onsdag 16 maj 2012
Hördu bloggen, nu har jag en fråga
Jag förbannar mitt korta minne och mitt i allmänhet goda lynne. De innebär att de små svårigheter, jävligheter och rakt ut sagt kakkigheter jag har klarat av på egen hand den gångna veckan och i synnerhet idag, och som jag inte har kunnat prata om med J eftersom han bara har kommit hem och sova, de kommer att ha försvunnit ur min hjärna när jag äntligen ser honom ordentligt imorgon. Det enda jag kommer att kunna säga är att det har känts himla jobbigt. Han kommer att titta på mig med medkänsla och ett stort frågetecken i ögonen. Han ba "Varför, vad är det som har känts jobbigt?" Och ja ba "En hel massa saker. En massa, alltså ba den ena saken efter den andra och det blir för mycket till sist. Som att... jo alltså till exempel det här med (någon sak som egentligen inte var så jobbig men som kändes jobbig då den inträffade samtidigt med allt annat jobbigt som jag inte längre minns)." Och så låter det som om jag gör en elefant av en mus då jag bara nämner EN jobbig sak. Shit. SKIT. Borde jag liksom skriva upp alla jobbiga saker och bli ännu surare, eller är det bättre att bara glömma och gå vidare?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Åh, såna dagar har jag också! Inträffar oftast då faderskapet jobbat ööööverlånga dagar och jag är ensam ansvarig från morgon till kväll. Då kan det just kännas så där jobbigt som du säger, utan att jag i efterhand kan beskriva vad exakt det var som var jobbigt. Eller jo, det kan man väl, men då låter det liksom så banalt - typ, en hund skällde så fröken vaknade tidigare än hon borde från middagsvilan och jag hann inte dricka min kopp kaffe i fred. Uuuuh, jättejobbigt ju. Men i kombo med alla andra småjobbiga saker som kan hända under en dag så blir det ju faktiskt lite mera jobbigt till slut... Så bespara karln på detaljerna (dom e ändå inte viktiga eftersom du inte minns dem), men konstatera att summan av kardemumman var att det var jobbigt, och gör whatever it is som får dig att må bättre igen. :) (själv är jag nästan tvungen att sticka till gymmet för att få ut den där irriterande allt-skiter-sig-känslan)
Så är det Marie, kloka ord.
Åh, Love this! Exakt såhär är det! och sen blir det världskrig av småsaker, åtminstone hos oss, då allt kommer ut fel ur min mun och jag egentligen bara ville säga "jag har saknat dej här hemma och nu vill jag bara sova". litelite skönt att höra att andra känner likadant. :) kämpa på!
Skicka en kommentar