Söndagsmorgnar är i regel sköna, det vet vi alla. Okej, beroende på vad man har gjort föregående kväll, visst visst. Det känns dock som en himla lång tid sedan jag har vaknat en söndag och tänkt "urk" eller "aj". Som ett annat liv länge, länge sen. Bra så, och tillbaka till ämnet, söndagmorgon. Det är det nu. I fyra minuter ännu, sen blir klockan tolv.
Jag kan inte riktigt fatta att jag har sovit till halv elva, lagat frukost i lugn och ro och ätit den helt ostörd vid köksbordet med en bok. Jag har ett vagt och lite overkligt minne av att ha stigit upp vid sex och hållit en hungrig liten flicka mot min barm, men kanske jag bara drömde att jag gjorde det. I drömmen kom svärmor in från kylan, svepte in flickan i en filt och sade "nyt nukkumaan" medan hon och lilltösen försvann bakom ytterdörren.
Nu säger mina bröst att jag ska gå och knacka på hos svärmor och svärfar, los abuelos.
Tänk att man kan njuta så här av att ha en liten stund för sig själv, och samtidigt sakna sitt barn hela tiden. Så här känns det att vara mamma. Who knew.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar