Okej, nu skriver vi mitten av oktober och jag tycker att det är dags för en såndär blick tillbaka med lägesanalys och utvärdering och stuff. And it ain't gonna be pretty.
Handen på hjärtat – jag vet inte riktigt hur jag har klarat mig så här långt, men här är jag. Nästan okej i kroppen och huvudet, till och med.
Om vi säger så här: prova på att sköta ett jobb med deadlines varje vecka, studera och ha lektioner du inte kan missa särskilt många av, förbereda en hel solokonsert (sjukt många övningar, plansch- och programbladsfix, bokning, marknadsföring och utantillärande på ett helt främmande språk), loppisförsäljning på två olika ställen samtidigt (vid det här läget är ja ba srsly? E ja int rikit klok?), intensiv projektperiod med kammarkör inför internationell tävling... (Och jo förresten vi vann. I kategorin som räknas.)
För att inte tala om den underbara lilla tvååringen som vill vara med sin mamma och som vi firade med kalas, den jämt surrande tvättmaskinen, plockastädahandlaordnahittatvättasopatorkandet, det allmänna kaoseländet...
Hörni. Man är ju dum i huvudet om man håller på så här. Ergo jag är dum i huvudet. Men nu tänker jag inte vara dum i huvudet nå mer. Jag har sagt upp mig från båda mina två resterande vokalensembler för tillfället. Det är typ det enda jag kan göra, men det är ganska stort och skrämmande för lilla körnörd-Heidi.
Och så säger jag en sak till, en mycket viktig sak: min man förtjänar en helgongloria stor som ett hus. Där sitter han nu på kontoret, med en gloria som lyser upp hela kvarteret. För han kan, och han gör, och han finns där.
Och dessutom kan han säga ifrån så att jag ser det jag inte såg förut, och kan fatta de rätta besluten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar