Prinsessan har blivit stor nu

Näe, den här veckan asså. Massor med jobb, massor med skoluppgifter och examensprestationer på kommande, konsert på torsdag, hemmet ännu nerpackat till största del, och så ska man ta sig till och från dagis och till och från jobbet och till och från konsis och till och från butiken... och vara superkoncentrerad och effektiv precis hela tiden. Nej nu. Stopp!

Sedan jag har blivit vuxen har jag mer och mer börjat lita på att jag faktiskt duger fast jag flyttar deadlines lite framåt och resonerar med den ena och andra instansen om varför saker och ting inte kan presteras till hundra procent just nu. Och nu är det sannerligen hög tid att göra just det.

Eller först lunch och frisk luft. Sen allt annat.

Håh.

Superhjältarna

Vet ni jag var nog hemskt orättvis mot svärmor och svärfar nyss (se förförra inlägget). Dessa människor, de är nämligen helt formidabelt hjälpsamma. Ärligt talat vet jag inte hur det hela hade gått utan dem. Eller jo, jag vet nog: inte helt smidigt och kanske till och med åt skogen. Låt mig illustrera:

Flyttdag. Hemmet är nerpackat i lådor och Ikea-kassar, det står en lastbil nere utanför vår dörr och i bostaden surrar det av folk som frågar efter instruktioner och bär ner grejer för brinnande livet, som om de tävlade på TV. Det har utlovats smörgåsar till flyttgänget, de ska bredas och plastas in. Jag är egentligen sjuk och borde ligga raklång och vila. Låter med andra ord Johan chefa över bärandet, jag fixar smörgåsarna. Men Julia då? Inga problem, henne har svärmor tagit hand om. De är ute på gården tillsammans och flickan får lunch där ute också, allt okej.

Jag har bestämt att alla mattor ska ges en omgång med piskan före de lyfts in i flyttbilen. Inget gammalt damm med till det nya hemmet, liksom. Jag säger det högt några gånger, men alla är ju upptagna med att bära. Till sist hör jag piskljud från gården och mycket riktigt – där står svärfar och piskar mattor i nästan en timme. Mattorna blir rena och jättefina, och jag blir jätteglad.

Bara några timmar senare är den gamla bostaden tömd och hela lasset har burits in i den nya. Men nu är alla svimfärdiga av allt kånkande och hungriga som vargar, det måste fixas lunch! Heej lugna puckar, svärmor har redan fixat det. Och vad är denna doft... ? Jo, det finns en plåt med bullar i ugnen. Och ser man på, svärfar har monterat ihop köksbordet så vi inte behöver äta på golvet. Efter soppan, till vilket det serveras karelska piroger och rågbröd plus två sorters pålägg, förflyttar vi oss till vardagsrummet (där svärfar redan igår monterade ihop matbordet), och pustar ut med kaffe och bulla plus en sagolik hallonrulltårta som svärmor har bakat. När resten av gänget har stuckit, mätta och belåtna, ordnar dagens två superhjältar hastigt och lustigt in det nödvändigaste i köksskåpen så att golvet blir tomt från lådor. Sen skålar vi med skumpa som svärmor köpte med sig från båten. Den råkar vara min favorit, Freixenet Cordón Rosado Brut.

Nästa dag: vi får sova ut medan svärpappisarna ger Julia frukost och underhåller henne. När vi har stigit upp går svärmor ut med flickebarnet så det finns tid för en kopp te i allsköns ro i köket, och sen sticker alla utom jag och lilltösen iväg till gamla bostaden för att städa och tömma det sista ur några garderober och ur förrådet. Eeeh alltså say what? Efter alla gårdagens fysiska påfrestningar orkar dessa snart sextioåringar åka och städa? Fast det strikt taget inte ens är så bråttom med den saken. Vid det här läget har min beundran för dem nått stratosfären och är på god väg ut i yttre rymden.

Såna svärföräldrar har jag, peeps. Los súpersuegros. Och om en yttepytteliten del av mig måhända känner sig lite överkörd ibland, så är det lika oviktigt som en fluglort mot den tacksamhet jag känner för all hjälp vi får och alltid har fått. Det är nog så att jag rent av dyrkar dem lite just nu.

Touchdown

Hej från nästan Katrinedal. Alltså det skulle vara så fint att bo bara några hundra meter längre västerut, så kunde vi säga att vi bor i Katrinedal, det låter så fint. Men vi bor alltså i Harittu. Det låter också helt... Nja. Höm. Lite som Runosbacken, sitter inte riktigt i munnen. Ha-rit-tu, det låter som harakka och ett mycket fult finskt ord tillsammans. Hehehe, och eftersom jag är lite vrickad i huvudet efter min språknörd till far så sitter jag nu och tänker ut vad motsvarande namn skulle bli på svenska. Om harakka är skata... så bor vi i Skatitta. Hahahaha neeej jag är för lustig nu...

Slap. Okej, seriös töntvarning. Pust.

Innerst inne är jag antagligen lit frustrerad över att vara så jädrans krasslig att jag bara orkar sitta på soffan och gosa med paddan fast det finns tolvmiljonertusensjuhundra lådor att packa upp. Men åhå. Kyll se siitä.

Goodbye

Sista natten här. Känns så konstigt. Men det som känns ännu konstigare är att det är svärmor och svärfar som får sova första natten i det nya hemmet, alltså den här natten. De har tagit med sig ett matbord med tillhörande stolar, två madrasser och halva köksutrstningen i släpkärran. Inte så att de inte skulle rymmas hit, utan de är bara så nyfikna (och så är det ju onekligen lite luftigare att vistas i rum där det ekar).

Alltså det är något som stör mig nu. Ha, jag vet exakt vad det är: någon inkräktar på mitt nya revir. Men det är ju bra att det nya hemmet redan känns som ett revir, får man väl resonera.

Härregud imorgon flyttar vi härifrån. Hej då.

Midnattssamtal med herr Filbunke

Den här veckan är jag Prinsessan Otålig. Otålig på att få få inreda mitt nya hem, främst. Igår efter läggdags hade vi en lång diskussion med Johan som började med att jag sade något om att hinna sätta upp fönsterhyllor före vi flyttar in, så vi kan ha ljus och växter på dem. Om vi då utgår ifrån att min karl, som med van hand åtar sig allehanda husliga sysslor varje dag, ändå kanske upplever det en smula ansträngande att prata heminredning, så kan ni gissa vilken framgång mitt förslag hade vid midnatts tysta stund, i raklång ställning och med ena örat mot kudden. Så här efteråt sett var tajmingen kanske inte den bästa möjliga, nej.

Jag fick dock löfte om att han sätter upp fönsterhyllor sen när vi har fått möblerna på plats och kollat att det finns gott om plats och ser bra ut. Vilket låter mycket vettigare än min plan att lägga till ett ytterligare stressmoment till den här smockfulla flyttveckan. Ba hur tänker jag ibland?

En vecka kvar i Runosbacken

Hej från Hemmet i lådor. Bruna Fazerlådor är det nya svarta, bara så ni vet.

Men alltså fatta, alla våra saker ska på riktigt lyftas in i en flyttbil och kuskas till vårt nya hem om exakt en vecka. Märks det att jag kanske inte riktigt har fattat det här med vad flytt innebär, förrän nu? Visst har jag flyttat förut, måhåånga gånger dessutom. Men det är så länge sen.

Idag har vi i princip packat ihop arbetsrummet. Julia tyckte det var sskitkul.

Annat stuff jag har grejat med idag:

Min fina planritning för planering av möbleringen med postitlappar, helt i skala.

Hurra

Okej, nu har det löst sig på riktigt: Julia har fått en familjedagvårdsplats från och med hösten, på rimligt avstånd från vår nya adress. Hos en dagmamma med superbra rykte och som lät jättetrevlig i telefon. Jag. Svävar.
.

Det blir bra

Hej, har jag berättat att jag har en ny Nokia Lumia 820? En rröd Lumia? Jee? Men kan ni fatta att den ännu ligger prydligt kvar i sin låda med plasthöljet på eftersom jag inte har tid att börja pilla på den? Det är pa-te-tiskt.

Nåjo, nåjo. Det råder ingen brist på saker att se fram emot här. Överstökad flytt, nytt hem, vappkalas, tid att pilla på telefon, und so weiter und so weiter.

Har jag berättat att vi inte längre äger den bostad vi bor i? Och att vi inte ännu har skrivit på och blivit ägare till den bostad vi ska flytta in i? Tekniskt sett är vi alltså hemlösa.

Men hörni, har jag berättat att den där chilenska familjen som bor här i Runosbacken och som är så trevliga, har jag berättat att mannen jobbar i renoveringsbranschen och att han har lovat göra om behövliga ytor i vår nya bostad till ett facilt kompispris? Yeeeei! Och att vi tycks få helt bra med kånkhjälp?

För att sammanfatta: det håller på att lösa sig.

Med ögonen i kors

Hej jag är vid liv. Med nöd och näppe. Låt mig sammanfatta: packande + flyttförberedelser + jobb + studier + familj + keikkor + sjuk karl = jättesynd om mig.

Tack mamma, för mitt österbottniska blod. Här gäller det att vara både flitig och envis, just så där som österbottningar är (?)

Bra jag, för att jag började packa typ genast och inte först idag. För idag orkar jag ingenting mer. Heja jag som insåg att det kommer sådana här dagar.

Tack alla som uppmuntrar och ger stöd. Ni är mitt ljus i tunneln.

Nu är det inte så synd om mig längre. Tack, bloggen.

Birthday girl

Ay madre vi är inne i packningstunneln nu. Ilon kautta, ilon kautta, ilon kautta... detta är mitt nya mantra som jag har fått av en ung och klok studiekompis på konservatoriet. Det fungerar häpnadsväckande bra hörni, det här med ilon kautta. Inte så att det skulle vara ett universellt botemedel mot flyttpanikångesttrötthetfrustrationutmattningleda, men det lilla mantrat har varit mig till stor hjälp ändå. Till att börja med har det hjälpt mig komma igång med att gå igenom alla våra trettioelvatusen miljoner ägodelar. Herrejestanes vilka impulser jag får att bli minimalist och ha typ en tom lägenhet med typ tre stolar och en klocka som enda möblemang. Sen föreställer jag mig hur klockan tickar i den ekande tomma lägenheten och kommer fort över den impulsen.

Mitt i packningstunneln fick jag förresten fira födelsedag, och det var otroligt skönt. Vi lyxade till frukosten med fattiga riddare (sylt och grädde till, of course), sen fick jag ha en stund för mig själv medan Johan gick ut med Julia, och efter middagsvilan åkte Julia och jag till stan och tog en härlig söndagspromenad längs åstranden med finaste tata Hanna och tata Jonna. I tell you, det här var livselixiret som räddade min vecka. Jag mår inte bra av tunnlar och social isolering, nejnejnej. Dagen avrundades med en Charlotte russe som definitivt inte gick som i Strömsö, och deffinitivt inte som när mamma lagar den. Den döptes om till Charlotte suspekt. Charlottesuspekten var förvånansvärt god för att vara så suspekt.

Systemkameran har ätit upp alla fina bilder från igår... vilka bestod av några bilder på de fattiga riddarna och några fina bilder från åstranden. Men här, ett par bra foton spottade den ur sig:

La charlotte très suspekte blev blålila av drottningsylten, och för lös och våt, och för platt, och för blålila.  Mais à la prochaîne...

Idag har vi lagat pizza. Omigod, nam!