chock nr 3

De som känner J vet kanske att han för det mesta inte är så pratsam - i hans värld är verbal kommunikation till för att säga bara det allra nödvändigaste. Förutom i sociala sammanhang, då kan han verka rent av normal. Do not be fooled. Om vi tänker oss att jag, som på en skala mellan total mussla och hyperaktiv skvallerbytta hamnar någonstans på mitten så kan J räkna musslan, om inte som broder så åtminstone som småkusin.

Kommunikation är som tur mycket mer än prat, och vår kommunikation fungerar i regel ganska bra. Det beror kanske till stor del på att jag helt enkelt har vant mig vid att inte vara fullständigt informerad hela tiden - kontrollfreaken i mig lider lite men zen-bruden tycker att det är precis vad jag behöver. Let it go, säger hon och ler.

Så jag borde ju vara van vid det här laget men det var ändå en smärre chock att se en närbild av min karl, med påklistrade polisonger och i Napoleonhatt - på styrbordssidan av en stadsbuss.

Stay tuned, mysteriet klarnar i nästa inlägg.

TV-nostalgi, copycat mode

Hahaha såg att Hanster hade satt upp Alf-tunnaren på sin blogg och måste bara göra en egen liten nostalgitripp:

(This fresh face ring any bells, hmmm?)

sybariten VS sångerskan

Just som jag hann hämta mig från föregående chock (J viker tvätt!) infann sig nästa.

Först lite bakgrund: Jag lider ofta av slem i halsen och det är störande för en som sjunger relativt mycket. Min sånglärare rekommenderade att jag uppsöker en foniater för att få reda på orsakerna och få tips om vad jag eventuellt kan göra. Det lät helt vettigt och, nyfiken som jag är över hur min kropp fungerar, bokade jag tid. Foniatern ställde en massa frågor för att kartlägga mina vanor och så tittade hon på mina stämband. En av de otrevligare upplevelserna i mitt liv. Jag menar tanten håller i min tunga med hjälp av en tygbit, tränger ner en tandläkarspegel i min strupe och, medan jag gör mitt yttersta för att inte kräkas, ber mig sjunga. Jag har valt att helt förtränga hur detta måste ha sett ut.

Så till resultatet: jag blev upplyst om att 1) jo, det finns tecken på irritation som antagligen beror på lindriga uppstötningar av magsyror, dvs. reflux; 2) för att slippa problemet är det viktigt att jag avstår från koffein, alltså kaffe. I detta skede var jag halvvägs med att dra en lättnadens suck för jag dricker ju inte kaffe. Problem solved, all shall be well. Först när jag lite skärpte öronen märkte jag att tanten just hade yttrat några ytterligare ord: "...te, choklad..." VavaväntaVA? Jo, sade hon och tittade tålmodigt på mig. "Det räcker med en bit choklad i veckan för att det ska påverka rösten. Samma gäller alkohol och allt slags fett." Hade nästan lust att fråga om hon inte hade glömt att nämna sex också.

Det är officiellt. Om jag vill slippa slemmet borde jag skippa bl.a. grönt te, rödvin, brandy, olivolja, ost och - här blir jag helt svag i kroppen - choklad. Med andra ord, allt som jag njuter av. Like, forever. Som ni säkert förstår kommer detta inte att hända. Hellre ett liv med alla dessa njutningar och lite slem i halsen. Slemmet är här för att stanna. Slemmet och jag ska bli vänner, vi har inget val.

totalchock

Pero Dios mío. ¿Qué es esto?

Min karl har tvättat fem-sex maskiner byk under helgen, inget konstigt med det. Innan jag ens hann be honom göra det på fredag när jag var på väg ut genom dörren sade han "you don't need to ask". As in I know what you want me to do, consider it done.

Det oerhörda är att denna gång har han även vikit undan ungefär hälften av tvätten. This never happens. Shittelilainen, han måste ha haft megalångtråkigt.

Va - men... är det över ren?

Ungefär så där känns det idag. Vilken kompisabstinens jag har haft alltså, och va härligt det var att få träffa alla mina underbara vänner i kören Exaudio! Nu blir det värsta abstinensen igen men lyckligtvis kommer ganska många av dem till Åbo lagom till adventskonserterna i domkyrkan. Jag är SÅ redo att sitta i publiken i år! Vemodet av att inte vara med och sjunga får jag leva med. Förresten så får ju publiken sjunga med i Hosianna så det är lugnt.

Det var så kiva att vara i Helsingfors också, särskilt i Ulrikasborg och alldeles särskilt i det vackra höstvädret. Sånt här borde jag göra oftare. Men när ska tågbiljetterna bli billigare så att man kan ta tåget utan att ge ifrån sig ett stön? Det suger att punga ut 60 euro varje gång. Vem tror de att jag är, Kroisos?

On the bright side: jag har "shoppat" en massa kläder hos Camssan utan att betala en cent. Hon är tjejen med världens coolaste kläder. Till och med sånt som hon gör sig av med är coolt. Jag som älskar att fynda i secondhandbutiker var helt i extas. I tell you, this is THE way to shop.

den entusiastiska koristen

Något jätteroligt närmar sig... Exaudiohelg! Hurra hurra hurra! Ny repertoar, många kära vänner, Helsingfors... alltså jeij!!

Nu ska jag göra ett yogapass och sen försöka samla ihop lite entusiasm för kvällens körövning, första Schnittke-övningen med Key. Eller rep, som de säger i Sverige. Jag gillar faktiskt repetition, rep, bättre (vi snackar ju också om genrep). Men faktum är att vi håller körövningar i Finland, inte körrep. Må det vara så då.

Jee, Schnittke... jeij. Ish. Det är för tidigt för att jag ska vara helt såld ännu. Men musiken är häftig. As in megasvår. As in next to frikkin' impossible. Så om jag ska vara positiv får jag väl säga att "det är trevligt med utmaningar!"

Och om jag ska vara ärlig så vill jag få det här undanstökat så det ska bli fredag fort, för på fredag övar vi med Exaudio. So sue me. Exaudio är bäst!

Nej

Ah, den finländska plikttrogenheten, pålitligheten och allmänna duktigheten. Den både tröstar och belastar. Visst är det bra att vi finländare är så ordentliga och håller det vi lovar. Det är skönt, det ger flyt och det känns helt enkelt som det enda vettiga. Men ack, så som allt här i livet så har även detta en mörk sida. Det händer så lätt att det uppstår höga förväntningar och en hel del tryck, och plikttrogna och duktiga som vi är så reagerar vi på det enda sätt vi känner till - vi presterar ännu hårdare och ser till att vi lever upp till alla förväntningar. Vilket leder till: ännu högre förväntningar. Och så vidare och så vidare, i all oändlighet. Låter detta bekant?

I Finland märker vi inte ens något speciellt med detta beteende. Man måste vistas utomlands för att fatta att största delen av världen faktiskt inte fungerar riktigt så här.

Kanske det utländska perspektivet har hjälpt mig att inse att det är viktigt att man drar gränser för vilka förväntningar man vill skapa, för hur mycket det är okej att kräva. Eller så är det en insikt som kommer med åldern. Men varför ser jag så många människor i min ålder som stressar på och tycker att det är okej att andra också ska stressa? Som tycker att detta är det normala, det är så här det SKA vara. Som får något sammanbitet och besviket över sig när man drar gränser och säger nej?

Nej. Det viktiga lilla ordet som gör oss obekväma därför att vi antingen inte använder det tillräckligt eller tror (är rädda) att vi använder det för mycket.