Koncentrationssvårigheter

Jag har skitsvårt att koncentrera mig just nu. Här sitter jag instängd i bankvalvet hos min uppdragsgivare och ska översätta x antal hemliga rader för att hålla tidtabellen, och det enda jag kan tänka på är:

- kvällens keikka på slottet, då jag ska vara en annan historisk figur än vanligt och sjunga andra sånger än vanligt. Kan jag sångerna utantill? Nej. Kan jag dialogen? Nej. Men lugna puckar, det finns mååånga timmar att öva ännu.

- att jag imorgon har min första riktiga konsert som dirigent för Kulkuset, och på något sätt ska jag samla mig, fylla mig till bredden av inspiration och humör, och dra showen. Men hej, det är imorgon.

- att det är lite absurt att jag ska göra allt det här, då jag fortfarande lider av zombiehuvud efter en veckas hostande om nätterna, trots att jag de senaste nätterna har lyckats sova sisådär. By the way, Codesan, I love you.

- att jag ännu igår satt och kände mig totalt uppgiven över detta med konsertdress. Tygerna jag beställde till en ny klänning kom aldrig, alltså på riktigt. Beställ tyger från kankaita.com på egen risk, ni är varnade. Sen gick jag till Eurokangas, presenterade modellen och bad om råd. En massa folk i kö, otålig stämning, men jag hade en mission och tänkte inte gå därifrån utan tyg till min klänning. Så kom en varuvagn inrullande och där! Där fanns plötsligt en rulle tyg som var perfekt på alla sätt, och som var det enda i hela affären som passade till överdelens tyg. Ett av mitt livs märkligaste och lyckligaste sammanträffanden, kändes det som, fast jag knappt lyckades manifestera min lycka på utsidan, så trött var jag, Försäljerskan var däremot eld och lågor. Nu finns tygerna hos sömmerskan och det är minst sagt pirrigt. Men imorgon får jag lov att bära en lånad gravidblåsa. Den är helt fin den också.

Ett nyårsmål mitt i november

Ni vet den där fisken i Finding Nemo som har ett tre sekunders minne? Det är jag, i ett nötskal. Okeeej okeeej, det är en lindrig överdrift. Å andra sidan är det, i mitt fall, en rak underdrift att bara använda ordet "glömsk". Vi behöver inte gå in på detaljerna.

Ni vet min lillebror Henrik, han som bor i England? Han påstår att han minns hur han låg på skötbordet som baby och kissade i en lång stråle när mamma bytte på honom. Mitt tidigaste minne är... tja, eh. När jag fick en leksaksugn i födelsedagspresent (julklapp?) av fammo och faffa när jag var... jag tänker bara gissa vilt och säga fyra? Nej, det är lögn, jag minns en vit jättenalle som jag fick som ännu yngre. Men bara för att den finns på foto, och leksaksugnen finns också på foto. Det finns foton från somrar och skolstarter och jular, och dem minns jag (vagt). Men det som inte finns på foto, det finns inte mer (måhända är det också en överdrift, jah... är man allergisk mot överdrifter så ska man inte öppna internet).

Det påstås att känslor är naturens mekanism för att bränna fast minnen i hjärnan. Minnen är, i grund och botten, information som vi behöver för att överleva. Tänk nu att du blir anfallen av en sabeltandad tiger utanför din grotta, överlever nätt och jämnt, och så kommer tigern igen och du ba "åå, söt liten kisse, paj paj". Inte särskilt lyckat ur överlevnadssynvinkel. Vi behöver minnas. Ju starkare känslorna kopplade till ett minne är, desto tydligare blir minnet och desto längre har man det kvar.

Så, Finland anno 2014. Vi lever bekvämt i uppvärmda hus och hotas på sin höjd av stress, diabetes, halkolyckor och sånt. Men fortfarande behöver vi vårt minne, om inte för att överleva så för att leva någolunda smidigt. Och jag upplever ibland, mycket konkret, att saker skulle funka mycket smidigare om jag inte var så duktig på att glömma bort en massa stuff, hela tiden. Plus att det vore trevligt att minnas sitt eget liv. Igen, inga detaljer behövs i just det här inlägget.

Helt filosofiskt undrar jag: det jag inte minns, både det stora och det lilla, har jag glömt bort det för att jag inte har haft känslorna påkopplade? Lever jag mitt liv... utan att vara fullt närvarande? Eller med känslorna på annat håll än det jag håller på med?

Ibland ser ni, ibland kommer det en underbar stund som jag verkligen, verkligen skulle vilja minnas resten av livet, men jag blir bara färdigt ledsen för jag vet att jag, med största sannolikhet, kommer att glömma den. För att jag inte är fullt närvarande, för att min hjärna alltid blickar framåt och tänker, planerar, greppar febrilt efter nya saker att bearbeta. Det är ett faktum, livet går på högvarv med jobb, barn och hela faderullan, och jag är jag, hänger duktigt och effektivt med.

Men jag är 35 år gammal nu, och det här duger inte för mig längre. Nyårsmålet för 2015 är kort och gott: förändring. Jag vill leva mitt liv så att jag kommer ihåg att jag har levt det. Om det här är en trettioårskris, så vill jag komma ihåg den också. Deal?

Körmusik + cirkuskonst = Sant! (Underrubrik: En yr och gravid kvinna på äventyr i storstaden)

Helsingfors, Helsingfors. Det var på tiden att vi fick lite kvalitetstid tillsammans, storstaden och jag. I detta fall var det dessutom kvalitetstid mellan storstaden, det lilla busfröet som sparkar i magen och jag. Och till min make, som gladeligen tog treåringen med sig och åkte ut till skärgården över helgen, fast det betyder att vi inte firar farsdagen tillsammans, säger jag: I'm a lucky cheese.

Jee, jag är i Helsingfors!

Några timmar på sig att vara för sig själv i centrum, vad gör man då? Allt kan sammanfattas i tre ord: Fika. Med. Bok.

Att se något nytt är också kul. Fridens kapell i Kampen var en speciell upplevelse.

Och sen, när mörkret faller, kan man ägna sig åt att yra och stressa lite, bara för att inte tappa vanan. Jag valde denna gång att ta fel spårvagn till kära Heddy som inhyste mig som nattgäst. Samt att åka nämnda spårvagn hela vägen tillbaka till Stockmann i misstag, bara för att ändhållplatsen naturligtvis kom för snabbt på och jag inte märkte att vi vände om. Samt att inte inse mitt misstag utan att ta samma spårvagn en gång till, stiga av vid ändhållplatsen och gå vilse upprepade gånger, trots navigator i både paddan och telefonen. Håh. Men hej, vid det här laget skulle jag nästan bli besviken om det inte skulle hända något pinsamt när jag är på resa.

Och det finns mer. Hm... Nä. Jag struntar i att berätta hur jag nästan missade konserten pga ytterligare såserier av dena typ, det är ju själva konserten jag vill berätta om!

Orsaken till att jag tog mig till Helsingfors denna helg var denna: Projektkören Exaudio gav en helt unik konsert tillsammans med cirkusskolan Cirkus Helsinki igår kväll. Helt otänkbart att missa det, särskilt för en f.d. Exaudioit som jag (Sjutton, vad det där "f.d." sved till... ). Det är inte bara det att kören i huvudsak består av goda vänner och människor som jag verkligen saknar när vi inte har setts ett längre tag. Det är det, att Exaudio gör sådant som ingen annan gör. Varje projekt handlar om att hitta något helt nytt, presentera något så urgammalt och t.o.m. slitet som körmusik på ett sätt som innehåller ett eller flera nya element. Utan att glömma själva musiken, som görs ambitiöst och krävande nivå. Det blir häftiga grejer, kan jag tala om för er. Gårdagens konsert var ett samspel mellan cirkuskonst och körmusik. Geyd, så bra det funkade! Glada, inpirerade ansikten, allt utantill efter första stycket, välklingande  harmonier (trots de säkerligen trötta rösterna efter det intensiva övandet före... Tröttheten märktes bara på några ställen, själva helheten var ren och hel), tajta rytmer, akrobati och dans som följde musiken och gav den en helt ny dimension... Wow, vilket samspel! Jag satt där och sög i mig allt, och dessutom med lite nya ögon och öron, som kördirigent. Vitsi, vilken massa intryck att smälta. Va sjukt roligt!

