Superhjältarna

Vet ni jag var nog hemskt orättvis mot svärmor och svärfar nyss (se förförra inlägget). Dessa människor, de är nämligen helt formidabelt hjälpsamma. Ärligt talat vet jag inte hur det hela hade gått utan dem. Eller jo, jag vet nog: inte helt smidigt och kanske till och med åt skogen. Låt mig illustrera:

Flyttdag. Hemmet är nerpackat i lådor och Ikea-kassar, det står en lastbil nere utanför vår dörr och i bostaden surrar det av folk som frågar efter instruktioner och bär ner grejer för brinnande livet, som om de tävlade på TV. Det har utlovats smörgåsar till flyttgänget, de ska bredas och plastas in. Jag är egentligen sjuk och borde ligga raklång och vila. Låter med andra ord Johan chefa över bärandet, jag fixar smörgåsarna. Men Julia då? Inga problem, henne har svärmor tagit hand om. De är ute på gården tillsammans och flickan får lunch där ute också, allt okej.

Jag har bestämt att alla mattor ska ges en omgång med piskan före de lyfts in i flyttbilen. Inget gammalt damm med till det nya hemmet, liksom. Jag säger det högt några gånger, men alla är ju upptagna med att bära. Till sist hör jag piskljud från gården och mycket riktigt – där står svärfar och piskar mattor i nästan en timme. Mattorna blir rena och jättefina, och jag blir jätteglad.

Bara några timmar senare är den gamla bostaden tömd och hela lasset har burits in i den nya. Men nu är alla svimfärdiga av allt kånkande och hungriga som vargar, det måste fixas lunch! Heej lugna puckar, svärmor har redan fixat det. Och vad är denna doft... ? Jo, det finns en plåt med bullar i ugnen. Och ser man på, svärfar har monterat ihop köksbordet så vi inte behöver äta på golvet. Efter soppan, till vilket det serveras karelska piroger och rågbröd plus två sorters pålägg, förflyttar vi oss till vardagsrummet (där svärfar redan igår monterade ihop matbordet), och pustar ut med kaffe och bulla plus en sagolik hallonrulltårta som svärmor har bakat. När resten av gänget har stuckit, mätta och belåtna, ordnar dagens två superhjältar hastigt och lustigt in det nödvändigaste i köksskåpen så att golvet blir tomt från lådor. Sen skålar vi med skumpa som svärmor köpte med sig från båten. Den råkar vara min favorit, Freixenet Cordón Rosado Brut.

Nästa dag: vi får sova ut medan svärpappisarna ger Julia frukost och underhåller henne. När vi har stigit upp går svärmor ut med flickebarnet så det finns tid för en kopp te i allsköns ro i köket, och sen sticker alla utom jag och lilltösen iväg till gamla bostaden för att städa och tömma det sista ur några garderober och ur förrådet. Eeeh alltså say what? Efter alla gårdagens fysiska påfrestningar orkar dessa snart sextioåringar åka och städa? Fast det strikt taget inte ens är så bråttom med den saken. Vid det här läget har min beundran för dem nått stratosfären och är på god väg ut i yttre rymden.

Såna svärföräldrar har jag, peeps. Los súpersuegros. Och om en yttepytteliten del av mig måhända känner sig lite överkörd ibland, så är det lika oviktigt som en fluglort mot den tacksamhet jag känner för all hjälp vi får och alltid har fått. Det är nog så att jag rent av dyrkar dem lite just nu.