Bu

Hej. Den här lördagen har varit en hemmadag med en sjuk karl, ett mycket piggt barn och just så mycket energi att jag har hållit ihop. Ish. Halva dagen har gått åt till att vältra mig i självömkan, så som det går när något man sett fram emot i flera månader plötsligt blir omöjligt. Life. Men nu, efter bastu och några skratt vid köksbordet, är det helt bra igen. Jag saknar mina vänner, bara.

Imorgon kör vi genrep, och på tisdag och onsdag blir det show!

Fredag morgon

Jag har finfrulle med mig själv vid salutorget! Finfrullen består av en kopp te och en bit tårta som jag fick gratis som maistiainen (smakbit), och utsikten är den här:

Var sitter jag? 

Karln är sjuk och ligger hemma och vilar (vilar = spelar något random strategispel på datorn. Åtminstone ligger han stilla och gör något han tycker om att göra).

Jag har lämnat av Julia på dagis och ska strax ta mig till konservatoriet. Mitt barn, har jag konstaterat om och om igen, hon kan det här med att flörta. Bara att småle och vinka lite med handen (handryggen nästan utåt, flexa med fingrarna), och that's it. Alla är sålda. En av dagistanterna sade "du är nog gullig du, Julia". Hehe. Bara ett och ett halvt år gammal, och hela omvärlden lindad runt lillfingret.

Jag är halvt på allvar orolig för att hon blir så bortskämd att hon blir helt omöjlig. Därför är jag ganska sträng med henne när hon bråkar eller är olydig, fast jag försöker vara det på ett vänligt sätt. Ibland lyckas jag inte så bra. Fast jag surar aldrig, det håller jag hårt fast vid. Så fort situationen lugnat ner sig får hon uppmuntran och glada miner som vanligt (Snälla, snälla, må jag ge henne all den kärlek och alla de gränser hon behöver!).

Life is a merry-go-round

Det här livet som musiker och musikstuderande består av projekt, på projekt, på projekt.

Just nu försöker jag administrera min tid bäst jag kan så att jag har plats i kalendern för, bland annat: den tid det tar att skriva en presentationstext som producent för Florakörens nya skiva som jag givetvis tycker att alla ska köpa minst tre exemplar av och ge åt vänner och släktingar för den är helt jättebra (och fatta, jag är skivproducent. Det låter helt sanslöst coolt), på tre språk; all övningstid som går åt till scenshowen "Kun sanat eivät riitä - Suomalaisen musiikin historia alle tunnissa" som konservatoriets elever gör med finansiering från Utbildningsstyrelsen till Barnens musikfestspel (vilket innebär att vi har en regissör, kostymer och maskering samt personliga assistenter med alla klädombyten. Även det känns oerhört coolt); den övningstid som går åt till Camerata Aboensis kommande projekt, bl.a. medverkan under passionsandakterna i domkyrkan, all övningstid som går åt till att lära mig den franska liedrepertoaren plus några andra grejer, all övningstid som går åt till att träna piano och komp och vokalteknik... och så finns det uppgifter som aldrig blir gjorda. Och allt det här ska jag göra då jag inte jobbar, är på lektion eller är med familjen.*

Ja, detta är mitt liv, och jag älskar det.

Sigynsalen på mitt andra hem Åbo konservatorium, där vi tränar musikshow

Hemhemma äter vi russin.

*Nämnde jag att jag också skriver blogg?

En award (va e de?)

Jag är helt upp och ner nu. Julia har någon riktig elak flunsa på gång och nattningen idag var som ur en skräckfilm. Mest för att vi inte visste vad farao vi gjorde. Huj, så det känns illa när ungen bara skriker hysteriskt och man har inte minsta lilla aning om vad man borde göra. Efteråt tog det en lååång stund vid köksbordet före vi blev normala igen.

En distraktion är mer än välkommen just nu. Min kusin Christa har skickat en award men fem frågor åt mig. De är jätteknepiga! Men va urbra att tvingas tänka efter lite, det är så sällan jag tar mig tid att göra det nuförtiden. Tack, fina Christa!

1. Finns det något som du var övertygad om för tio år sedan som du inte är så säker på i dag?

Let's see, för tio år sedan var jag tjugofyra år gammal. Hmmm. Jag är inte riktigt typen som är övertygad om någonting, förutom det faktum att jag inte vet tillräckligt för att vara övertygad om någonting. Så var det nog för tio år sedan också. Eller... nej nej nejjj nu vet jag! Hahahaaa... Okej. Jag var stålhårt övertygad om att jag aldrig blir en av de där hatade småbarnsföräldrarna som inte ids uppfostra sina ungar ordentligt. Alla mammor med: Muahaha. Det tog minsann inte länge att komma över den "övertygelsen" sedan jag blev mamma. Numera har jag förstått att det kräver en hel del energi att hålla tillvaron ihop med små barn, och den förälder som lyckas hålla fast vid alla sina uppfostringsprinciper hela tiden finns inte.

2. Vart vill du resa och varför?

Spanien, så ofta det går. Därför att en del av mig andas där. Därför att mina föräldrar, Julias mommo och moffa, bor där. Därför att jag älskar det landet. Vart annanstans vill jag resa då? Jaaa - Jag vill inte resa till Novosibirsk eller något annat ställe vars namn slutar på rsk. Resten av världen. 

3. Vilken fritidssysselsättning skulle du välja (om du fick) för ditt barn?

Den frågan var lätt som en plätt: musik! Musik, musik,  musik. Och dans, och musik. Sa ja ren musik?

4. Vad är den snabbaste maträtt du kan tillreda som samtidigt ligger på fem-i-topp i smak?

Mammas kyckling sambal oelek. Man tager valfritt kött, täcker det med crème fraîche och rör i lämplig mängd krossad chili (sambal oelek) och ett stänk citronsaft, och så kör man det i mikron tills det är färdigt. Kokar ris till, eller hackar en sallad.

5. Har du varit tvungen att avstå från något som är väldigt för dig? Vad?

Oh my dear, all the time. Just nu avstår jag från att vara med i en kör som har blivit väldigt viktig för mig, om än bara fram till hösten. Därefter kommer jag antagligen att måsta avstå från att vara med i en annan kör som har varit urviktig för mig. Eh jo, jag är lite körberoende.

Nåjo, det är egentligen småpotatis. Kanske svaret inte är så enkelt. Jag har nämligen bara en gång upplevt känslan att verkligen måsta avstå från något superviktigt, och det var när mamma och pappa fällde bomben att vi flyttar till Spanien. Då var jag elva år gammal, och hade klasskompisar, bästisar, balett och en kille jag var kär i. Det dröjde dock inte länge förrän jag började se fram emot äventyret att flytta till den magiska Södern. Jag lyckades liksom vända det till något positivt, eller jag valde att fokusera på det positiva. Och så har det varit sedan dess. Fast egentligen, om jag är riktigt ärlig, så har jag inte ställts framför några riktigt svåra val så länge jag har levt. Livet har mer eller mindre gått på räls så här långt. Gud så tacksam jag är över det.

Nu gör jag en fulis och skickar inte awarden vidare. Eller kanske jag gör det imorgon. And on that cliffhanger... 

Helt perus

Det. Är. Så HIMLA svårt att hinna skriva blogg nuförtiden. Jag upprepar tyst för mig själv: "studerande morsa som jobbar, jobbande morsa som studerar..." Men det här med tålamod, det är liksom inte min grej alla gånger, fast jag tränar hårt. Suuu-ck, så jag tränar.

Idag sitter jag på bibban sedan klockan fyra och jobbar, för Julia har feber och vi har turats om med Johan att ta hand om henne så den andra hinner få något gjort. Blev klar för fem minuter sedan. Måste. Få. Blogga.

Jee, nu blir det lösryckta franska streck för hela slanten. Ready - aim - fire:

– Jag har haft det ganska bra. Låter urtrist, va? Men som studerande och jobbande småbarnsmorsa har jag lärt mig att det inte är helt normalt att allting känns bra och skönt och i balans. Med "ganska bra" menar jag sådana helt vanliga saker som att vi alla har varit friska, att jag har orkat vara inspirerad av det jag gör, att jag har känt att jag går framåt, att vi har haft gott om familjetid, att jag har cyklat och rört på mig, träffat vänner, känt mig uppskattad... ni vet, allt har varit helt perusbra. Så jag har njutit allt vad jag hinner och förberett mig på att något jobbigt ska hända förr eller senare. Som man gör. Och idag hände det: Julia vaknade med feber. Jag vet inte om jag ska sucka av lättnad eller förtvivlan.

– Jag har nyligen sjungit fyra sånger av Robert Schumann på en elevkonsert och fått betyget "proffsigt". Oujea! Härnäst sysslar vi med franska tonsättare och jag är helt galet ivrig. Ah oui, comme j'aime chanter!

Dessutom hittade jag den här smaragdgröna klänningen med empirekänsla för 35 euro, och den passade helt perfekt för konserten. 

– Julia säger "leche", "salsa", "sol" och "agua" på spanska. Hon börjar på allvar använda ord, och jag är så fascinerad och glad och dessutom lite nervös, för jag känner hela tiden att jag borde ge henne mera, prata med henne mera, ge henne ett rikare språk, använda fler uttryck, sjunga fler sånger, säga fler ramsor... tills jag kommer på mig själv och konstaterar att nu ska jag lugna ner mig.

– Och nu tänker jag cykla hem till de mina, äta något och titta på några avsnitt av Lost med Johan. Ja förresten, just det! Vi har äntligen hittat en ny TV-serie som vi båda gillar! TV-serier for evööö. 

kicksen

Heja, vårsolen! Vitsi, det är vårigt nu. Ni vet när man gå på trottoaren och ser hur snön och isen håller på att  smälta bort så att allt som blir kvar är asfalt och en tjock matta av grus, och gruset dessutom blänker i det starka solskenet (som man inte riktigt fattar var DET kom ifrån, det var ju januarisvart helt nyss) och så hör man fågelkvitter på köpet - den känslan?

Sen tittar man på Forecas vädertjänst och ser att det ska bli minus femton och snöoväder till helgen (jo jag vet, jag veet: man = jag). Jag tyckte att det var lite onödigt med så där mycket snö och kyla. Lite dålig planering från vädrets sida.

Hur som helst, det här med solsken efter en lång parentes är alltid en kick!

Vet ni vad som också är en kick? Lunchdejtar. Jag har lyckats träffa många fina typer över lunch på sistone, och trenden ser ut att fortsätta över de närmaste veckorna. Idag åt vi med Jutta och Annie på bästa sushistället i stan, Kado Sushi i saluhallen. Herregud, vad det var gott. Sushi ska vara just så där gott, och så ska man få snarvla om allt och inget och bara vara sig själv. Då blir åtminstone jag på gott humör.

Avant Garde-håret

Jag har gjort något med mitt hår. Ja, jag vet. Igen, liksom? Nå kyllä. Här följer några glimtar ur spegeln.

Det korta håret håller att bli för långt, och ser dessutom hiskeligt tråkigt ut.

Frisören på Avant Garde i Åbo fick fria händer. Annorlunda!

Annorlunda, och ganska trevligt...

Ja, alltså jag är kanske helt pikilite kär i mitt hår just nu.

Ser ni? Två olika färger. Fancy schmancy!

Okej, sista på riktigt.