Historien om den turkosa väggen

Camsan skrev just om giftfria målarfärger. Och jag frågar mig: varför kom inte jag att tänka på att det finns giftfria målarfärger att köpa?

Anyway, nästa gång ska jag komma ihåg det.

Ja, nu ska ni få läsa historien om den turkosa väggen i vårt hem.

Den turkosa väggen

Det var en gång ett plåtskåp.



Plåtskåpet bodde i det mindre badrummet hos en helt vanlig familj. Skåpet var ganska fult, och lite opraktiskt, och fixar-målarsjälen i familjen började drömma om större, bättre ting...















Så en dag var plåtskåpet borta.

Under tiden gick målarsjälen och köpte en liter turkosa målarfärg. Därnäst hände något som nästan fick henne på andra tankar: burken föll ner för trapporna i bussen, locket sköt iväg som en raket och hela litern med turkosa färg spillde ut över bussgolvet. Målarsjälen rannsakade sitt hjärta och fann att hon fortfarande ville måla i turkosa. Så hon ringde den trevliga tjejen på Procolour och fick en ny burk, helt gratis.

Målarsjälen skred till verket, och målade den lilla väggen där skåpet hade stått i turkosa.

Nu var väggen nymålad och fin. Men det var inte allt som fixar-målarsjälen ville göra. Ett Ikeabesök och några fixdagar senare fullföljde hon sin plan, med borrhjälp från borrmästaren i huset:

Och snipp snapp slut, så var den sagan slut. Slutet gott, allting gott.



Epilog: Plåtskåpet fick ett nytt hem någonstans i Mellersta Finland och lever lyckligt där.

Eh, what?

Jaha, så foglossning redan i fjärde månaden. Plötsligt känns det inte så hett att vara kvinna, 35 år gammal och gravid för andra gången. För att hitta guldkanten på det hela lärde jag mig två nya ord: det heter liitoskivut på finska och dolor pélvico på spanska. Eller det är den korta versionen, den officiella långa versionen är "síndrome de la inestabilidad de la pelvis". Hahaha älska spanskan.

Vi var förresten på samtal med Julias dagistant i måndags, och där lyftes den här flerspråkighetsfrågan fram ganska starkt. Allt bra på ytan, hon börjar ju lära sig mer och mer finska och kan redan en massa ord. Dessutom kopplar hon redan samman ord så att det blir två ord tillsammans, ett ytterligare steg framåt. Hon började i augusti och nu skriver vi oktober, så på två månader har det hänt ungefär så mycket som jag väntade mig.

Men jag märkte på dagistanten att det här nog är lite jobbigt för dem trots allt. Bland allt det positiva medgav hon också att de i början inte riktigt fattade varför Julia hade flyttats från svenskspråkig dagvård till finsk, och var oroade över hennes språkutveckling då hon har två hemmaspråk som varkendera är finska. Mot slutet av samtalet frågade hon trevande om vi hade tänkt klart vilket barnets starkaste språk ska bli, och att månne det skulle vara bäst om det blir finskan, då vi bor i Finland. Åhå. Livet som missförstådd minoritet, del 576. Jag förklarade lugnt och positivt att vi absolut anser att en människa behöver åtminstone ett språk som hon kan uttrycka precis vad som helst på, alla sina känslor och tankar, men att vi nog har tänkt att svenskan ska bli hennes "starkaste" språk eftersom det är ett av hemmaspråken och hon kommer att gå i skola på svenska. Och att vi givetvis har målet att hon ska lära sig en stark och bra finska, ungefär en lika bra finska som vi båda föräldrar har och som hon nu har samma förutsättningar att få.

Sen valde jag att inte säga något om att jag själv har svenskan och spanskan som helt jämnstarka känslospråk, och att jag nog avser göra allt jag bara kan för att spanskan ska vara ett verkligt modersmål för Julia. Det finns kanske en gräns för vad en människa kan begripa, särskilt om man själv inte har en flerspråkig livserfarenhet att utgå ifrån.

Det är lustigt, denna välmenande samhällsomsorg som vi har och som är avsedd att finnas där som stöd om man har problem och behöver hjälp, den kan istället bli något som ingjuter osäkerhet och otillräcklighetskänsla i familjer där allting är bra. Fast det funkade inte på mig, jag känner fortfarande att allting är som det ska, att vi gör rätt i att lära vårt barn två starka känslospråk och att låta henne lära sig ett tredje språk, majoritetsspråket i landet där vi bor, från tre års ålder. Jag tyckte mest synd om tanten som såg det som ett potentiellt problem. Men det hör säkert till hennes jobb att tänka så.

Dagens

Dagens nyhetstelegram:

En vägg i vårt hem är nu turkosa. Det väntade ni er inte, va? Bilder följer.

Jag ska prata med en psykolog för första gången i mitt liv idag. Som tur har jag sett hur man gör på TV, annars skulle spänningen ta kål på mig.

Det är bara några dagar kvar tills vår dotter fyller tre. Vi kommer att fira denna händelse med tårtbak, städning, ballongblåsning och räkning av sittplatser i vårt vardagsrum. Ja, och kalas på söndag förstås.

Jag har jobbat för mycket under hösten och måste nu jobba lite extra mycket för att kunna betala två jättefeta förskottsskatterater i november och december, Ingen god gärning går ostraffad. Som tur har jag min järnhårda Excel-ekonomitabell, som fixar det mesta. Och jag är fortfarande min egen chef. Och det känns fortfarande bra.

Jag har två konserter på kommande och ingen klänning som passar min växande mage. Det här, som ni säkert förstår, är ett PROBLEM. Men problem är till för att lösas, och jag tänker lösa det med hjälp av en sömmerska. Bara det inte blir för dyrt.

Åh vad livet dock är skönt

Söndag och ensam hemma. Bliss.

En upptäckt: "Euforia. Helen Sjöholm sjunger Billy Joel" Nu vet jag inte längre vad som är bäst, Billy Joel som sjunger Billy Joel, eller Helen som sjunger Billy Joel. Men båda gör mig helt salig, så win-win.

En känsla: att vara både nöjd med sig själv och kören efter väl utfört arbete under ett långt övningsläger, och att med en gnutta bävan inse att det är på riktigt nu. Det blir konsert om några veckor och det är en hel del att göra tills dess. Nå, lösningen är enkel: bring it on.

En gåva: att få tillbringa en stund med en god vän, en sån vän som jag kan och vill prata i flera timmar i sträck med. En underbar vän som hämtar en bukett gula rosor. Vänner är liv!

En dikt: To Autumn av John Keats. Tredje versen:

Where are the songs of Spring? Ay, where are they?

Think not of them, thou hast thy music too -

While barred clouds bloom the soft-dying day,

And touch the stubble-plains with rosy hue;

Then in a wailful choir the small gnats mourn

Among the river sallows, borne aloft

Or sinking as the light wind lives or dies;

And full-grown lambs loud bleat from hilly bourn;

Hedge-crickets sing; and now with treble soft

The redbreast whistles from a garden-croft;

And gathering swallows twitter in the skies.

En insikt: tänk att få vara helt för sig själv ibland, och bli sig själv igen. 

This time around

Okej, här kommer en bekännelse.

Under min första graviditet var jag totalt inriktad på den kommande bebisen och vad den behövde, så jag köpte bara ett absolut minimum av gravidkläder och satsade annars också väldigt lite på mig själv (men jag mådde helt löjligt bra ändå). När jag hade tid sydde jag stuff åt bebin, planerade stuff åt bebin, samlade ihop stuff åt bebin. En sak jag sydde, som visade sig vara sjukt bra de första månaderna, var ett bebisbo.

Right, min tur! Graviditet nummer två. För några veckor sedan köpte jag typ fem par olika preggobyxor, en uppsättning toppar och tröjor, och började sy en sak jag såg på Pinterest, en body pillow. Eller som jag kallar det, ett preggobo.

Shitt, det blev lite stort. Vad är detta? Det är ett gammalt påslakan som jag har sytt om, och tråmat fullt med billiga Ikea-dynor. Och ni må fråga er: vad i hela friden?

Kolla bara. Det är obeskrivligt skönt att sova så här! Särskilt sen när magen är ännu större.

En vecka senare: revansch

Okej, nu ska vi jämföra veckosluten mot varandra:

Fast nevermind. Slutsats: den här helgen vinner, ingen fråga om saken. I en stund av filosofisk tacksamhet sade jag något åt Johan i bastun igår kväll som sammanfattar det ganska bra (efter en underbar, underbar dag med förmiddagsstädning, Ikeabesök, lång eftermiddagsvila, blåbärspajbak och middag med ny succérätt): "det är skitdagarna som gör de sköna dagarna så sköna". 

Inget ljus utan mörker, ni vet.

Och det börjar verkligen kännas lite ljusare nu. Jag har inte kunnat skriva om allt här på bloggen, för jag har gått och burit på en trevlig liten hemlighet och alltihopa har liksom hängt samman. Men nu är världen (=fejan) underrättad: jag är gravid, i vecka fjorton. Fysiskt har den här graviditeten inte varit särskilt jobbig, men de tre första månaderna gick jag omkring och mådde psykiskt illa ganska ofta. Alltså helt enkelt, hormonerna plus hela det gångna årets krav och stress. En (för) lång och het sommar då ingenting hände, för lite motion och för lite kontakt med vänner. Resultat: inåtvänd och trött, kort stubin, ledsen och ensam, 

Men vet ni vad jag har gjort? Jag har träffat vänner. Jag har motionerat. Jag har börjat på en kubansk danskurs på arbis. Jag har bett om remiss till en psykolog via rådgivningen. Och nu känns det mycket, mycket, jetemycket bättre.

En bra start på lördagen (om man är tillräckligt pigg): morgon-TV och sedan morgondammsugning!

Efter Ikea.

Blåbärspaj med hemlagad vaniljsås. Seriöst, jag kunde ha ätit bara sås. Leila är bäst.

Efter bastun och pajen ritade vi ansikten och prickar. Det blev pappa, Julia, mamma, grannar och dagiskompisar.

Orättvis måndag morgon

Ibland, alltså ibland (=verkligen inte ofta) kan jag tycka att livet är lite orättvist. Jag försäkrar er, det händer bara när jag är extra trött och t.ex. inte har orkat tvätta håret på flera dagar och inte har en ledig dag i sikte på flera veckor och kläderna inte sitter som de ska och sen händer något annat ännu mer knäckande.

Eh, det började med att det blev veckoslut. Alltså av alla hemska saker som kan hända, right? Men nu avslöjar jag en ful spricka i vår annars så släta urbana fasad: veckosluten är allt som oftast jobbiga. Vi har helt enkelt sällan koll på hur man ska njuta av ett veckoslut. Jag vill göra en massa saker, eller sen vill jag inte göra ett dugg, beroende på hur trött jag är. J är konsekvent, han är alltid trött och vill inte göra något alls, nada de nada. Fröken vill göra allt på en gång OCH testa sina gränser. Win-win-win.

Just det här veckoslutet var vi båda trötta, men J hade socialt program hela lördagen så jag var ensam hemma med fröken Saltabrincavoltereta (ungefär Hoppaskuttakullerbytta, ni fattar poängen). Helt mysig dag men gud så trött jag var hela nästa dag. Och Johan var ännu tröttare. Myssöndag, plättstekning, ut och leka, lite städning kanske? Haha, forget it. Vi klarade oss till kvällen, och var bara jävligt trötta hela tiden.

Så imorse, klockan sex (hurraaa) kommer en hostande och snörvlande fröken Skutt till mamma och pappa och är sjuk. Ingen dagisdag idag. Bara att pussla våra jobbtidtabeller och trolla fram energi att hantera situationen nånstansifrån. Och då tyckte jag i några sekunder att livet var litelite orättvist.

Hur ser era veckoslut ut?