vi hade tänkt att vi skulle fira det nu i helgen eftersom det av flera anledningar inte passar nästa helg då den riktiga dagen är. Planen var att ha släktkaffedoria hos festföremålets gammelfarbror med familj som bor behändigt nära oss och har större vardagsrum. Jag skickade inbjudningar på Muminkort och införskaffade en nätt liten klänning med passande kofta. Jag bläddrade i kokböcker. Sista spiken i kistan var väl när jag handlade tårt- och kakingredienser för över femtio euro.
Det var då alla bobborna beslöt sig för att komma samman och ha party i först min dotters och sedan min kropp. Kört, ajöss, gonatt och släck efter dig, tack för oss. Bara att ringa runt och beklaga. Sjukt pinsamt och beklagligt. Nästa möjliga datum är om tre veckor, tur att det ens är inom samma månad som den "riktiga" dagen.
Nu är busfröet piggt och krytt men icke jag, jag är hostig och trött och urled på att vila och kurera mig. Den verkar vara av den segare sorten, den här hostan. Iiik, alla Hitchcocks Psychovioliner kan inte beskriva känslan av att vara sjuk några dagar före man först ska på viktig övningshelg och sedan på viktig semester som man har gått och väntat på i över ett halvt år. Jag säger bara att NEJ! Nejnejnej. Vilavilavila. Intestressaintestressa. Åh faaan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar