De som känner J vet kanske att han för det mesta inte är så pratsam - i hans värld är verbal kommunikation till för att säga bara det allra nödvändigaste. Förutom i sociala sammanhang, då kan han verka rent av normal. Do not be fooled. Om vi tänker oss att jag, som på en skala mellan total mussla och hyperaktiv skvallerbytta hamnar någonstans på mitten så kan J räkna musslan, om inte som broder så åtminstone som småkusin.
Kommunikation är som tur mycket mer än prat, och vår kommunikation fungerar i regel ganska bra. Det beror kanske till stor del på att jag helt enkelt har vant mig vid att inte vara fullständigt informerad hela tiden - kontrollfreaken i mig lider lite men zen-bruden tycker att det är precis vad jag behöver. Let it go, säger hon och ler.
Så jag borde ju vara van vid det här laget men det var ändå en smärre chock att se en närbild av min karl, med påklistrade polisonger och i Napoleonhatt - på styrbordssidan av en stadsbuss.
Stay tuned, mysteriet klarnar i nästa inlägg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar