onsdag 23 maj 2012
I tunneln
Jag har haft tunnelvision på sistone. Ni vet, tunnelvision? När man är helt slutkörd och all mental energi går till att utföra, utföra, utföra. Vilket gör att man blir bara mer slutkörd. Och så känner man sig helt ensam med allt det man ska utföra, man får den där känslan av att allt fullkomligt skiter sig om man inte själv har koll hela tiden, och till sist så tappar man all proportionskänsla och tycker att det är katastrof när karln i huset ("han som inte har koll") inte verkar stressa lika mycket som en själv. Man blir hur bitter som helst och visar det vid minsta tillfälle, fast man egentligen bara vill ha en kram och några tröstande ord. Hur många känner igen sig så här långt? Tunnelvision. Kunde klara mig utan. Tur att det känns bättre igen. Ish.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Tunnelvision är mitt nya middlename nuförtiden, tyvärr. Fast i något skede bestämde jag mej för att ändra attityd, för denhär tunneln äter ju energi som fan, och jag skulle helst klara mej utan den, faktiskt. Och det har faktiskt varit färre tunnlar den senaste tiden.
Jag bestämde mej helt enkelt för att skippa "jag gör mycket mer än du och sover mycket mindre"-tanken och istället inse att min nya roll tycks kräva mer än jag kunnat föreställa mej. Just nu behöver jag vara den som orkar, gör och har koll och ansvar och nån sorts projektledare. I ett senare skede får vi se till att det är tvärtom. (annat bra med projektledarskapet är att man får delegera)*
Funkar för mej just nu. Åtminstone bättre än tunneln iallafall ;)
*okej, egentligen motsätter jag mej familjeprojektledarskap, men just nu är det såhär det funkar bäst hos oss.
åhå, min kommentar blev ett helt inlägg :p
min orddiarré tycks fortsätta, men förstås glömde jag det viktigaste: att man FÅR tycka att det är pissigt emellanåt. För de ÄR ju skitjobbiga ibland, dedär små, "betydelselösa" detaljerna. Kram!
Åh, Hanna . Nu blev du nog lite av en förebild. Tack, kram!
Håhhåh herregud du skriver som ur mitt liv. Jag satt och grät på Ikeas parkeringsplats i 45 minuter idag över det här. I och för sig var det hemskt skönt att få sitta ensam och ifred en stund. På Ikeas parkeringsplats.
Skicka en kommentar