Enda bilden som yra jag knäppte på hela kvällen.

Nu sitter en nöjd körnörd på tåget till Åbo, och tänker med värme på alla de fina människor hon har fått träffa/höra/prata med/kramas med denna helg. Ni vet vem ni är.

Historien om den turkosa väggen

Camsan skrev just om giftfria målarfärger. Och jag frågar mig: varför kom inte jag att tänka på att det finns giftfria målarfärger att köpa?

Anyway, nästa gång ska jag komma ihåg det.

Ja, nu ska ni få läsa historien om den turkosa väggen i vårt hem.

Den turkosa väggen

Det var en gång ett plåtskåp.



Plåtskåpet bodde i det mindre badrummet hos en helt vanlig familj. Skåpet var ganska fult, och lite opraktiskt, och fixar-målarsjälen i familjen började drömma om större, bättre ting...















Så en dag var plåtskåpet borta.

Under tiden gick målarsjälen och köpte en liter turkosa målarfärg. Därnäst hände något som nästan fick henne på andra tankar: burken föll ner för trapporna i bussen, locket sköt iväg som en raket och hela litern med turkosa färg spillde ut över bussgolvet. Målarsjälen rannsakade sitt hjärta och fann att hon fortfarande ville måla i turkosa. Så hon ringde den trevliga tjejen på Procolour och fick en ny burk, helt gratis.

Målarsjälen skred till verket, och målade den lilla väggen där skåpet hade stått i turkosa.

Nu var väggen nymålad och fin. Men det var inte allt som fixar-målarsjälen ville göra. Ett Ikeabesök och några fixdagar senare fullföljde hon sin plan, med borrhjälp från borrmästaren i huset:

Och snipp snapp slut, så var den sagan slut. Slutet gott, allting gott.



Epilog: Plåtskåpet fick ett nytt hem någonstans i Mellersta Finland och lever lyckligt där.

Eh, what?

Jaha, så foglossning redan i fjärde månaden. Plötsligt känns det inte så hett att vara kvinna, 35 år gammal och gravid för andra gången. För att hitta guldkanten på det hela lärde jag mig två nya ord: det heter liitoskivut på finska och dolor pélvico på spanska. Eller det är den korta versionen, den officiella långa versionen är "síndrome de la inestabilidad de la pelvis". Hahaha älska spanskan.

Vi var förresten på samtal med Julias dagistant i måndags, och där lyftes den här flerspråkighetsfrågan fram ganska starkt. Allt bra på ytan, hon börjar ju lära sig mer och mer finska och kan redan en massa ord. Dessutom kopplar hon redan samman ord så att det blir två ord tillsammans, ett ytterligare steg framåt. Hon började i augusti och nu skriver vi oktober, så på två månader har det hänt ungefär så mycket som jag väntade mig.

Men jag märkte på dagistanten att det här nog är lite jobbigt för dem trots allt. Bland allt det positiva medgav hon också att de i början inte riktigt fattade varför Julia hade flyttats från svenskspråkig dagvård till finsk, och var oroade över hennes språkutveckling då hon har två hemmaspråk som varkendera är finska. Mot slutet av samtalet frågade hon trevande om vi hade tänkt klart vilket barnets starkaste språk ska bli, och att månne det skulle vara bäst om det blir finskan, då vi bor i Finland. Åhå. Livet som missförstådd minoritet, del 576. Jag förklarade lugnt och positivt att vi absolut anser att en människa behöver åtminstone ett språk som hon kan uttrycka precis vad som helst på, alla sina känslor och tankar, men att vi nog har tänkt att svenskan ska bli hennes "starkaste" språk eftersom det är ett av hemmaspråken och hon kommer att gå i skola på svenska. Och att vi givetvis har målet att hon ska lära sig en stark och bra finska, ungefär en lika bra finska som vi båda föräldrar har och som hon nu har samma förutsättningar att få.

Sen valde jag att inte säga något om att jag själv har svenskan och spanskan som helt jämnstarka känslospråk, och att jag nog avser göra allt jag bara kan för att spanskan ska vara ett verkligt modersmål för Julia. Det finns kanske en gräns för vad en människa kan begripa, särskilt om man själv inte har en flerspråkig livserfarenhet att utgå ifrån.

Det är lustigt, denna välmenande samhällsomsorg som vi har och som är avsedd att finnas där som stöd om man har problem och behöver hjälp, den kan istället bli något som ingjuter osäkerhet och otillräcklighetskänsla i familjer där allting är bra. Fast det funkade inte på mig, jag känner fortfarande att allting är som det ska, att vi gör rätt i att lära vårt barn två starka känslospråk och att låta henne lära sig ett tredje språk, majoritetsspråket i landet där vi bor, från tre års ålder. Jag tyckte mest synd om tanten som såg det som ett potentiellt problem. Men det hör säkert till hennes jobb att tänka så.

Dagens

Dagens nyhetstelegram:

En vägg i vårt hem är nu turkosa. Det väntade ni er inte, va? Bilder följer.

Jag ska prata med en psykolog för första gången i mitt liv idag. Som tur har jag sett hur man gör på TV, annars skulle spänningen ta kål på mig.

Det är bara några dagar kvar tills vår dotter fyller tre. Vi kommer att fira denna händelse med tårtbak, städning, ballongblåsning och räkning av sittplatser i vårt vardagsrum. Ja, och kalas på söndag förstås.

Jag har jobbat för mycket under hösten och måste nu jobba lite extra mycket för att kunna betala två jättefeta förskottsskatterater i november och december, Ingen god gärning går ostraffad. Som tur har jag min järnhårda Excel-ekonomitabell, som fixar det mesta. Och jag är fortfarande min egen chef. Och det känns fortfarande bra.

Jag har två konserter på kommande och ingen klänning som passar min växande mage. Det här, som ni säkert förstår, är ett PROBLEM. Men problem är till för att lösas, och jag tänker lösa det med hjälp av en sömmerska. Bara det inte blir för dyrt.

Åh vad livet dock är skönt

Söndag och ensam hemma. Bliss.

En upptäckt: "Euforia. Helen Sjöholm sjunger Billy Joel" Nu vet jag inte längre vad som är bäst, Billy Joel som sjunger Billy Joel, eller Helen som sjunger Billy Joel. Men båda gör mig helt salig, så win-win.

En känsla: att vara både nöjd med sig själv och kören efter väl utfört arbete under ett långt övningsläger, och att med en gnutta bävan inse att det är på riktigt nu. Det blir konsert om några veckor och det är en hel del att göra tills dess. Nå, lösningen är enkel: bring it on.

En gåva: att få tillbringa en stund med en god vän, en sån vän som jag kan och vill prata i flera timmar i sträck med. En underbar vän som hämtar en bukett gula rosor. Vänner är liv!

En dikt: To Autumn av John Keats. Tredje versen:

Where are the songs of Spring? Ay, where are they?

Think not of them, thou hast thy music too -

While barred clouds bloom the soft-dying day,

And touch the stubble-plains with rosy hue;

Then in a wailful choir the small gnats mourn

Among the river sallows, borne aloft

Or sinking as the light wind lives or dies;

And full-grown lambs loud bleat from hilly bourn;

Hedge-crickets sing; and now with treble soft

The redbreast whistles from a garden-croft;

And gathering swallows twitter in the skies.

En insikt: tänk att få vara helt för sig själv ibland, och bli sig själv igen.