Hej jag är vid liv. Med nöd och näppe. Låt mig sammanfatta: packande + flyttförberedelser + jobb + studier + familj + keikkor + sjuk karl = jättesynd om mig.
Tack mamma, för mitt österbottniska blod. Här gäller det att vara både flitig och envis, just så där som österbottningar är (?)
Bra jag, för att jag började packa typ genast och inte först idag. För idag orkar jag ingenting mer. Heja jag som insåg att det kommer sådana här dagar.
Tack alla som uppmuntrar och ger stöd. Ni är mitt ljus i tunneln.
Nu är det inte så synd om mig längre. Tack, bloggen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar