Flytten

Så man har gått i alla dessa år och drömt om en radhuslägenhet. Eh, äsch... Omstart. Så jag har gått i alla dessa år och drömt om en radhuslägenhet. En sån där med en liten bakgård där man kan ha en sittgrupp och kanske till och med lite blomsterplanteringar. Inget våldsamt stort, men med två badrum och egen bastu och sånt, helst på två plan.

Nå guess what?

Vi har sålt vår bostad, för det första. Relativt smärtfritt gick det också. Och så har vi lagt in anbud på en radhuslägenhet i Harittu, och fått den, för det andra. En just precis sådan som jag beskrev ovan.

Och nu hörni, nu följer det intressanta. There's nämligen a catch. Vår köpare är en riktig håsapetter som vill flytta in bumsgenast, så vi har flytt om tre och en halv vecka. Tack snälla universum, tack för att radhuslägenheten är inflyttningsklar typ genast.

Så nu packas det prylar i lådor så det står härliga till. Pust.

Joyeuses pâ(ck)ques på er alla!

Kiva

Saker som är kiva just nu:

Vårsolen! Snart är det hejdå mössa. Yipeee!

Att jag fick skjuts med Bitte från dagis imorse, och en trevlig pratstund på köpet. Fina Bitte.

Att jag hade lunchdejt med Johan på Svenska klubben och att det hade stekta abborfiléer. Mmmumsfilibabba.

Att jag ikväll åter får uppleva en kort stunds bliss i Skarpis (Skarpskyttekapellet) med Camerata. Dessa passionsandaktskeikkor är jättetrevliga. Före detta sångläraren Ulla var och lyssnade i måndags och var helt hänförd: "ni låter som en röst, en andning, en tanke... det måste vara roligt?" Ja, det kan man säga.


Men mest av allt så är det kiva att allt håller på att ordna sig. Det är jätte, jättespännande förstår ni! Vad är det hon riktigt talar om? tänker alla nu. Jag kan bara säga att fortsättning följer. Snart, jag lovar!

Glad påsk

Det är påsk! VA??!! När hann det bli påsk? Seriöst.

Glad påsk, alla! Ät myky choklad*.

Balansen är så gott som tillbaka och det är sjukt bra för vi lever i helt hyssespännande tider just nu. Mer kan jag inte berätta förrän jag vet mera själv.

*Jag upphör aldrig att vara road över det här märkliga nordiska fenomenet att det ska käkas godis och bulla "för att det är Runebergsdag, fastlagstisdag, påsk, valborg, midsommar..." Det finns alltid ett litet semi-tvång, liksom.

Balansgången

Det gäller att hålla balansen med svansen, brukar Johan säga.

Just nu önskar jag att jag hade en svans, för det här med att hålla balansen är helt asigt svårt ibland. Särskilt när det är showtime. Igår var jag på konservatoriet klockan halv åtta på morgon och så hade vi full genomgång av showen klockan åtta. Klockan tio hade vi föreställning för skolbarn, och därefter lite mera övning. Klockan fem var det dags för maskering och påsättning av lösögonfransar, och klockan sex var det show. Idag känner jag minsann av att jag har dragit en show med nio kostymbyten och ett galet hoppigt dansnummer tre gånger igår.

Och medan mina rejält yngre artistkollegor sannolikt ännu ligger och sussar sött i sina sköna sängar har jag, som alla dagar, stigit upp klockan sju, klätt på dottern, vinkat av henne och pappan, druckit morgonte med bok och öppnat datorn. Idag är en ganska lyxig dag i övrigt, för jag behöver inte duscha och klä på mig förrän efter lunch. Före det ska jag översätta två sidor och redigera en annan text. Sen ska jag på övning i två timmar med Camerata Aboensis, och sen till konsis där vi kör showen en sista gång, klockan sex.

Sen tänker jag tillåta mig själv att vara trött i några dagar.

Balans does not live here at the moment.

Bu

Hej. Den här lördagen har varit en hemmadag med en sjuk karl, ett mycket piggt barn och just så mycket energi att jag har hållit ihop. Ish. Halva dagen har gått åt till att vältra mig i självömkan, så som det går när något man sett fram emot i flera månader plötsligt blir omöjligt. Life. Men nu, efter bastu och några skratt vid köksbordet, är det helt bra igen. Jag saknar mina vänner, bara.

Imorgon kör vi genrep, och på tisdag och onsdag blir det show!

Fredag morgon

Jag har finfrulle med mig själv vid salutorget! Finfrullen består av en kopp te och en bit tårta som jag fick gratis som maistiainen (smakbit), och utsikten är den här:

Var sitter jag? 

Karln är sjuk och ligger hemma och vilar (vilar = spelar något random strategispel på datorn. Åtminstone ligger han stilla och gör något han tycker om att göra).

Jag har lämnat av Julia på dagis och ska strax ta mig till konservatoriet. Mitt barn, har jag konstaterat om och om igen, hon kan det här med att flörta. Bara att småle och vinka lite med handen (handryggen nästan utåt, flexa med fingrarna), och that's it. Alla är sålda. En av dagistanterna sade "du är nog gullig du, Julia". Hehe. Bara ett och ett halvt år gammal, och hela omvärlden lindad runt lillfingret.

Jag är halvt på allvar orolig för att hon blir så bortskämd att hon blir helt omöjlig. Därför är jag ganska sträng med henne när hon bråkar eller är olydig, fast jag försöker vara det på ett vänligt sätt. Ibland lyckas jag inte så bra. Fast jag surar aldrig, det håller jag hårt fast vid. Så fort situationen lugnat ner sig får hon uppmuntran och glada miner som vanligt (Snälla, snälla, må jag ge henne all den kärlek och alla de gränser hon behöver!).

Life is a merry-go-round

Det här livet som musiker och musikstuderande består av projekt, på projekt, på projekt.

Just nu försöker jag administrera min tid bäst jag kan så att jag har plats i kalendern för, bland annat: den tid det tar att skriva en presentationstext som producent för Florakörens nya skiva som jag givetvis tycker att alla ska köpa minst tre exemplar av och ge åt vänner och släktingar för den är helt jättebra (och fatta, jag är skivproducent. Det låter helt sanslöst coolt), på tre språk; all övningstid som går åt till scenshowen "Kun sanat eivät riitä - Suomalaisen musiikin historia alle tunnissa" som konservatoriets elever gör med finansiering från Utbildningsstyrelsen till Barnens musikfestspel (vilket innebär att vi har en regissör, kostymer och maskering samt personliga assistenter med alla klädombyten. Även det känns oerhört coolt); den övningstid som går åt till Camerata Aboensis kommande projekt, bl.a. medverkan under passionsandakterna i domkyrkan, all övningstid som går åt till att lära mig den franska liedrepertoaren plus några andra grejer, all övningstid som går åt till att träna piano och komp och vokalteknik... och så finns det uppgifter som aldrig blir gjorda. Och allt det här ska jag göra då jag inte jobbar, är på lektion eller är med familjen.*

Ja, detta är mitt liv, och jag älskar det.

Sigynsalen på mitt andra hem Åbo konservatorium, där vi tränar musikshow

Hemhemma äter vi russin.

*Nämnde jag att jag också skriver blogg?

En award (va e de?)

Jag är helt upp och ner nu. Julia har någon riktig elak flunsa på gång och nattningen idag var som ur en skräckfilm. Mest för att vi inte visste vad farao vi gjorde. Huj, så det känns illa när ungen bara skriker hysteriskt och man har inte minsta lilla aning om vad man borde göra. Efteråt tog det en lååång stund vid köksbordet före vi blev normala igen.

En distraktion är mer än välkommen just nu. Min kusin Christa har skickat en award men fem frågor åt mig. De är jätteknepiga! Men va urbra att tvingas tänka efter lite, det är så sällan jag tar mig tid att göra det nuförtiden. Tack, fina Christa!

1. Finns det något som du var övertygad om för tio år sedan som du inte är så säker på i dag?

Let's see, för tio år sedan var jag tjugofyra år gammal. Hmmm. Jag är inte riktigt typen som är övertygad om någonting, förutom det faktum att jag inte vet tillräckligt för att vara övertygad om någonting. Så var det nog för tio år sedan också. Eller... nej nej nejjj nu vet jag! Hahahaaa... Okej. Jag var stålhårt övertygad om att jag aldrig blir en av de där hatade småbarnsföräldrarna som inte ids uppfostra sina ungar ordentligt. Alla mammor med: Muahaha. Det tog minsann inte länge att komma över den "övertygelsen" sedan jag blev mamma. Numera har jag förstått att det kräver en hel del energi att hålla tillvaron ihop med små barn, och den förälder som lyckas hålla fast vid alla sina uppfostringsprinciper hela tiden finns inte.

2. Vart vill du resa och varför?

Spanien, så ofta det går. Därför att en del av mig andas där. Därför att mina föräldrar, Julias mommo och moffa, bor där. Därför att jag älskar det landet. Vart annanstans vill jag resa då? Jaaa - Jag vill inte resa till Novosibirsk eller något annat ställe vars namn slutar på rsk. Resten av världen. 

3. Vilken fritidssysselsättning skulle du välja (om du fick) för ditt barn?

Den frågan var lätt som en plätt: musik! Musik, musik,  musik. Och dans, och musik. Sa ja ren musik?

4. Vad är den snabbaste maträtt du kan tillreda som samtidigt ligger på fem-i-topp i smak?

Mammas kyckling sambal oelek. Man tager valfritt kött, täcker det med crème fraîche och rör i lämplig mängd krossad chili (sambal oelek) och ett stänk citronsaft, och så kör man det i mikron tills det är färdigt. Kokar ris till, eller hackar en sallad.

5. Har du varit tvungen att avstå från något som är väldigt för dig? Vad?

Oh my dear, all the time. Just nu avstår jag från att vara med i en kör som har blivit väldigt viktig för mig, om än bara fram till hösten. Därefter kommer jag antagligen att måsta avstå från att vara med i en annan kör som har varit urviktig för mig. Eh jo, jag är lite körberoende.

Nåjo, det är egentligen småpotatis. Kanske svaret inte är så enkelt. Jag har nämligen bara en gång upplevt känslan att verkligen måsta avstå från något superviktigt, och det var när mamma och pappa fällde bomben att vi flyttar till Spanien. Då var jag elva år gammal, och hade klasskompisar, bästisar, balett och en kille jag var kär i. Det dröjde dock inte länge förrän jag började se fram emot äventyret att flytta till den magiska Södern. Jag lyckades liksom vända det till något positivt, eller jag valde att fokusera på det positiva. Och så har det varit sedan dess. Fast egentligen, om jag är riktigt ärlig, så har jag inte ställts framför några riktigt svåra val så länge jag har levt. Livet har mer eller mindre gått på räls så här långt. Gud så tacksam jag är över det.

Nu gör jag en fulis och skickar inte awarden vidare. Eller kanske jag gör det imorgon. And on that cliffhanger... 

Helt perus

Det. Är. Så HIMLA svårt att hinna skriva blogg nuförtiden. Jag upprepar tyst för mig själv: "studerande morsa som jobbar, jobbande morsa som studerar..." Men det här med tålamod, det är liksom inte min grej alla gånger, fast jag tränar hårt. Suuu-ck, så jag tränar.

Idag sitter jag på bibban sedan klockan fyra och jobbar, för Julia har feber och vi har turats om med Johan att ta hand om henne så den andra hinner få något gjort. Blev klar för fem minuter sedan. Måste. Få. Blogga.

Jee, nu blir det lösryckta franska streck för hela slanten. Ready - aim - fire:

– Jag har haft det ganska bra. Låter urtrist, va? Men som studerande och jobbande småbarnsmorsa har jag lärt mig att det inte är helt normalt att allting känns bra och skönt och i balans. Med "ganska bra" menar jag sådana helt vanliga saker som att vi alla har varit friska, att jag har orkat vara inspirerad av det jag gör, att jag har känt att jag går framåt, att vi har haft gott om familjetid, att jag har cyklat och rört på mig, träffat vänner, känt mig uppskattad... ni vet, allt har varit helt perusbra. Så jag har njutit allt vad jag hinner och förberett mig på att något jobbigt ska hända förr eller senare. Som man gör. Och idag hände det: Julia vaknade med feber. Jag vet inte om jag ska sucka av lättnad eller förtvivlan.

– Jag har nyligen sjungit fyra sånger av Robert Schumann på en elevkonsert och fått betyget "proffsigt". Oujea! Härnäst sysslar vi med franska tonsättare och jag är helt galet ivrig. Ah oui, comme j'aime chanter!

Dessutom hittade jag den här smaragdgröna klänningen med empirekänsla för 35 euro, och den passade helt perfekt för konserten. 

– Julia säger "leche", "salsa", "sol" och "agua" på spanska. Hon börjar på allvar använda ord, och jag är så fascinerad och glad och dessutom lite nervös, för jag känner hela tiden att jag borde ge henne mera, prata med henne mera, ge henne ett rikare språk, använda fler uttryck, sjunga fler sånger, säga fler ramsor... tills jag kommer på mig själv och konstaterar att nu ska jag lugna ner mig.

– Och nu tänker jag cykla hem till de mina, äta något och titta på några avsnitt av Lost med Johan. Ja förresten, just det! Vi har äntligen hittat en ny TV-serie som vi båda gillar! TV-serier for evööö.