Nej

Ah, den finländska plikttrogenheten, pålitligheten och allmänna duktigheten. Den både tröstar och belastar. Visst är det bra att vi finländare är så ordentliga och håller det vi lovar. Det är skönt, det ger flyt och det känns helt enkelt som det enda vettiga. Men ack, så som allt här i livet så har även detta en mörk sida. Det händer så lätt att det uppstår höga förväntningar och en hel del tryck, och plikttrogna och duktiga som vi är så reagerar vi på det enda sätt vi känner till - vi presterar ännu hårdare och ser till att vi lever upp till alla förväntningar. Vilket leder till: ännu högre förväntningar. Och så vidare och så vidare, i all oändlighet. Låter detta bekant?

I Finland märker vi inte ens något speciellt med detta beteende. Man måste vistas utomlands för att fatta att största delen av världen faktiskt inte fungerar riktigt så här.

Kanske det utländska perspektivet har hjälpt mig att inse att det är viktigt att man drar gränser för vilka förväntningar man vill skapa, för hur mycket det är okej att kräva. Eller så är det en insikt som kommer med åldern. Men varför ser jag så många människor i min ålder som stressar på och tycker att det är okej att andra också ska stressa? Som tycker att detta är det normala, det är så här det SKA vara. Som får något sammanbitet och besviket över sig när man drar gränser och säger nej?

Nej. Det viktiga lilla ordet som gör oss obekväma därför att vi antingen inte använder det tillräckligt eller tror (är rädda) att vi använder det för mycket.