Håh, det blir nog bra till slut. Jag har vilat som om jag fick betalt för det, och det ger resultat. Frågan är bara, när det där utlovade "till slut" kommer att infalla helt exakt. Är det redan imorgon, eller dröjer det till nästa vecka? Det är liksom en väsentlig skillnad med tanke på helgens program. Jag får inte uttryckt i ord hur frustrerande det är att jag har varit jättefrisk och rösten har varit i fin form alla andra tider utom när jag verkligen behöver den. Jag som alltid har känselsprötena i högsta beredskap att upptäcka sånt som stör min livsergonomi funderar: vad försöker kroppen säga mig nu då? Men vet ni, jag tror faktiskt att den här gången får jag ge mig och konstatera att det här är dagisbarnets föräldrars lott de första månaderna. Det skulle vara konstigt om vi båda var helt friska hela tiden.
Tur i otur är att jag har det lite lättare på jobbfronten den här veckan. Det blir mycket slötid här hemma som jag bl.a. tillbringar med att laga ett fotoalbum om Julias första år. Det här med ett ettårsalbum känns som något stort. Jag har ett jättefint fotoalbum om mitt första år som är en av mina dyrbaraste skatter, och hela den tid jag har längtat efter att få barn har det där fotoalbumet varit något som jag vet att jag också vill ge mitt barn. Nu sitter jag här och gör det, inte på samma sätt som min mamma gjorde i tiden med pappersfoton och lim utan med ett program som man laddar ner från webben. Det färdiga albumet kommer på posten, med anonyma svarta pärmar i konstgjort skinn som jag kanske klär om med något fint. Där, nu hände det igen. Undrar om jag hela livet kommer att stanna upp ibland och förstå på nytt att jag är mamma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar