Dos años

Jepulis. Det vart konsert igår, och det vart en lyckad tillställning på alla sätt. Jag sjöng lite mitä sattuu på ryska ibland, men ingen klagade, och resten gick nog bra. Så bjöd ja på lite mellanprat också, så där som jag tycker om att göra, för att alla ska känna sig hemma. Inga klagomål där heller. Bästa kommentaren kom från en av utvärderarna (som alltså gav mig feedback och poäng efter konserten, som var som ett slags tent): "olet korkeiden pianissimoiden kuningatar". Uuuuuh! Oujea, jag kan!! Inte allt, och inte så bra som jag skulle vilja, men jag kan någonting!

Idag har jag suttit sex timmar på körövning, och inte vet jag om vi har en chans i den prestigefyllda tävlingen dit vi är på väg, men fasiken vad vi har gått framåt på bara en vecka.

Jaha, kalas imorgon då. Som Johan konstaterade lugnt i sängen igår: "vi har det ganska bra grundstädat". Men det är ju sant, ju. Vi dammsög, när var det, förra helgen? Räcker hur bra som helst. Sen är det lite prylar här och där, dem kan man gömma undan. Färdigt.

Nu ikväll blåste vi upp en massa ballonger och pratade hela tiden om att det blir kalas imorgon. Så nu är dottern åtminstone taggad. När vi borstade tänderna berättade jag att hon blir två år gammal, och hon upprepade med perfekt uttal: "dos años". Min stora lilla flicka.