Min dag

På Café Art med dator. Senast detta hände var antagligen ganska exakt för ett år sen, när jag var gravid men ännu jobbade och studerade. Känns som ett annat Åbo och en annan Heidi. Ett annat sekel. Och som igår, helt som igår.

Av någon outgrundlig anledning var det just det här jag ville göra på min efterlängtade lyxiga lediga ensamdag. Svärmor skulle få spader ("Lähtekää uimaan!" "Lähtekää Ruissaloon iltakävelylle!" "Lähtekää Caribiaan!" "Otatte eväät mukaan!").

Jag är i himlen. Jag sitter ensam med min dator och mina tankar på ett av stans trevligaste caféer och har ännu många timmar av anonym ensamhet framför mig. Jag ska ta en rask promenad längs åstranden och sen får dagens loppisäventyr börja. Mellan nio och elva satt jag på bibban och översatte några sidor, sen åt jag jättegod tonfiskpasta till lunch medan jag läste hela fyra kapitel på en ny bok, The Stranger's Child av Alan Hollinghurst. Den är så bra att jag nästan överväger att skippa loppisen. Oh no, not gonna happen.

Karln har lovat fixa en mumsig middag inspirerad av en rätt som vi såg på Jamie Oliver igår. Sen tänker jag föreslå att vi tittar på min alla tiders favoritfilm Overboard med Goldie Hawn och Kurt Russell. Fast vi kan också surfa i soffan.

Feelgoodtillstånd återställt

Hörni det är bra igen. Inte bara okej, utan bra. Uuuurskönt! Here's why:

- Imorse steg jag upp kvart över sex och gjorde ett yogapass. Bra jag.

- Jag är på diet. Äntligen. Min diet går ut på att äta sånt som jag och min mage mår bra av i längden. Som en pimpad sockerstrejk. Den har pågått i en och en halv dag och hållit lika länge.

- Jag har betalat en brådskande räkning och skickat iväg två fakturor.

- Jag har justerat Sessans sovschema efter en observationsperiod och nu fungerar det igen.

- Vi har varit till Impivaara och plaskat i barnbassängen. Det var en jätte, jättegod idé.


Upp och ner går det, som ni ser. Konstigt skulle det väl vara om det inte gjorde det. Som min goda kompis Hanna skrev i kommentarfältet till föregående inlägg, det får kännas pissigt ibland. Jag undertecknar. Man uppskattar liksom extra mycket sen när det känns bra.

OCH: det kommer semifinal två i Eurovisionen och det finns grönsaker och dipp. Revi siitä!

I tunneln

Jag har haft tunnelvision på sistone. Ni vet, tunnelvision? När man är helt slutkörd och all mental energi går till att utföra, utföra, utföra. Vilket gör att man blir bara mer slutkörd. Och så känner man sig helt ensam med allt det man ska utföra, man får den där känslan av att allt fullkomligt skiter sig om man inte själv har koll hela tiden, och till sist så tappar man all proportionskänsla och tycker att det är katastrof när karln i huset ("han som inte har koll") inte verkar stressa lika mycket som en själv. Man blir hur bitter som helst och visar det vid minsta tillfälle, fast man egentligen bara vill ha en kram och några tröstande ord. Hur många känner igen sig så här långt? Tunnelvision. Kunde klara mig utan. Tur att det känns bättre igen. Ish.

Falsa alarma, dvs. falskt alarm

Det är en massa magabobbor i farten och man blir ju helt paranoid till sist. Som igår när jag körde in mot Åbo från skärin och plötsligt fick en konstig känsla i magen. "Nej!" tänkte jag, "får se om jag spyr på nästa färja". Men nej, det var ingen magabobba utan bara hunger. Mycket enklare att lösa. På nästa färja satt jag alltså i bilen och drack ur en literskartong med ekologisk surmjölk medan jag nynnade med i låtarna på Billy Joels första skiva Cold Spring Harbor från 1971. Kunde inte riktigt bestämma mig för om jag var coolast i universum eller den största fjanten på färjan, men frisk var jag hur som helst.

Marie går på gym, jag...

Vi är i Houtskär alla tre. Hela familjen tillsammans för första gången sedan minns inte hur länge tillbaka, äntligen. Så gissa vad jag gör idag? Jo, om en dryg halvtimme tar jag bilen och mina Billy Joel-skivor och kör ensam till Åbo för att träffa två underbara vänner och sen banda med Key Ensemble. Sen kör jag tillbaka hit, samma kväll. Sammanlagt fem timmar i bil, ensam. This is where Billy comes in the picture. Åh, så jag behöver det här egentligen. Egen tid, sen vänner, sen musik, sen mera egen tid. Åh, så jag tänker sjunga med skiva efter skiva i bilen. Kan allt utantill. Not kidding. Om ni inte visste hurpass stort fans jag är av Billy Joel så vet ni det nu. Bye!

Hördu bloggen, nu har jag en fråga

Jag förbannar mitt korta minne och mitt i allmänhet goda lynne. De innebär att de små svårigheter, jävligheter och rakt ut sagt kakkigheter jag har klarat av på egen hand den gångna veckan och i synnerhet idag, och som jag inte har kunnat prata om med J eftersom han bara har kommit hem och sova, de kommer att ha försvunnit ur min hjärna när jag äntligen ser honom ordentligt imorgon. Det enda jag kommer att kunna säga är att det har känts himla jobbigt. Han kommer att titta på mig med medkänsla och ett stort frågetecken i ögonen. Han ba "Varför, vad är det som har känts jobbigt?" Och ja ba "En hel massa saker. En massa, alltså ba den ena saken efter den andra och det blir för mycket till sist. Som att... jo alltså till exempel det här med (någon sak som egentligen inte var så jobbig men som kändes jobbig då den inträffade samtidigt med allt annat jobbigt som jag inte längre minns)." Och så låter det som om jag gör en elefant av en mus då jag bara nämner EN jobbig sak. Shit. SKIT. Borde jag liksom skriva upp alla jobbiga saker och bli ännu surare, eller är det bättre att bara glömma och gå vidare?

Livets mening

Hej, bloggen.

Okej, jag har förlåtit dig nu för att du åt upp mitt fina inlägg. En vecka i skamvrån är mer än nog. Dessutom har jag saknat dig varje dag. Det finns så många saker att berätta, stora och små. Som att jag har tillbringat halva lördagen och lite av söndagen i glamourös prinsessekipering och känt mig förträffligt vacker trots min numera något mulliga lekamen*. Och att resten av söndagen var en av de skönaste på länge trots nästan obefintlig nattsömn. Och att den här måndagen ensam hemma med Sessan har varit helt underbar trots att inget särskilt har hänt. Jag har varit lycklig idag.

I lördags på Brahe Djäknars jubileumsbankett hörde jag kloka ord om livets mening. Det var en otroligt rörande och omtumlande upplevelse att höra någon berätta en sann historia och avslutningsvis läsa upp fem enkla regler som utan större drama fullkomligt sammanfattar det man själv har funderat och mediterat över under hela ens vuxna liv. Det var inte lite pinsamt att sitta där i full balstass med prinsessfrisyr, lackade naglar, blingbling samt omsorgsfullt lagt smink och lipa. Särskilt som det var min tur att dirigera följande sång efter talet. Smooth.

Livets mening, eller vägen till ett lyckligt liv, enligt tal hållet av Florakörens ordförande Elisabeth Glatz på Studentkören Brahe Djäknars 75-årsjubileumsbankett på FBK-huset, Åbo, den 12 maj 2012:

1. Främja gemenskap framom konkurrens.
2. Skapa något vackert.
3. Hitta riktiga vänner.
4. Ge mer av dig själv än vad som är nödvändigt.
5. Gör människorna omkring dig glada.

Slutsats: sjung i kör. Check.

*I tell you, I've had it with the love handles and the flab. Nu perkele.

Glupska bloggen

Bloggen har ätit upp mitt fina inlägg om helgens bravader. Då inlägget har försvunnit för att aldrig återfinnas börjar det redan anta ett visst gyllene skimmer i mitt huvud. Det var liksom både underhållande och djupt, det hade flyt och flärd, det hade det där ack så svårfångade je ne sais quoi.

Merde.

På. Riktigt.

Här i livet finns det planer och så finns det det som hände istället. Planen var att gradvis tidigarelägga Sessans morgnar så att hon till sist stiger upp klockan sju. Alltså flytta hennes schema till sommartid. En kvart i taget, smärtfritt. Vi har valt att göra detta efter Englands- och Spanienresan på grund av tidsskillnaden.

Det som hände var två saker: mitt huvud ställde glömskt nog in alarmet på klockan åtta, dvs. inte kvart i åtta som planerat, men mina fingrar, som uppenbarligen fortfarande lever en timme efter finsk tid, ställde in väckning på klockan sju. Ta en stund och begrunda hur knasig man måste vara för att lyckas rådda på detta viset. That's me.

Så när alarmet går av händer följande: jag är vaken med det samma och min första tanke är "fan, jag glömde den där kvarten, hon borde ha vaknat en kvart tidigare, shitshitshittt. Nu går jag och tar upp henne denna sekund." Kände mig dum och misslyckad. Kvittrade trots allt tappert åt min sömndruckna lilla sömntuta som inte ville vakna riktigt ännu. Lade henne på skötbordet, bytte blöjan. Tittade på väggklockan.

 Nu vet vi varför jag har den här på kylskåpet.