Söndag i skärin

Söndagsmorgnar är i regel sköna, det vet vi alla. Okej, beroende på vad man har gjort föregående kväll, visst visst. Det känns dock som en himla lång tid sedan jag har vaknat en söndag och tänkt "urk" eller "aj". Som ett annat liv länge, länge sen. Bra så, och tillbaka till ämnet, söndagmorgon. Det är det nu. I fyra minuter ännu, sen blir klockan tolv.

Jag kan inte riktigt fatta att jag har sovit till halv elva, lagat frukost i lugn och ro och ätit den helt ostörd vid köksbordet med en bok. Jag har ett vagt och lite overkligt minne av att ha stigit upp vid sex och hållit en hungrig liten flicka mot min barm, men kanske jag bara drömde att jag gjorde det. I drömmen kom svärmor in från kylan, svepte in flickan i en filt och sade "nyt nukkumaan" medan hon och lilltösen försvann bakom ytterdörren.

Nu säger mina bröst att jag ska gå och knacka på hos svärmor och svärfar, los abuelos.

Tänk att man kan njuta så här av att ha en liten stund för sig själv, och samtidigt sakna sitt barn hela tiden. Så här känns det att vara mamma. Who knew.

Globetrottern slår till igen

Planering, planering. Vad planeras? Jo: resor, wuhuu! Jag är helt planeringshög (det är morsan också, alltså ni borde se hennes mejl à la reseplaneringshitler. The woman knows her shit.).

Efter påskveckan ska vi till London och sen ut på den engelska landsbygden och hälsa på brorsan. Mamma kommer från Spanien också, så vi har barnvakt medan vi turistar. Kan det bli bättre? Åh, det är evigheter sen jag har varit i London. Där finns dessutom mycket, mycket kära vänner som jag ser fram emot att få träffa. Och brorsan med familj träffar vi alltför sällan, likaså min mamma.

Men jag sa resOR, visst? I pluralis. För här tänkte jag så här: jag är mammaledig fram till juli. När har jag annars så tomt i kalendern att jag kan fara och färdas helt som jag vill? Svar: hö, nå aldrig. Men Sessan då? Nå hon hänger ju med, förstås. Alltså åker vi från England raka vägen till Alicante med mamma och stannar i nästan två veckor. Oh joy!

Sen lär det också bli ett äventyr på egen hand i oktober... men mer om det någon annan gång.

Valdagen

Sockerstrejk, dag sju. I can do this, yes I can. Första veckan är som bekant den svåraste, och som allra värst är det när klockan blir fika. Det är ju en av dagens bästa stunder, att sätta sig ner med en rykande kopp te och något gott till. Det är inte få belöningskänslor som är kopplade till den lilla sockerrushen. Häromdagen började suget faktiskt härja riktigt på allvar, det kändes som om varje cell i min kropp skrek efter The Good Stuff. Tur att jag är så envis.

Det hjälper onekligen också att jag har en sockersöt liten flicka som alltid, alltid låter sig pussas på kinden.

Förresten: jag tycker att alla ska rösta på Pekka Haavisto i omgång två i presidentvalet. Jag tror att han skulle bli en förträfflig president. Fast egentligen är jag i smyg lite ledsen över att Lipponen inte gick vidare. Jag har inga desto finare argument för honom än att han har både erfarenhet och den värdighet som krävs för ämbetet. I den underhållningscirkus som presidentvalet är i dagens värld stod det dock klart att han inte hade en chans.

JA

Sannerligen, dagen är kommen. Undrens tid är minsann inte förbi. Hurra. Alltså på riktigt, HURRA! Jubel och fanfarer! Låt himlen färgas av sprakande fyrverkerier! Må kvittrande småfåglar bära röda sidenband i sina näbbar, och må lustiga ekorrar knyta rosetter av dem i varje träd! Må bjällror pingla och klockor ringa!

Sessan har sovit genom hela natten.

Jess.

hur det känns att vara mamma

Vem hade trott att Sessan idag har blivit antastad av picktanter och människor med snorsugare i högsta hugg från höger och vänster? Där sover hon i sin spjälsäng, djupt och fridfullt, efter att ha fått sig en gonattslurk och somnat på min axel.

Där stod jag i sängkammarens halvmörker med det varma lilla gullegrynet tryckt mot mitt bröst och andades in hennes närhet med läpparna mot den fjuniga hjässan. Plötsligt hördes en belåten och sömndrucken liten suck, och något djupt inne i mig smalt där och då.

hej kroppsfixering, vi möts igen

Pust, va skönt. Jag mår bättre. Det funkade.

Jag har firat genom att inleda den för januari månad traditionella sockerstrejken. Började alltså dagen med en mättande och nyttig frukost: te och smörgås, en med ost och skinka och en med apelsinmarmelad. AJ JO. Marmelad. Socker. Nå äsch. Hahaha, vilken perfekt start, just som det ska vara. Det är tanken som räknas.

I natt sov jag dessutom jätte, jättegott (och länge, Sessan väckte oss vid tio!) och drömde att jag var på semesterkryssning. Vet ni vad: att drömma att man är på semester är nästan lika skönt som att vara det. Detta firade jag genom att dammsuga här hemma och, OCH: moppa köksgolvet. Usch så det var dammigt och skitigt överallt, hu.

Dammsugningsoperationen avslöjade ett nästan ännu större problem: innehållet i min garderob har spritt ut sig över hela sovrummet. Det finns påsar och obestämda högar och korgar och shajt i varje hörn och vrå. Det mesta är kläder som jag inte ryms in i. Än. Just det, än. Se ovan. Detta var helt mitt eget val, att bli stor som en... val? Okej, som en minival då. Under graviditeten gällde regeln: Frossa. Nu. Medan du får. Nu är graviditeten över och nu väljer jag att ta tillbaka min kropp, en sockerfri dag i taget, ett yogapass i taget, en promenad i taget. Det är kanske inte så hälsosamt att hålla på så här men jag vet åtminstone precis varför jag gör det: njutningen är dubbel. Först får jag njuta av att äta godis, godis i mängder. Sen får jag njuta av känslan av att ta tillbaka makten och känna hur kroppen blir starkare och smidigare för varje dag som går. Jag lever hela tiden med känslan att jag borde bli vuxen och lägga av med det här, men hallåå. I något skede kommer min kropp och jag inte att vara bästisar längre, men just nu är vi det. Vi förstår varandra. Det tänker jag ta vara på.

vem hade gissat det

Stort på bebisfronten: Sessan har nu två helt synliga små tänder i nedre käken. Och ja ba Öh, what? Vad gör hon med tänder så här tidigt? Kommer det inte att dröja jättemånga månader förrän det börjar komma något tuggbart på menyn? Tänker hon börja tugga på mina bröstvårtor nu? Det var inte riktigt så jag hade tänkt mig när jag planerade att amma i nio månader. Är det här säkert helt normalt? Måste vi börjar vänja henne vid tandborste nu? Kommer hon inte att se lite daiju ut med bara två tänder i nedre käken? Höm, jag behöver uppenbarligen ta det lite lugnare med det här.

Än så länge tuggar hon som tur bara på sina många fina tuggleksaker, och på mammas finger om det erbjuds. Lägligt nog har hon dessutom lärt sig ett primitivt handgrepp som hon hela tiden jobbar hårt på att utveckla. Det innebär att hon kan ligga på golvet och hålla i sin tuggleksak helt själv. I flera sekunder. Upp till sju sekunder har jag räknat. Med lite mera träning så kan hon nog snart hålla i tandborsten.

när jag en gång har bestämt mig

Förkyld i två och en halv vecka nu. Att vara förkyld suger. Att vara förkyld med bebis suger... oh boy, gissa hur mycket.

I morse gjorde jag en deal med mig själv: nu prkl ska jag på riktigt ta det lugnt så att jag blir frisk. Helt frisk. Friskast i stan. Temat för resten av veckan är alltså: lugn. Jag tänker ta det så himla lugnt att luften omkring mig stannar. Got it? Feckin' Queen of Cool fram till måndag minst.

Lättare sagt än gjort med en ständigt hungrig bebis som dessutom håller på att få sina första tänder*.

Bah, säger jag. Det handlar om attityd. And I gotz the coolness.

*Två små vita taggar i nedre käken, prick på dagen då hon fyller tre månader.

Orka vara sjuk alltså. Visst har jag och vår soffa haft ett kärt återseende men jag skulle gärna återse andra saker också, helst ute i den friska luften. Host. Shajt. Återkommer sen när jag har något att berätta. Det vill säga sen när jag har gjort något annat än suttit i soffan och ammat/druckit te/tittat på TV/lekt med Sessan/övat mig på att snyta mig med en hand.

En prinsessa behöver vackra skor

Skor är som godis. Svåra att motstå, och inte nödvändigtvis så bra för hälsan. Jag anar att mina fötter redan nu muttrar besvärjelser och svordomar under bordet, men morsan tipsade om att man till festen kan ha med sig ett par bekvämare skor som man byter till sen när outfiten har uppvisats tillräckligt och ingen längre tittar på skorna.

Visst är de läckra?

bobbornas seger

Hej hej. Några dagar av sol och värme kvar, sen är det slut. Jag har varit ordentligt förkyld sedan förra inlägget, tappat rösten och allt, men nu börjar det kännas bättre igen. Alltså fatta, vi har haft sol och varmt varje dag, helt härligt väder, och jag har varit hes och hostig och usel i över en vecka. Trots att jag har gurglat och sköljt näsan med saltvatten varje kväll och preventivkurerat mig med C-vitamin, vitlök, ingefära, echinacea, the whole nine yards, för att inte bli hes och hostig och usel. Till den basilusk som slutligen vann kampen säger jag bara: det är foul play att antasta en stackars resenär på planet. Där sitter man och är illa tvungen att andas stinkande, osund flygplansluft i flera timmar. Ei näin.


Som tur har det inte gått någon nöd på Sessan, hon stortrivs här nere. Kolla bara: