Mental block

Ny upptäckt: hur det känns att mentalt gå i lås. Ungen är sjuk och eländig, och bara gråter hela tiden. Hon är så trött och så förbannad på att vara sjuk, stackarn, att hon gråter. hela. tiden. Sen sover hon. Sen gråter hon igen, sen sover hon igen. Och jag har gått i lås flera gånger idag.

Att gå i lås känns som att jag inte kan ge och inte kan ta emot någonting. Kan inte fatta de rätta besluten, kan inte väga alternativ, kan inte bestämma vad som behöver göras. Allt i mig skriker: ditt barn behöver en trygg hand, du måste skapa trygghet för henne genom att hålla dig lugn och vara öm men målmedveten, inte ge efter varje gång hon inte vill något! Men i något skede gick det här från praktik till ren teori. Ungen ligger där på golvet och gråter och vill inte äta, inte sitta på pottan, inte gå och lägga sig, bara gråta. Jag står helt handfallen, och i vad som känns som en liten evighet vet jag helt enkelt inte vad jag ska göra.

Parentes: Jag är ju inte så jätte pigg och glad just nu, precis. Snarare trött och stirrig, och har allt möjligt som jag måste sköta och få gjort. Slut på parentesen.

Nå, slutet gott allting gott. Jag fattade till sist att bara sätta på ny blöja, läsa bok en stund med lite vindruvor (= dotterns knark) och lägga henne att sova för andra gången idag.

Känner som om jag har gjort värsta svettdödspasset på The Mental Gym of Life. Kan jag få några lite lättare dagar nu som belöning, okej?

Priset för mina val

Okej, nu skriver vi mitten av oktober och jag tycker att det är dags för en såndär blick tillbaka med lägesanalys och utvärdering och stuff. And it ain't gonna be pretty.

Handen på hjärtat – jag vet inte riktigt hur jag har klarat mig så här långt, men här är jag. Nästan okej i kroppen och huvudet, till och med.

Om vi säger så här: prova på att sköta ett jobb med deadlines varje vecka, studera och ha lektioner du inte kan missa särskilt många av, förbereda en hel solokonsert (sjukt många övningar, plansch- och programbladsfix, bokning, marknadsföring och utantillärande på ett helt främmande språk), loppisförsäljning på två olika ställen samtidigt (vid det här läget är ja ba srsly? E ja int rikit klok?), intensiv projektperiod med kammarkör inför internationell tävling... (Och jo förresten vi vann. I kategorin som räknas.)

För att inte tala om den underbara lilla tvååringen som vill vara med sin mamma och som vi firade med kalas, den jämt surrande tvättmaskinen, plockastädahandlaordnahittatvättasopatorkandet, det allmänna kaoseländet...

Hörni. Man är ju dum i huvudet om man håller på så här. Ergo jag är dum i huvudet. Men nu tänker jag inte vara dum i huvudet nå mer. Jag har sagt upp mig från båda mina två resterande vokalensembler för tillfället. Det är typ det enda jag kan göra, men det är ganska stort och skrämmande för lilla körnörd-Heidi.

Och så säger jag en sak till, en mycket viktig sak: min man förtjänar en helgongloria stor som ett hus. Där sitter han nu på kontoret, med en gloria som lyser upp hela kvarteret. För han kan, och han gör, och han finns där.

Och dessutom kan han säga ifrån så att jag ser det jag inte såg förut, och kan fatta de rätta besluten.

Dos años

Jepulis. Det vart konsert igår, och det vart en lyckad tillställning på alla sätt. Jag sjöng lite mitä sattuu på ryska ibland, men ingen klagade, och resten gick nog bra. Så bjöd ja på lite mellanprat också, så där som jag tycker om att göra, för att alla ska känna sig hemma. Inga klagomål där heller. Bästa kommentaren kom från en av utvärderarna (som alltså gav mig feedback och poäng efter konserten, som var som ett slags tent): "olet korkeiden pianissimoiden kuningatar". Uuuuuh! Oujea, jag kan!! Inte allt, och inte så bra som jag skulle vilja, men jag kan någonting!

Idag har jag suttit sex timmar på körövning, och inte vet jag om vi har en chans i den prestigefyllda tävlingen dit vi är på väg, men fasiken vad vi har gått framåt på bara en vecka.

Jaha, kalas imorgon då. Som Johan konstaterade lugnt i sängen igår: "vi har det ganska bra grundstädat". Men det är ju sant, ju. Vi dammsög, när var det, förra helgen? Räcker hur bra som helst. Sen är det lite prylar här och där, dem kan man gömma undan. Färdigt.

Nu ikväll blåste vi upp en massa ballonger och pratade hela tiden om att det blir kalas imorgon. Så nu är dottern åtminstone taggad. När vi borstade tänderna berättade jag att hon blir två år gammal, och hon upprepade med perfekt uttal: "dos años". Min stora lilla flicka.

Den glada göken

Just det, hela denna vecka handlar om det här:

På lördag är det körövning och på söndag ska vi på något underligt sätt ha tvåårskalas, tjopps bara! Det ska finnas tårta och det ska vara städat. Har på känn att vi behöver en plan.

Hon sade "ja"...

Jag är vid liv! What's more, jag har varit på fest! Uu-uu kyllä vaan. Det är ju så att när ens käraste finaste Camsa ska säga det lilla stora ordet och ställa till med fest, så då är Botby och senare Esboskogarna The Place to Be.

Edit: Sibbo. Vi var i Sibboskogarna. Jag må vara nästan utlänning och därtill Åbobo, men det är ingen ursäkt för att ta fel mellan Sibbo och Esbo. Jag menar, jag förutsätter ju också att alla vet skillnaden mellan Reso och S:t Karins, visst?

Jeejee vi hade dessutom det bästa bordet och det bästa gänget, såklart. Och brudparet var nog så rörande kära i varandra att inte ett öga var torrt under vigseln. Och herreje, det fanns karkki- och chipsbuffé! Alla, ta ad notam: på en bra fest ska det finnas karkki- och chipsbuffé. Tänk vad självklart det låter nu. Och ett bänd som kan sitt stuff, det är också bra. Och fiilis, och goda skratt, och god mat och dryck, och kort och gott, kärlek.

Detta, plus två sovmorgnar tack vare vår lyxiga vistelse hos Johans faster Heddy, har gjort underverk. Gissa vem som blev gladare av att ses igen efter två hela dygn ifrån varandra, Julia eller mamma? Det är frågan, det. Jag tror nästan att det var mamma*.

*Som lyckligtvis inte hade så ont i håret efter festen, tack vare ett nattligt äventyr mot en avlägsen busshållplats som slutade med intagning av horisontell position och nerfällning av ögonlock klockan två på natten. Man är inte tjugosju år gammal längre, sirni.

Veckans ord

Veckans ord? That would be "suckelorum".

Suck för hålet i plånboken som den nya datorn och den nya programvaran gjorde.

Suck för att det ska vara så ont om tid precis heeela tiden.

Suck för att vara trött, vem har på riktigt tid att vara trött?

Summa summarum ist es das grosse Suckelorum diese Woche.

Slutsats: ei näin. Det här att studera och jobba och ha familj är värsta ekorrhjulet ibland. Jag måste säga att min mentala tolerans för detta frenetiska springande i hjulet börjar vara ganska liten, och det är ju i och för sig en bra sak. Få se vilka kloka insikter en Houtskärhelg för med sig. Nästa vecka blir det tammetusan nya, bättre tag. På måndag inleds operation Skala bort. Skrämmande, men nödvändigt.

Veckans fail

Hej come on nu, på rige. Vem, aj äsk ju, vem är så korkad att den lägger en sportflaska med korken halvöppen i samma väska där datorn finns?

Just det. Hejdå dator.

Tech supporten här hemma sade vänligt att "ja, kanske du kan tänka så att det var dags att skaffa en ny, den är ju ganska gammal redan". Well right you are, det var precis vad jag gjorde. Välkommen till mitt liv, Asus X502C med din kompetenta Intel i5-processor. Men vet du, jag måste nog döpa om dig för jag kan är skitdålig på att komma ihåg random siffror och bokstäver. Vi återkommer till det, va? Nu ska jag på körövning. Herredumilde vad jag har saknat att gå på körövning. Herredustore vad det känns bra att vara frisk så jag kan gå på körövning!

Edit: Har jag blivit religiös eller what is the deal? Detta är ordets makt. Ibland bara måste man få använda ett visst ord för att det ska kännas rätt.