Ny upptäckt: hur det känns att mentalt gå i lås. Ungen är sjuk och eländig, och bara gråter hela tiden. Hon är så trött och så förbannad på att vara sjuk, stackarn, att hon gråter. hela. tiden. Sen sover hon. Sen gråter hon igen, sen sover hon igen. Och jag har gått i lås flera gånger idag.
Att gå i lås känns som att jag inte kan ge och inte kan ta emot någonting. Kan inte fatta de rätta besluten, kan inte väga alternativ, kan inte bestämma vad som behöver göras. Allt i mig skriker: ditt barn behöver en trygg hand, du måste skapa trygghet för henne genom att hålla dig lugn och vara öm men målmedveten, inte ge efter varje gång hon inte vill något! Men i något skede gick det här från praktik till ren teori. Ungen ligger där på golvet och gråter och vill inte äta, inte sitta på pottan, inte gå och lägga sig, bara gråta. Jag står helt handfallen, och i vad som känns som en liten evighet vet jag helt enkelt inte vad jag ska göra.
Parentes: Jag är ju inte så jätte pigg och glad just nu, precis. Snarare trött och stirrig, och har allt möjligt som jag måste sköta och få gjort. Slut på parentesen.
Nå, slutet gott allting gott. Jag fattade till sist att bara sätta på ny blöja, läsa bok en stund med lite vindruvor (= dotterns knark) och lägga henne att sova för andra gången idag.
Känner som om jag har gjort värsta svettdödspasset på The Mental Gym of Life. Kan jag få några lite lättare dagar nu som belöning, okej?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar